I denna sena timme skall jag endast besvara några kommentarer. Yngve Rådbergs förslag till Västerlandets första konstnär får dock anstå till i morgon. I morgon skall det också bli en bildkommentar från Lukasbrödernas årliga verkstadsarbete. Men här alltså ett par saker
”Joanna” skriver:
”Om konstvärlden definierar vad som är konst och inte, bör man också definiera konstvärlden. Några av mina vänner skulle kunna vara en del av konstvärlden, men de bor inte alla i Stockholm, är det ett hinder? Vad är konstvärlden, vem ingår och vem ingår inte?”
I konstvärlden ingår principiellt alla som har en aning om vad konst är. Men merparten av denna väldiga kategori har ju obetydligt inflytande. För att finna den intressanta delen av konstvärlden handlar det om att urskilja dem som i någon större utsträckning påverkar konsten och konstlivet. Det går att bo utanför Stockholm och vara inflytelserik, men det är ganska självklart att Stockholm är en plats där det mesta sker. Därför är möjligheterna att hävda sig betydligt större där.
Fred Torssander skriver detta:
”Lars Vilks hävdar det synnerligen föråldrade “Sturm und drang” idealet att konsverk skall betecknas som sådana om och endast om de skapats av “Det romantiska geniet.” Och vem avgör vilka som räknas som romantiska genier – jo konstvärlden.”
Här missförstår du mig tydligen ordentligt. Det romantiska geniet är en föråldrad idé. Sådana genier har vi inte stort längre än fram till det tidiga 1800-talet. Vilka som betraktas som dylika genier avgörs dock av konstvärlden. Men valen är knappast kontroversiella: Michelangelo, Lionardo, Rembrandt, Goya t ex.
Men det romantiska geniet är ett högst väsentligt för att inte säga avgörande inslag i konstens utveckling. Det dyker upp bland litteraturskribenterna i England under 1700-talet. Orsaken är att man vill revidera den ”vilde” Homeros som ansågs underlägsen den bildade Vergilius. Homeros skrev inspirerad av naturen, en andlig princip och att han blandade högt och lågt motiverades med att han var ett konstnärligt geni. Geniet var en sådan som överskred det rådande och bröt mot konventioner. Därmed fanns grogrunden för att uppfatta konstnären som något annat än en simpel hantverkare. När det romantiska geniet blir en alltmer löjlig idé får vi istället de ständigt gränsöverskridande modernisterna och slutligen vår tids ”problematiserande” och ”obekväma” konstnärer. Vilka som skall platsa för att tilldelas centrala positioner bestäms naturligtvis av konstvärlden, vem skall annars kunna bedöma saken. I samtiden är bedömningarna osäkra, i ett lite längre historiskt perspektiv brukar valen framstå som okontroversiella.
EN JÄMFÖRELSEFRÅGA!
Hej Lars, en fråga:
Kan konstvärldens inre liv jämföras med hur idrottsvärlden fungerar i teori- och praktik. I ”sporten” rankas det ju vilt åt alla håll och kanter. Ordet prestera förekommer som ett mantra bland sportens aktörer, och vissa utövare benämns som (boll) genier och får massmedial upphöjelse som ungdomens förebilder. En påfallande likhet med konsten, det har idrottsvärlden i ett bredd- och elit perspektiv. Och fint folk vill gärna synas: Både på idrottsarenor och när konst förevisas, gärna i rollen som ”bidragsgivare”… anseende! Båda verksamheterna ger, bevisligen upphov till drömmar om karriär och lustbetonade liv.
I vår tid. Kan man låta påstå att idrottsvärlden och konstvärlden är syskonsjälar, vad gäller hur respektive värld ( s a s) är uppbyggd och konstruerad ur ett socialt och ekonomiskt perspektiv.
Frågan var vänd till Lars, men jag kan svara i korthet, BA AB. Skillnaderna i de ekonomiska skalorna är stor, för att inte säga extrem. Det är bara att se på hur sport (i synnerhet fotboll) exponeras kontra konst i medierna och där finns en oerhörd skillnad. I storbritannien är konstmarknaden het, det finns pengar där, men det är de som är etablerade där som får det mesta av kakan. Den samtidskonstnär som säljer dyrast är Damien Hirst och hans verk: ”for the love of god”, en diamantinfattad skalle i glas lär gå på 100m£, vilket i princip utesluter varje i konstvärlden känd köpare…
En summa som i fotbollssammanhang inte är särdeles stor. Det är vad en klubb i Arsenals storlek betalar ut i spelarlön under ett år. Chelseas spelarköp under de senaste åren ska enligt uppgift gå på cirkus 450 m£, men då är det extremt för att vara i fotbollsvärlden. Däremot skulle man kunna se vissa likheter emellan t.e.x. David Beckham och Hirst. Båda blev klart lysande stjärnor genom hype. Nåja, Hirst verk köptes av Den Stora Konsthandlaren vilket egentligen var det som säkrade hans status inom konstvärlden emedan David Beckham senare såldes till Real Madrid och förde en som fotbollsspelare tynande tillvaro, fortsättningsvis med medierna i hasorna. Visst finns det likheter världarna emellan också, men det är stor skillnad i vad det gäller att vara talangfull på. Medans idrotter främst lyfter fram behov av talang för en särskild idrott så krävs det en bredd på talanger inom konsten, lite olika beroende på strategi, inriktning och ekonomiska förutsättningar – men om man t.e.x. är insatt i spelet fotboll och konstvärlden så kan man nog se likheter i krav på olika färdigheter spelare-konstnär, förutom att då konstrollen oftast är individualistiskt präglad, ställer intellektuella krav och ger betydligt mindre betalt.
Teoretiskt finns det väl inte så mycket likheter. En idrottare/tränare skulle knappast komma på att använda Kant eller Zizek för att nå resultat/få fram sin poäng.
Rasmus skrev ”En idrottare/tränare skulle knappast komma på att använda Kant eller Zizek för att nå resultat/få fram sin poäng.” Nja, gissar att en del sportutövare i alla fall hämtar styrka från filosofins krets. En av landets främsta sportklättrare är filosofiskt intresserad, med sex böcker utgivna på samma förlag som Lars Vilks (Nya Doxa).
http://www.adlibris.com/se/searchresult.aspx?search=advanced&author=Anders+Lundahl&fromproduct=True
mellis: det är skillnad mellan att vara intresserad av filosofi och att filosofin utgör grunden till ens verksamhet.. Såklart finns det teoretiska nivåer i idrott, men inte någon högdiskursiv essentiell grund. T.e.x. spelar det ingen större roll vad den sportklättrare du nämner har för andra intressen i sportklättringens värld. I den världen skulle man aldrig få för sig att det handlar om något annat än att klättra medans det i konsten förhåller sig tvärtom. Klättraren behöver knappast förhålla sig på något särskilt – formulerat sätt gentemot andra, tidigare klättrare i de grepp han tar under sin klättring – exempelvis.
Man kunde ju fundera kring regeluppsättningen i idrotts- kontra konstvärlden och konstatera att de är fundamentalt olika i att idrotternas regler är så otroligt mycket mer specifika och att de befinner sig på en helt annan nivå än konstens dito..
Den kända sketchen i monty python när filosoferna spelar fotboll är rätt talande för diskussionen i fråga.
”Kan konstvärldens inre liv jämföras med hur idrottsvärlden fungerar i teori- och praktik. ”
Jag tror att forskningsvärlden i så fall har en större likhet med konstvärlden än vad sporten har.
Inom forskningsvärlden finns åtminstone inofficiellt en ”rankinglista” för vilka som inbjuds som föreläsare till de stora kongresserna (=bienaler) och till kurser (=utställningar).
För att klättra i forskningsvärlden måste du ”synas” med artiklar och som deltagare i kongresser och du måste odla och kultivera ett nätverk. När då nått tillräckligt högt och andras arbeten bygger vidare på ditt blir du alltid citerad i artiklar (=konsthistoriska och konstvetenskapliga artiklar) osv.
Mvh Jazz
Lars Vilks hävdar att det somdefinierar dagens konstnärer – inberäknat honom sjäv får man förmoda – är att de är ”’problematiserande’ och ’obekväma'”. Av hans övriga läsanvinsingar framgår också att han menar att konst är en intelektuell verksamhet. Dock känner undertecknad icke till någon intelektuell som uppfattar sin verksamhet som upa – utan personligt ansvar. Tvärt om är det typiska bland intelektuella det som Jan Myrdal uttrycker: Medvetandet gör oss ansvariga.
De som i likhet med undertecknad växt upp i Uppsala vet dock av erfarenhet att det är en avgrund mellan intelektuella och akademiker. Så kanske det är så vi ska betrakta Lars Vilks konst. Som ett utskott inom borgarklassens akademier och därigenom ständigt avporträtterande borgarklassens inskränkthet. I olika media och med olika tekniker givetvis. Utan hopp om någon framtida bot eller ens bättring.
Att: Minister of Art!
Din älskade idol; Slaktaren i Bagdad; Saddam är DÖD!
Han är STENDÖD!
Han är FINITO!
Han har en gång för alla blivit förvisad till historiens sophög!
Hans saga är ALL!
Det är GAME OVER!
Heja G W Bush; terroristernas överman, diktatorernas mardröm och det kurdiska folkets skyddshelgon!
Ps Du, din LOSER: Släng dig i väggen!
Att: Minister of Art; Krig Torssander, Fredrikzon, General Bussig, Yngve Rådberg, Abbas m fl
Adolf hade åtminstone lite skam i kroppen! När han insåg att kriget var förlorat och loppet var kört tog han sitt liv!
Men vad gjorde er idol, Slaktaren i Bagdad, Saddam?!
Han gick och gömde sig i en jordhåla i öknen!
Och när han, efter flera månaders grottvistelse, blev avslöjad och greps sa han: Jag är Iraks president och jag vill förhandla med Bush!!!
– Ha Ha Ha!
Han blev istället till allmänt åtlöje inför ögonen på hela världen. Kväll efter kväll satt det kurdiska folket fastnaglade framför sina TV-apparater och NJÖT av att se historiens värsta bödel hånas och förnedras i en lång följetång av rättegångar ända tills han fick snaran runt halsen och världen blev en gång för alla befriad från detta avskyvärda monster!
Minister of Art; Krig Torssander, Fredrikzon, General Bussig, Yngve Rådberg, Abbas m fl:
Fy på er alla ynkliga varelser som håller på historiens ynkligaste, vidrigaste, vedervärdigaste och abominablaste bödel Saddam!
FY!
Jazz: ”Jag tror att forskningsvärlden i så fall har en större likhet med konstvärlden än vad sporten har.”
Jag har också slagits av det här. Publiceringen av artiklar slår väl nästan högre än att föreläsa på en kongress, då det genererar x antal rankingpoäng till ditt forskarsäte (?Artfactspoäng). Flest publicerade artiklar = Bästa universitetet. Men det ska förstås vara de mest ansedda tidskrifterna; Science, Nature, Lancet. Beroende på vad man forskar i förstås.
Minister of Art (alias General Bussig)
tillhör skaran av ynkliga varelser som jublar av glädje varje gång en bomb exploderar i Irak och oskyldiga människor dör!
De går och hoppas, bönar och ber att den demokratiska processen i Irak ska misslyckas och landet ska återgå till diktatur och kanske drömmer om att Saddam ska återuppstå från de döda och ta tillbaka makten!
Det finns gott om den sortens ynkliga varelser i det här landet. För det otränade ögat kan de se ut som människor, men det är de inte! De är …..!
Minister of Art (alias General Bussig)
tillhör skaran av ynkliga varelser som jublar av glädje varje gång en bomb exploderar i Irak och oskyldiga människor dör!
De går och hoppas, bönar och ber att den demokratiska processen i Irak ska misslyckas och landet ska återgå till diktatur och kanske drömmer om att Saddam ska återuppstå från de döda och ta tillbaka makten!
Det finns gott om den sortens ynkliga varelser i det här landet. För det otränade ögat kan de se ut som människor, men det är de inte! De är …..!!!
Vilks skriver:
”Vilka som skall platsa för att tilldelas centrala positioner bestäms naturligtvis av konstvärlden, vem skall annars kunna bedöma saken.”
Blir inte det lite som:
Vem är snygg?
Den som de snygga säger är snygg!
Vem bestämmer vilka som är ”de snygga”?
De som är snygga!
Får en känsla av att det resonemanget glider mellan ett å ena sidan subjektivt förhållande till snyggheten och å andra sidan ett falskt objektivt sätt att förhålla sig? Jag vet inte om jag övertolkar?
Man kan ju tänka sig att det finns parallella konstvärldar. Om man tar ”Österlenkonstvärlden” och dess aktörer, så borde den kunna ses som en helt egen konstvärld med allt från omedveten kitsch och hötorg (även om jag med mina referenser inordnar i stort sett hela österlensvängen till kitsch) till det som av dess agenter ses som riktigt intressant konst (ungefär i klass med internationell samtidskonst).
Att man inom ”österlensvängen” använder sig av begreppet ”konst” och samtidigt gör det på de ballaste av de balla internationella biennalerna, får väl ses som ett evolutionens spratt, där två arter som egentligen har vitt skilda egenskaper, har fått samma utseende (utseende att förstås som beteckning här).
De arter som nått längst i evolutionen i österlensvängen, skulle aldrig, hur mycket de än utvecklade sig, kunna göra ett evolutionens ”leep” och plötsligt befinna sig i biennalevolutionens utvecklingslinje, då det handlar om helt skilda arter som nästan helt förlorat sin släktgemenskap och absolut inte kan para sig med varandra.
Att det är konstvärlden som definierar hur konstvärlden ser ut, är ett mycket otillfredställande svar, även om det är korrekt. Konstvärlden är förstås inte ett slutet system och då man söker orsakerna till att konstvärlden för tillfälligt föredrar och favoriserar en viss slags konst, hamnar man ganska snabbt utanför den konstvärld man kan definiera.
Varför tycker ”de snygga” att ”de snygga” är snygga?
Fast å andra sidan är detta tjafs om konstbegreppet inte så intressant. Det är däremot intressant och kul ibland när konstverk verkligen fungerar så som man säger att de fungerar.
På tal om ”obekväma”… de behövs alltid. Överallt. Ifrågasättandet av det ”etablerade” – vad än det gälla månde.
Stagnation är väl allas värsta fiende. (Speciellt kommunismens, eller hur Fred?)
http://sydsvenskan.se/opinion/signerat/tobiaslindberg/article285893.ece
PS. Tack Gote.
Torssander skrev ”Tvärt om är det typiska bland intellektuella det som Jan Myrdal uttrycker: Medvetandet gör oss ansvariga.” Precis. Därför har jag påbörjat utbildning (jägarexamen) för att kunnna försvara de mina och mitt folk i det kommande kriget. Trots att krigsutbrottet kan ligga ett helt decennium fram i tiden. Eller hade du tänkt dig ansvaret skulle tas på annat sätt? Handlar det om att ta något slags ansvar för Irak och därmed samtidigt åsidosätta sina närmaste? I så fall dags att vakna upp från drömmerierna.
Rasmus har väl sagt det mesta angående jämförelsen mellan konst och idrott. Konsten är dessutom trög, den skall begrundas och kommenteras på ett komplicerat sätt.
Framför mitt tack till det stöd ni levererar här.
Och dessutom ett tack till Rasmus för länkarna till Southpark. Var verkligen värt att ta sig en titt.