Ej blott rondellhunden kan i blåsväder hamna. Skulpturen Turkish Delight (2006) av den rutinerade tyske konstnären Olaf Metzel (813) har vandaliserats. Skulpturen visar en naken kvinna iklädd endast huvudduk. Den ingår i en utomhusutställning arrangerad av Kunsthalle i Wien. Den har diskuterats livligt, exempelvis kan man läsa här och här.
Snart nog kan man tala om trend i denna genre. Förmodligen kan det räknas med mera bråk i denna balja.
Olaf Metzel Turkish Delight brons 2006
Kunsthalle, Wien, från november till april 2008
I Om Konst har det kommit nya artiklar om samtidskonsten elände. Leif Mattsson, konstnär och kritiker på Om Konst har skrivit en rätt lustig sak. Mattsson ger sig på några välkända teman i kritiken av samtidskonsten. Efter att ha påstått att ”postmodernismen är på väg bort” (hallå, gav den sig inte iväg redan i mitten av 1990-talet?) ger han en snabb armbågstackling till biennalerna som ”konstens ytliga schlagerfestivaler”. Visst kan man kritisera en del av biennalerna för snabbleveranser, men de är ändå de platser som samlar upp vad som rör sig i tiden och där många unga och relativt nya konstnärer visas upp tillsammans med de etablerade. Och vad skall man då kalla konstmässorna för? En annan och viktigare fråga är att om nu inte biennalerna duger vad är det då som är bra? Mattsson vet besked:
”Innovativ konst uppstår alltid i ateljéerna – konstriktingar däremot tillhör kritikerkårens schabloniserade verklighetsbeskrivningar.”
Jaha, då är väl biennalerna trots allt innovativa eftersom konsten till dessa ändå görs i konstnärernas ateljéer. Meningen med kritikerkårens schabloner är inledningen till ett omfattande angrepp på konstkritiken. Tanken är förstås riktig. Skall man sammanfatta det som sker i konsten måste det bli schablonartat. Å andra sidan, i konsten är det inte så att alla gör allting hela tiden utan tvärtom gör man några saker åt gången vilket samlas i synliga tendenser. Är det något väsentligt som blir bortglömt? Inte mycket, curatorerna (som får en omgång de också av Mattsson) sniffar upp vad som finns att hitta och ingen ateljé går säker. De gör med andra ord ett bra jobb.
Mattsson forcerar vidare som en ångvält:
”De kritiker som vaknat upp ur den konstvetenskapliga törnrosasömnen, och som har ambitionen att vara öppna inför bildkonstens kärna, har nu en ypperlig chans. Men för att detta skall ske måste de göra upp med vanföreställningen att bildkonst endast uppstår ur intellektuella modeller.”
Vilka kritiker kan det röra sig om? Jag har funderat en del. Är det Dan Jönsson i DN? Birnbaum? Millou Allerholm i DN? Anna Brodow i SvD, Pontus Kyander i SDS eller Power Ekroth (som här ger sin syn på konstlivet i Stockholm)? Frågetecknen står täta som vassruggar. Det slog mig att Mattsson möjligen är så starkt självkritisk att han menar sig själv och kanske sin kritikerkollega på Om Konst Susanna Slöör men det är inte lätt att veta. Däremot vet vi en sak, det finns knappast någon kritiker som skulle mena ”att bildkonst endast uppstår ur intellektuella modeller”. Efter detta utbrott mot ingen får vi i en pinsamt överpedagogisk upprepning lära oss att man inte kan lära sig att dansa enbart genom att betrakta dansen.
Ja, ni förstår vad han är ute efter:
”För att konstnären ska vara i sanning ifrågasättande – och inte bara kittlande hädisk för borgerskapet – krävs bland annat avgörande kunskaper inom yrket och dess historia.”
Här får man hålla med Mattsson och även understryka att de historiska kunskaperna kan det vara lite si och så med hos många yngre konstnärer. Men kunskaper om yrket? Vad är det för kunskaper? Att socialkritiken frambragt mången politisk vilja och journalistiska ambitioner är en gammal kritik av samtidskonsten. Och Mattsson fyller i den också:
”Det är patetiskt att återkommande behöva åse exempel på när nyutexaminerade konstnärer (och tyvärr även mer världsvana sådana) leker journalister eller politiker, utan att ha minsta talang för detta. Sällan anar de i sina lån den djupare fackkunskap som krävs av dessa yrkesutövare, som pressetisk insikt och förmågan till källkritisk granskning. Så leder också ofta detta till att de politiska aktionerna blir banala och kvasiintellektuella – ja endast ytliga tecken för ett låtsasengagemang. Är det då konstkritikerns uppgift att applådera även denna ofullkomlighet?”
Där, på slutet fick kritikerna (vilka de nu skulle vara) en armbåge till. Jodå, det kan vara illa, men vi får också alltid räkna med att när det finns många konstnärer måste, av naturnödvändighet, de flesta vara tämligen standardiserade. I området social kritik finns det också gott om ”innovativ konst”. Thomas Hirschhorn och Isaac Julien är sådana exempel och inte är väl Ann-Sofie Sidén så pjåkig hon heller. När man börjar se över vad som finns av både konstnärer och kritiker samt curatorer är samtidskonstens problem kanske inte så överväldigande.
Möjligen finns det en dold agenda i den här texten. Är det något Mattsson vill ha fram som aldrig sägs? Måleriets och modernismens återkomst? Jag kan bara spekulera. I varje fall skriver Mattsson om konstkritikerns ”nedtyngda språk”:
”Vi måste alltså åter lära oss att tala tydligt”
Vi noterar detta ”vi”. Vi kan alltså hoppas på att Om Konst rycker upp sig under den närmaste tiden.
