Del 467: Farligt, farligt

Signaturen ”Gote” funderar över den eventuella cirkulariteten i den institutionella konstteorin:

”Blir inte det lite som:
Vem är snygg?
Den som de snygga säger är snygg!
Vem bestämmer vilka som är “de snygga”?
De som är snygga!”
Han tillägger också att man kan se Österlenskonstnärerna ”som en helt egen konstvärld”.

Det är riktigt att man har all anledning att tala om flera olika konstvärldar. Den som gäller är naturligtvis den som utgör Den Internationella Samtidskonsten (vilken jag brukar förkorta till DIS). Giltigheten kommer av att den representerar den arena där nyheterna och diskussioner dyker upp. Det finns knappast skäl att se Österlenskonstnärerna som en egen konstvärld. De representerar något som finns t ex över hela Sverige, de allra flesta kan föras till Modernisterna, vilka utgör den kvantitativt största konstvärlden. Men den gäller alltså inte som särskilt intressant.

Att DIS bedömer sin egen kvalitet är dock ingen cirkularitet. I DIS finns ett stort antal olika aktörer som konstnärer av olika rang och generationer, kritiker, curatorer, gallerister, teoretiker, samlare m fl. Att dessa har en relativ konsensus kring vilka konstnärer som är intressantast är inte märkligt. Vem bedömer t ex vilka vetenskapsmän som är de bästa? Vetenskapsvärlden naturligtvis.

Vilka kriterier finns då att gå efter? Inte heller så svårt. Först handlar det om de trender och tendenser som råder vid en viss tidpunkt. Och sedan sådant som förnyelse, kreativitet, balansen mellan innehåll och form m m. Självklart kan varje enskild aktör vinna fördelar genom att arbeta sig fram genom kontakter och nätverk. Men så är det också på alla andra håll.

Den alltid lika ovänlige vännen Torssander biter sig frenetiskt fast i att allt jag skriver skall handla om mig själv: ”Lars Vilks hävdar att det som definierar dagens konstnärer – inberäknat honom sjäv får man förmoda – är att de är “‘problematiserande’ och ‘obekväma’”.

Jag vill bara tillägga att det inte är mycket att hävda. Det torde vara en helt konventionell beskrivning av vad konstnärer sysslar med inom ramen för socialkritiken vilken ännu är ledmotivet i samtidskonsten.

Torssander kommer så med en bredsida (kommentar under gårdagen): ”Som ett utskott inom borgarklassens akademier och därigenom ständigt avporträtterande borgarklassens inskränkthet. I olika media och med olika tekniker givetvis. Utan hopp om någon framtida bot eller ens bättring.”

Det känns som nostalgi. Det slags formuleringar vimlade det av kring 1970, inte minst i konsten. Vi skall dock komma ihåg att Torssanders ideologi och diskussionsmetod har samma källa som det mesta: Borgerlighetens skapelse. Och den är full av salongsrevolutionärer.

Till en helt annan sak.

Jag skrev i mitt senaste inlägg att jag skulle rapportera från de ärevördiga Lukasbrödernas julmöte i Lund. Som alltid sker, sedan över 100 år, utför en del av brödernas konstnärer planscher som skildrar en del av medlemmarnas görande och låtande under det gångna året. Att Lukasbroder Vilks uppmärksammades är kanske inte att förvånas över. Men det blev med censur. Vid pressvisningen av planscherna valde Lukasbröderna att hålla undan den eftersom…ja, ni vet. Konstnären, vars namn inte kommer ifråga att nämnas, önskar också tills vidare att ligga lågt: ”det är ju inte alldeles ofarligt med publiceringar…”.

Bilden kan inte heller visas här annat än i en version där man inte kan se vad saken handlar om.

lukasbilden2oskarpkorr.jpg
Lukasbröder intill den farliga planschen

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, konstteori, Muhammedsaken. Bokmärk permalänken.

10 svar på Del 467: Farligt, farligt

  1. Gote skriver:

    Tänkte fortsätta och tjata lite om konstbegreppet och konstvärlden (även om jag i förra inlägget erkände att jag egentligen tycker att diskussionen om konstbegreppet är lite tråkig).

    Det finns flera skäl till varför DIS (som Vilks kallar den internationella samtidskonsten) är eller har potential att vara både intressantare och roligare än “österlensvängen”. Österlensvängen sorterade Vilks under modernistisk konst. Jag kallar det kitsch eller rättare sagt omedveten kitsch, men att det oftast rör sig om modernistisk kitsch är helt klart.

    Jämförelsen med vetenskapsvärlden har jag hört förut. Den funkar hyfsat även om den haltar ganska mycket. Vetenskapen (naturvetenskapen) sysslar främst med verifierbara fakta och hypoteser och teorier som ställs upp med hjälp av dessa. Man kan alltså inte likställa det vetenskapliga förhållningssättet med det man har då man sysslar med tex tillämpad religion eller tillämpad modernistisk konst.

    Med tillämpad samtidskonst är det vid en första anblick inte lika självklart att man inte kan jämföra med vetenskapsvärlden. Samtidskonsten kan, åtminstone teoretiskt, verka enligt samma logik som vetenskapsvärlden och ser ibland också ut att göra det. Jag skulle dock vilja hävda att samtidskonstens vetenskaplighet nästan alltid av nödvändighet är en illusion. Kanske bla av den anledning som Vilks för några inlägg sedan angav då han hävdade fördelen med att kalla sitt projekt för konst.

    Men om man inte direkt kan likna DIS mekanismer och logik med vetenskapsvärldens, kan man då mena att det är rimligt att de mest framstående samtidskonstmänniskorna bestämmer hur konstvärlden skall se ut, av samma skäl som det är rimligt att de mest framstående vetenskapsmännen bestämmer hur vetenskapsvärlden skall se ut?

    Utan att underkänna att konstvärlden, om den skall se ut så som den ser ut idag, måste bestämmas av de mest framgångsrika inom densamma, så är jag inte övertygad om att de har i princip jämförbart “beslutsmaterial” att tillgå i sina val, som vetenskapsvärldsmänniskorna har.
    Vilks nämner ger exempel på vad “beslutsmaterialet” kan bestå av i dagens text:

    “Först handlar det om de trender och tendenser som råder vid en viss tidpunkt. Och sedan sådant som förnyelse, kreativitet, balansen mellan innehåll och form m m. Självklart kan varje enskild aktör vinna fördelar genom att arbeta sig fram genom kontakter och nätverk. Men så är det också på alla andra håll.”

    Trender och tendenser finns också inom vetenskapsvärlden. I konstvärlden styr trenderna både VAD man skall syssla med och HUR man skall arbeta. Inom vetenskapsvärlden styr de till viss del VAD men inte självklart HUR.
    Förnyelse och kreativitet efterfrågas också inom vetenskapsvärlden. Här ser en del t.o.m direkta kopplingar till konstvärlden, och krystade försök till samarbete förekommer.
    Balansen mellan innehåll och form tror jag inte alls man kan se inom vetenskapen. Det borde väl kallas estetik, traditionellt modernistiska övningar?

    Börjar ana vart detta barkar, i smakträsket, så jag lägger nog av för idag.

    Tills sist bara, vetenskapsmannen löser problem, sådana andra identifierat och sådana han själv hittat.
    – Nu var du duktig min vetenskapskollega, du löste de gamla problemen A och B!
    Konstvärldsaktören tar sig an problem som formulerats av andra, hittar problem och uppfinner egna problem. Ingen avkräver honom lösningar utan i bästa fall flera frågor, för att han skall anses lyckad i sitt konstarbete.

  2. mellis skriver:

    “Vi skall dock komma ihåg att Torssanders ideologi och diskussionsmetod har samma källa som det mesta: Borgerlighetens skapelse. Och den är full av salongsrevolutionärer.”

    Salongsrevolutionärer av typ Torssander förefaller ha en förkärlek för verbala angrepp på personer som de helt utan grund gjort till symboler för självaste hin håle. Imponerad blir man inte. När Torssander går på som bäst påminner han om Jan Myrdal när denne skrev som sämst. Då blir det verkligt svagt och tankegodset är inte värt besväret att försöka förstå.

  3. Tapani skriver:

    Profetbjörnar i Kanada:
    Det finns två “islamiska kongresser” i Kanada. Den mer moderna heter Muslim Canadian Congress. Tidningen Macleans i Toronto rapporterar:

    Fallet med skolläraren som dömdes i Sudan för att hon låtit sina små elever kalla en teddybjörn Muhammed fick “Muslim Canadian Congress” att offentligt uttrycka “chock och förfäran” över det inträffade. Tarek Fatah, MCC:s grundare, tog en liten teddybjörn, skrev “Muhammed” på den med svart bläck, och satte den på sitt skrivbord. I Macleans-intervjun säger han att jihadisterna försöker provocera, och påstå att västvärlden är i krig med islam. Sudans teddybjörnsaffär är rent nonsens; det finns ju mördare och självmordsbombare och våldtäktsmän som heter Muhammed. Men ingen protesterar mot den saken!

    Han avslutade: “En kärleksaffär mellan vänstern och islamisterna blir mycket farlig för resten av världen. Nu ska jag köpa en stor teddybjörn och ge den till Sudans ambassadör. Och vi i MCC säger åt muslimerna i Kanada att skaffa en teddybjörn, skriva “Muhammed” på den, och skicka till ambassadören.” Intervjuaren: “Så nu ska du ut och köpa en teddybjörn?” (Skrattar:) “Jag är 58 och har aldrig förr själv köpt en teddybjörn. Men nu måste jag hitta en som väger ett ton, för att ta med till Ottawa. Den måste vara stor, så att jag kan lämna den på ambassadörens tröskel, och visa honom vad jag anser om det här.”

  4. stefan peterson skriver:

    Om jag förstår Lars rätt, så är det inte konstnären som skapar “konst” som är intressant,
    utan det är huruvida denna “konstnär” är erkänd av DIS som gäller ??
    Konst är det som “konstvärlden” erkänner som konst.
    Dvs den stora konsten ligger inte “verket” man skapat, utan i förmågan att bli erkänd av konstvärlden, vare sig “verket” har konstnärliga kvalitér eller av “vanligt folk” betraktat som skräp ?
    Om det blir erkänt av DIS så ÄR det konst, även om det ser ut som skräp.
    Det är väl då med DIS som med Politik, det gäller inte att ha bra “politiska” värderingar eller visioner,
    utan det gäller att synas, höras och bli sedd av det Politiska etablissimanget. Varesig man har
    vettiga åsikter eller rena nonsens åsikter. Blir man accepterad i politiken så ÄR man Politiker
    om än med åsikter som “vanligt folk” betraktar som idioti. Tex SDs “politiska visioner ” ??

  5. stefan peterson skriver:

    Konstnärlig “rondellhund” i full aktion

    http://uk.youtube.com/watch?v=fbkiYWzOraA

    och nog kan man i resultatet ganska tydligt ana den store Profetens ansikte

  6. Julekort med profet skriver:

    Ditcentrum.dk 11.12.2007:

    “Julekort med profet

    Trykkefrihedsselskabet har trykt et lille ekstraoplag af Lars Vilks julekort med profet, som ellers var forbeholdt medlemmerne. Glæd derfor familie og venner af enhver religiøs eller ateistisk observans med det utraditionelle julekort!”

  7. Fred Torssander skriver:

    Visst finns det likheter mellan konstnärligt sökande och vetenskaplig forskning. Fast främst i själva den mänskliga verksamheten – skapandet. Som jag ser det ligger en likhet i att båda verksamheterna är en fortsättning av människoblivandet. Barnets upptäckande av sig själv och omvälden genom ett arbete som är både krävande och lustfyllt och därför kallas lek.
    Det som skiljer mellan forskning och konsnärskap är källan till den nödvändiga disciplinen. Naturvetenskaparna måste kunna uppvisa resultat som går att upprepa. Detta kräver disciplin. Och även de humanistiska vetenskaperna verkar vara tämligen överens om att en vetenskaplig utsaga måste vara på något vis testbar. Konstnärens disciplin blir däremot en självdisciplin. Utom då när det gäller vad jag skulle kalla institutionaliserade konstnärer som hävdar konstvärlden (Den Internationella Samtidskonsten) som “peer group”.
    Låt oss resonera vidare om konsten och leken. Den som har arbetat med barn vet att i vissa åldrar dyker vissa lekar upp – bland de flesta barn. Dock finns det barn som hittar på aldeles egna lekar. I fall vi försöker hitta en positiv roll i DIS så skulle det i så fall vara att utskilja och belöna dessa orginella lekande. Dock är det inte självklart att varje orginell lek borde belönas. Lek som till exempel kan leda till att man “lyfter taket av moskéer på två sekunder” må vara hur orginell som helst. Barnet måste ändå styras bort till nyttigare verksamheter, för både sin egen och andras skull.

  8. 'Det ville være dumt at provokere igen'. skriver:

    Nyhedsavisen 11. december 2007 22:18:

    “Auktionshuse afviser tegninger af Muhammed

    Trods flere forespørgsler vover auktionshusene Bruun-Rasmussen og Lauritz.com ikke at sætte originaltegningerne bag Muhammed-krisen til salg. ‘Det ville være dumt at provokere igen’.

    Af: Rune Skyum-Nielsen (Journalist)

    De danske Muhammed-tegninger har allerede fået tæsk verden rundt, men de slipper tilsyneladende for at havne under hammeren. Flere store auktionshuse afviser i hvert fald at røre ved de 26 måneder gamle karikaturer af frygt for at støde muslimske grupper.

    »Vi prøver at lære af historien i stedet for at gentage den. Det er irrelevant, hvor mange penge vi ville kunne tjene på at sælge de tegninger, for hvorfor skulle vi dog overhovedet overveje at medvirke til endnu en provokation,« siger auktionshuset Bruun-Rasmussens kommunikationsdirektør Sebastian Lerche.

    Samme holdning har internetauktionshuset Lauritz.com.

    Her forklarer konceptchef Lene Hjort, at det er for svært at forudsige, hvilke reaktioner et salg af Muhammed-tegningerne ville kunne afstedkomme:

    »Derfor siger vi fortsat pænt nej tak til at sælge tegningerne.«
    Nej til sælgere

    Ifølge Sebastian Lerche har Bruun-Rasmussen modtaget en lille håndfuld tilbud og forespørgsler fra folk, der ønskede at sætte en af tegningerne til salg. Deriblandt fra en privatperson, der umiddelbart efter den historiske offentliggørelse i Jyllands-Posten investerede i tegneren Franz Füchsels karikatur.

    Den kostede ham 15.000 kroner.

    Bruun-Rasmussens kommunikationsdirektør føler sig dog ikke sikker på, at privatpersonen kan tjene pengene ind igen, og at tegningerne i det hele taget er så meget værd.

    »Men det kommer selvfølgelig an på, hvem der vil købe dem. Nogle vil se dem som kuriøsiteter, andre som frihedstrofæer og et manifest,« påpeger han.

    Både Bruun-Rasmussen og Lauritz.com understreger, at de går ind for ytringsfrihed, men at de af principielle grunde undgår salg af effekter, som kan virke »unødigt« stødende.

    »Eksempelvis ting, der er nazistisk relaterede – uden nogen sammenligning, i øvrigt,« siger Sebastian Lerche.
    Kunstnerisk værdiløse

    Brandingekspert Jess Myrthu fra rådgivningsfirmaet Jøp, Ove & Myrthu tror da heller ikke, at auktionshusene holder sig fra Muhammed-tegningerne af frygt for at miste kunder.

    »Jeg kan faktisk slet ikke se, hvori karikaturernes kunstneriske værdi skulle bestå. De blev bragt i Jyllands-Posten, og hvis de skal bevares, bør det være i avisform. Ikke som enkeltstående værker.«

    Nyhedsavisen kunne i sidste uge fortælle, at Det Kongelige Bibliotek efter aftale med Danmarks Mediemuseum og Nationalmuseet har sat sig for at anskaffe Muhammed-tegningerne.”

  9. Muhammedtegninger skal på museum skriver:

    Politiken 08.12.2007:

    “Muhammedtegninger skal på museum

    To museer bejler til at få de 12 tegninger af profeten Muhammed som en del af deres udstilling. At få tegningerne udstillet vil medvirke til at afmystificere dem, mener en museumsdirektør.

    Af RASMUS STRØYER

    Når Muhammed ikke kommer til museerne, må museerne komme til Muhammedtegningerne.

    De 12 tegninger af profeten Muhammed , som Jyllands-Posten trykte 12. september 2005, ser nu ud til at ende på museum, så originalerne bliver bevaret for eftertiden. Det Kgl. Bibliotek, Danmarks Mediemuseum i Odense og Museum for Dansk Bladtegning er alle parate til at rejse de nødvendige midler for at kunne købe tegningerne.

    I første omgang blev Nationalmuseet opfordret til at købe tegningerne, men da var Det Kgl. Bibliotek allerede på sagen, fortæller Nationalmuseets direktør, Carsten U. Larsen.

    »Derfor trak vi os ud. Det Kgl. Bibliotek sørger for at købe Muhammedtegningerne. Hvis det kan lade sig gøre. Og Dansk Mediemuseum sørger for at sikre dokumentationen fra Jyllands-Posten«, fortæller Carsten U. Larsen.

    Erland Kolding Nielsen er direktør for det Kgl. Bibliotek, og selv om hans to kollegaer fra Nationalmuseet og Dansk Mediemusem fortæller, at biblioteket er i gang med at sikre tegningerne, vil han hverken af- eller bekræfte, om han går i købstanker. Det undrer direktøren på Dansk Mediemuseum, Ervin Nielsen, som har sat sig selv i venteposition.

    »Det Kgl. Bibliotek er allerede i gang med at finde den nødvendige kapital, så tegningerne kan hænge på Museet for Dansk Bladtegning«, siger Ervin Nielsen.

    I Det Kgl. Biblioteks bygning har Museet for Dansk Bladtegning til huse, og derfor er det oplagt at lade tegningerne udstille på museet. Hvor de med rette hører hjemme, mener bladtegner Claus Seidel fra Museet for Dansk Bladtegning. Han har talt med Erland Kolding Nielsen, direktør for Det Kgl. Bibliotek, om at erhverve tegningerne. Seidels gaveønske til jul er at få dem udstillet på det lille museum.

    »Det ville være en mægtig tanke, og selvfølgelig vil vi gerne have dem. Det er verdensberømte tegninger«, siger Claus Seidel

    Han har selv lagt streg til den ene af de tolv Muhammedtegninger, og han fortæller, at den turbulente tid efter publiceringen af tegningerne stadig kan mærkes. Han har altså allerede en af tegningerne, men de resterende 11 skal gøre samling komplet.

    Lykkedes det ikke Det Kgl. Bibliotek at finde kapitalen til de 12 tegninger, står Ervin Nielsen og Dansk Mediemuseum klar til at springe til. Museets opgave er at dokumentere medierne også i samtiden, og derfor vil karikaturerne af profeten Muhammed passe naturligt ind, mener Ervin Nielsen.

    »Vi kan ikke slette det kapitel, og det er nødvendigt at vise tegningerne. Og jeg tror, at de vil blive afmystificeret, når de kommer op at hænge. Nogle vil sige: Er det bare det«, siger Ervin Nielsen.

    Han har allerede planer om, at Dansk Mediemuseum skal låne to af tegningerne af Det Kgl. Bibliotek. I en basisudstilling om medierne i Danmark fra 1920 til 2007 skal der være et stort afsnit om ytringsfriheden. Og Ervin Nielsen håber at bruge Muhammedkrisen som et eksempel.

    Desuden forventer museet at åbne en særudstilling om ytringsfriheden om godt et år, og her vil Ervin Nielsen gerne have samtlige tegninger til Odense. Men han ved, det kan blive svært. I november 2005 blev den første tegning solgt for 15.000 kroner på auktionshuset Lauritz.com. Derfor ser Ervin Nielsen det som en umulig opgave at gætte på, hvad hver enkelt tegning i dag er værd. Men det er mere end de mellem 800 og 1.000 kroner, som en bladtegning normalt koster.

    »Det er vigtigt både for samfundet og for museet at bevare tegningerne. Originaler har altid en særlig værdi, der er en vis aura omkring dem«, siger Ervin Nielsen.

    Urealistisk høj pris

    Hos auktionshuset Bruun Rasmussen er de flere gange blevet tilbudt at sætte tegningerne til salg. Men hver gang har svaret været nej tak, fortæller Sebastian Lerche, kommunikationsdirektør hos Bruun Rasmussen . Derfor kan han ikke med sikkerhed vurdere, hvor meget tegningerne er værd. Tegningerne hører til i kategorien memorabilia, fordi de har fået betydning på grund af den omtale, som de har fået. Og de begivenheder, publiceringen af dem førte med sig.

    »Jeg vil dog ikke mene, at de er meget værd. Men fordi folk vil lægge en mediehistorisk eller frihedsbetydning i dem, kan de sagtens indtjene 15.000 eller mere. Men 100.000 er i mine øjne urealistisk«, fortæller Sebastian Lerche.

    Han mener, tanken om at inkludere tegningerne i en måske kommende demokratikanon kan få prisen til at stige, men alligevel vil han og Bruun Rasmussen ikke lægge auktion til de berømmede Muhammedkarikaturer.

    »Hvis vi gjorde det, ville vi gentage det, som Jyllands-Postens Carsten Juste gjorde. Vi skulle vise tegningerne offentligt frem, og det ville støde en stor gruppe mennesker. I det her tilfælde overgår omkostningerne profitten, og det vil vi ikke være med til«, siger Sebastian Lerche.

    rasmus.stroyer@pol.dk

    Det er vigtigt både for samfundet og for museet at bevare tegningerne. Originaler har altid en særlig værdi, der er en vis aura omkring dem

    Ervin Nielsen museumsdirektør”

  10. BA AB: s bättre jag skriver:

    ALTERNATIV JULGRAN

    Kanske är det så att samtidskonsten alltid är ett alternativ till något annat som konsten med stort K i allmänhet kan producera fram.
    Den ihopsnickrande granen i Eslöv förra årtusendet, av Vilks. Den är för mig tydlig i all sin enkelhet vad den vill säga till gemene man/kvinna – ifrågasättandet av kulturella traditioner och “vanlighetens behag”. En dansk författare kom ut med en roman på 70: talet med titeln “Skit i traditionerna”, sann samtidskonstnär?
    Julgranen i Eslöv, möjligtvis i samma prisklass som det alternativa nobelpriset, om Vi nu ska jämföra statusmarkörer hos konstvärld och forskarvärld i rollen av: uppskattandets dignitära rankingstege. Och inget nytt är väl i vår tid så där jättenytt, kjollängden varierar från tid till annan – Hjulen blir större och rundare, naven ovala och fälgarna ska Vi inte tala om… allt bara rullar på, åt alla håll samtidigt.
    Den fyndige konstnären suger åt sig tidens kunskapsflora, uppfinner, uppför, ett verk. Bjuder, så att säga, upp till dans, och var gränslinjerna går mellan krigsdans och hambo, det får iakttagaren/ den medverkande tilllika betraktaren själv bedöma. (Dansarrangören en generös personlighet.)

    “Man får ingenting gratis”, uttryckte en gång en klok man i konstvärlden. Det finns enklare saker att bli klok på än vad samtidskonsten styr och ställer med, det är jag den förste att erkänna… snart dags för att doppa i grytan! Utan gryta, inget dopp! Inga konstnärer, inga verk att diskutera!
    Våra köptempel blir bara större och större, i arkitekturen syns aldrig ett spår av snickarglädje. Om jag hade gott om resurser så skulle jag bygga ett alternativt köpcentrum, någon som har förslag på form och innehåll? Teflonfasader kanske!

    FARLIGT, FARLIGT – HÄRLIGT HÄRLIGT

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.