Jag uppskattar Fred Torssanders intresse för samtidskonstens interaktiva estetik. Vi diskuterar bland annat konstnärens roll som regissör. I gårdagens kommentarer skrev Torssander:
” ’Regissör för ett konstprojekt’ är förvisso inte någon regissör av teater. Det som är typiskt för enmansteaterskådespelare som stå-uppare är just att deras privata person lanseras som och ofta faktiskt är identisk med rollen.”
Jag tror att Fred har missförstått den magiska rondellhundsteatern. Inte är det frågan om någon enmansteater. Ett myller av skådespelare har vällt in under månader och antalet statister är oöverblickbart. Mycket regi behöver inte heller göras. Rollen som Fred spelas på ett enastående sätt av Fred själv. Jag tror inte heller att publiken kommer att uppfatta mig och Fred som identiska.
Sedan har vi ansvarsfrågan som är ett favoritämne för Fred:
”För övrigt när det gäller överlagringar, filter och reflexioner är den skapande konstnären givetvis ansvarig även för effekterna av dessa. Det konstnärliga medvetandet gör oss ansvariga för konstens effekter, även på världen utanför.”
Om vi tänker oss att Fred tolkar rondellhundsprojektets essens som en krigshetsning och låter sig påverkas så starkt att han bildar en opinion för saken. Vi föreställer oss vidare att opinionen får genomslag och som följd att ytterligare trupper sänds från USA och Sverige för att härja i Irak och Afghanistan. Då är det alltså konstnärens ansvar. Han borde ha tänkt sig för. Om jag förstår saken rätt.
Däremot har vi inte hört ett ljud om Freds engagemang för demokrati i Iran. Att man fängslar, misshandlar och avrättar demonstranter tycks inte beröra honom. Det upprop som nu kommer (se gårdagen) från ex-muslimerna föranleder nog inget engagemang där. Är det så att fiendens fiende är något som går före demokratiska rättigheter? Mot ex-muslimerna kan Fred knappast säga något. Där går argumenten i baklås. Det skulle också vara intressant att höra Freds synpunkter på Iran, landet som inte har några homosexuella.
Med denna fråga hamnar vi osökt i ett annat intressant baklås (som redan aviserats i gårdagens kommentarer). Det som uppstått i Haags Gemeentemuseum med avlägsnandet av bilden av Muhammed som homosexuell. I ett sådant fall får försvararna av den möjliga kränkningen av en utsatt grupp – ja varför inte med Sören Sommelius ord i gårdagens HD (där rondellhunden får ett obevekligt rapp): ”förstärker negativa attityder mot en redan utsatt grupp.” – avsevärda mödor. Ty även de homosexuella räknas som utsatt grupp. Dessutom är konstnären, Sooreh Hera, en kvinna från Iran och tillhör, hon också, en utsatt grupp. Pareringen ”islamofob” är i ett sådant fall inte brukbar. Och hur skall ”utsatta grupper” regleras inbördes? Vilken är mest utsatt? Inte lätt att svara på. Därför blir det att tassa tyst på tå tills det hela går över och ett solklart fall kan anmäla sig igen vilket med en lättnad föranleder en förnyad salva ”utsatt grupp”/”islamofob”.
Vad är det som går och går och aldrig kommer till dörren? Ja, inte är det klockan.
I Iran sitter universitetsläraren och presidenten Mahmoud Ahmadinejad. Enligt inte helt enstämmiga uppgifter skall Iran vara ett demokratiskt land som har full yttrande- och tryckfrihet. Det finns många politiska partier och var och en som önskar bilda ett nytt är välkommen. Begränsningar är obetydliga, man skall endast visa respekt för sådant som är heligt och dessutom förstå att i ett förebildligt land uppstår inte perversioner som t ex homosexualitet. Om detta inte faller västerlänningen på läppen skall denne dock inte höja någon kritisk röst, den kan drabba en utsatt grupp och leda till islamofobi.
Ahmadinejad har en blogg där han i fjor önskade alla en god jul. Vi väntar nu med spänning på årets utgåva.
