Signaturen Carl har en reflektion (i gårdagens kommentarer):
”Anta att en konstnärs projekt diskuterar en fråga som är mörklagd eller tabuartad. Och att projektet utgör droppen för ett grundat hat, en fördom etc. Och att projektet blir startskottet för något katastrofalt, UTAN att konstnärens handling är moraliskt (principiellt) “fel”. Är det inte den mätbara olyckan som projektet orsakar som är betydande?
Kan man i alla lägen stå på sig och säga: “om jag inte hade gjort det skulle jag vara offer för ett förtryck”.?”
Om man i alla lägen skall säga att man är offer för ett förtryck får det nog handla om de principiellt grundläggande spelreglerna för ett västerländskt samhälle, alltså sådant som demokrati och mänskliga rättigheter. Visserligen kan man kanske försvara en pragmatisk hållning även till detta som man gjorde på 30-talet när den svenska regeringen ingrep mot kritik av Hitler. Där har vi väl ditt dilemma. Vi kan föreställa oss en konstnär som vid den här tiden startade en stor konstnärlig kampanj mot nazismen vilket möjligen skulle ha kunnat föra med sig att Sverige blivit invaderat. Har då konstnären handlat förkastligt?
De frågor som Martin Aagård diskuterar i SvD igår ligger inte så långt borta från denna. Aagård skriver:
”Jag mötte Lars Vilks för ett tag sedan för en intervju om det ofattbara genomslaget för hans muhammedteckning. Vilks var inte intresserad av vem som egentligen hotat honom och vad han lärt sig om muslimsk fundamentalism. Han hänvisade till ett fyndigt citat av Olafur Eliasson (”konsten ställer frågorna, designen ger svaren”) och upprepade att om konst försöker ge svar blir det bara dålig journalistik av det hela. Han litade dock fullständigt på att de ¬säkerhetspoliser som följer honom var gång han har en föreläsning hade ett bra svar på frågan om vem som egentligen hotar hans yttrandefrihet. Hans liv hänger ju på det.”
Jag får göra ett par korrigeringar här. Sannerligen är jag intresserad av vem som egentligen hotat mig. Nu skall vi ha klart för oss att jag i detta avseende är utlämnad till Säpos bedömningar. Men jag får inte veta någonting om vad dessa bedömningar handlar om. Att bilda sig en uppfattning om vilka hot som finns är därmed inte så enkelt. Efter hand har jag förstått att det nästan uteslutande handlar om propaganda och psykologi. Utöver det kan man inte fullständigt bortse ifrån att det finns någon enstaka galning. När medieexponering pågår och när det handlar om offentliga framträdanden i lite större skala är det därför inte omotiverat att man har någon form av säkerhet. Mer hänger inte mitt liv.
Aagård fortsätter, sedan han gjort en liten tur till Turkiet (där det råder lite andra förhållande angående yttrandefrihet):
”Frågan är bara vem som är den mest ståndaktige kämpen för yttrandefrihet: Den konstnär som hårdnackat vägrar diskutera sina bilders innehåll eller den som helt enkelt censurerar sig själv för att inte väcka onödig uppståndelse?
Om man tar verkliga risker som konstnär hamnar man ofrånkomligen i ett högst verkligt och farligt samtal med omgivningen. Ett samtal där man avkrävs svar. Om man har riktig otur av en domstol.
Och då tvingas man tala ur det profetiska konstnärsskägget. För visst finns det svar på många frågor om vad som är ett hot mot den konstnärliga yttrandefriheten. Att visa en bild på en muslim som har sex med ett får är bara kränkande för alla inblandade – turkiska poliser är minst lika religiösa som skånska. Turkiet har en bit kvar till verklig demokrati och det som skiljer den som slåss för verklig yttrandefrihet från den som mest vill ha uppmärksamhet är att den förstnämnda är så illa tvungen att försvara sin konst.”
Här är han tämligen orättvis. Jag har inte hårdnackat vägrat diskutera mina bilders innehåll. Min berättelse har lagts fram ett ändlöst antal gånger, svaret på frågan ”Varför gjorde du teckningarna?”
I en brutalare omgivning intresserar man sig inte för nyanser och inte heller för konst. Då rör det sig om att prestera förklaringar som passar frågeställaren. Att man har det på det sättet i Turkiet innebär dock inte att man i övriga Europa skall vara solidarisk med turkisk standard – och inte ens polsk eller grekisk. Vi har en långt mera tilltalande version av denna attityd i Sverige.
Jag har vid ett flertal tillfällen suttit i polisförhör eller suttit i domstolarna. Där vill man också ha klara svar. Och konstnären, som är kreativ, kan ständigt tillfredsställa de frågande. Endast fantasin sätter gränserna (vill ni veta mer om detta följ serien på Konstvilks)
Jag vet inte om Aagard missar något när han skriver meningen om ”det som skiljer den som slåss för verklig yttrandefrihet från den som mest vill ha uppmärksamhet är att den förstnämnda är så illa tvungen att försvara sin konst.”
I så fall tillhör jag den första kategorin eftersom det inte råder någon tvekan om att jag ständigt måste försvara min konst. Just nu mot Aagard som i sin spalt kan sägas motsvara den turkiska polisen förvandlad till svensk konståklagare. Hela tiden får jag hålla på med ett sådant försvar, vilket är mycket utvecklande och kreativt. Och i detta försvar finns det tack och lov utrymme för nyanser. Konsten är en komplex historia och att uttrycket ”betraktaren skapar verket” blivit en kliché hänger närmast samman med att det inte tas på allvar. Betraktaren skapar faktiskt verket. Vill konstnären säga något är även det betraktarens synpunkt, konstnären som betraktare. Hur vet någon vad konstnären vill? Då det i konsten dessutom är fullt legitimt att komma med fiktiva synpunkter, har man all anledning att vara återhållsam med tilltron till vad konstnären påstår sig vara hans intentioner. I sista hand är det konstvärlden som bestämmer sig för något som sedan tillskrivs konstnären. Vilket denne kan gå med på eller förneka, det gör i regel detsamma. Louise Bourgeois t ex har till den 20 januari en utställning på Tate Modern i London. Utställningen innehåller mycket som handlar om hennes liv. Men det är sedan länge känt att i fallet Bourgeois är det inte lätt att veta vad som är verkligt eller fiktivt.
De som tror att försvaret av ett konstprojekt handlar om att en enkel förklaring, ”Så här är det. Detta är vad jag menade”, glömmer bort att konsten inte är någon entydig verksamhet. Det tillfogas praktiskt taget alltid en betydande dos av obegriplighet och obestämdhet i ett konstprojekt. Inget märkligt alls, konstnärerna lär sig detta och alla konstnärer av någon större betydelse ser det som självklart. Konsten är sådan.
Vad Aagård uppenbarligen har svårt att förstå är att hans kommentar, alltså hans upplevelse och reaktion är betydligt intressantare än om vi låter konstnären konstruera ”sin intention”.
Vilket ansvar har då konstnären får ett projekt? Självfallet finns det ett juridiskt ansvar. Om någon slår ihjäl en människa och utnämner det till ett konstverk hjälper detta inte stort. Det juridiska ansvaret kvarstår. Sedan finns det moraliskt ansvar. Skall t ex en författare namnge personer i en roman och dessutom skriva om deras privatliv?
Rondellhundsprojektet har som jag ser det inga större moraliska konsekvenser. Att människor blir kränkta av att det de betraktar som heligt ifrågasätts är knappast något större problem. Man kunde tillägga att om det hade funnits en dold politisk agenda bakom projektet skulle det moraliska ansvaret kunna diskuteras. Jag antar att det många har varit ute efter när man frågat mig om mina intentioner är just den saken. Men jag driver ingen specifik politisk linje utom att försvara konstens rätt att markera konventioner och gränser.
Åtskilliga skribenter vill påstå att rondellhundarna har ökat främlingsfientligheten och framkallat den alltmer utbredda åkomman islamofobi. Men det enda jag kan se är att det har varit och är en stor debatt och sådant skadar nog ingen. Har debatten varit snedvriden? Inte vad jag kan se. Närmast till hands är väl att säga att de som menar att kränkningen var okänslig och onödig är i flertal. Var finns då problemet? I det tysta folkdjupet? Om det skulle vara så kan man fråga sig om det är bättre att inte debattera på det att en debatt kan missförstås av det enfaldiga folket.
Ingen rondellhund kan längre betraktas som oskyldig. Varje rondellhund omfattas av ett utbrett och oåterkalleligt undantagstillstånd. Rondellhundar må därför framdeles inneslutas i skottsäkra boxar och bevakas av ordningsmakten.
