Del 480: Tabueringarnas dans

Etnologen Karl-Olov Arnstberg har i sin senaste bok Svenska tabun återigen kommit med en del obekväma synpunkter. Han säger bland mycket annat:

”…tabueringar i den meningen att detta är frågor där det politiska samtalet tystnat, om inte politiska motståndare lyfter fram dem och tvingar fram en debatt”.

Beskrivningen täcker nog Rondellhundsprojektet. En fråga som man inte vill debattera blev debatterad. Fördelar fanns eftersom projektet kom från konsten och inte utan vidare kunde hänföras till den församlade ondskan som man tänker sig finns i tabubrunnens mörkaste djup. Inte för att konstnär Vilks kom att framstå som neutral. Han skulle slungas ned i mörkerbrunnen men det var långt ifrån självklart att han verkligen hörde hemma där.

Så kan man fråga sig, varför får man inte debattera? Skulle det vara så att de många debatter som utlöstes fortlöpande under flera månaders tid var till den största nackdel för dem som förespråkar långtgående tolerans och förståelse för det mångkulturella svenska samhället?

Går man genom de otaliga inläggen får man intrycket av att tabuförsvararna befinner sig i klart flertal. Om jag ser över de större debatter jag själv deltagit i kan man lista följande. Den första var i Berwaldhallen i Stockholm den 18 september. Den arrangerades av Humanisterna och Ex-muslimerna. Genom Ex-muslimernas närvaro hävdes taburegeln i avseendet att dessa äger rätt att debattera, däremot hävs inte tigandet från den politiskt korrekta taburegimen.

Men i övrigt borde det inte finnas någon orsak att klaga. På bokmässan i Göteborg den 26 september ordnade Publicistklubben debatt och där satt jag omgiven av 5 motståndare och moderator Guillou som också sällade sig till dessa. Den 15 november i Uppsala var siffrorna jämnare då jag och Ulf Johansson försvarade yttrandefriheten mot 3 motståndare. Och i Linköping den 28 november var siffrorna 2 – 2.

Man kan fråga sig var problemet finns. En sida av saken är att en debatt snart gör det klart att det inte går att avfärda alla kritiker som islamofobiska mörkergestalter som osorterat huserar i tabubrunnens becksvarta skrymslen. Det är väl där vi har pudelns kärna. Om det framkommer att det finns skikt och mellanlägen kan det lättledda folket drabbas av oro varvid världen hotar att gå under.

Tills vidare kan vi säga att Tystnaden kvarstår som rekommenderar åtgärd. En konstnärskollega skrev till mig häromdagen:

”Jag blir lite irriterad av dessa julkrönikor i DN Kultur. Där listar kritikerna sina viktigaste konsthändelser 2007 och undviker ditt projekt så att det nästan liknar censur.
Det är synd, jag tycker Rondellhunden har skapat en väldigt bra diskussion om gränsdragningar, samtidskonst och religion.”

Jodå, men när vi har tabu hjälper det inte med en bra diskussion. Vi skall inte ha någon diskussion över huvud taget.

arnstberg-tabun.jpg

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, Muhammedsaken | 17 kommentarer

Del 479: Svar på Stefans kommentar

Stefan L Johansson skriver i en kommentar:

”Jämför man konst med handelsvaror så motsvarar Artfacts rating ungefär en handelsvaras omsättning. Troligen är det så att en handelsvara med hög omsättning också har hög kvalitet. Men det är inte hela sambandet. Få skulle t.ex. hålla med om att Volkswagen (högre omsättning) har högre kvalitet än Mercedes (lägre omsättning).”

Skillnaden är att konsten, i det här fallet den kvalificerade samtidskonsten, värderas efter ett symboliskt värde. Detta värde påverkar också prissättningen men med avsevärd eftersläpning och avvikelser. Målningar är genomgående en bättre försäljningsprodukt än t ex undersökande och konceptuell konst. En konstnär som har låg produktion kan kompensera sig genom att ställa ut på verkligt bra platser. Lyckas inte det så blir konstnären per definition sämre. Man skall komma ihåg att det inte finns något ”värde i sig”, konstvärdet tillkommer genom att konst bekräftas genom att väljas av den kvalificerade delen av konstvärlden. Särskilt prioriteras sådant som ter sig nytt och originellt eller passar in i de teman som är gångbara på biennaler och andra utställningar.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, konstteori | 17 kommentarer

Del 478: Kvalitet måste bekräftas

Signaturen ”Lelle” skriver i det intressanta ämnet om vad som är konstnärlig kvalitet:
”Utställningsstatistik och kvalitet ligger nog ofta mycket nära varandra, men som sagt tror jag inte att de är synonyma. Ett extremt exempel på motsatsen är Olafur Eliassons och Eva Hesses respektive placeringar på Artfacts. Sådana förhållanden (fast i betydligt mindre utstäckning) borde även förekomma mellan samtidskonstnärers utställningsstatistik och kvalitetsanseende i KK.”

Helt synonyma är de inte, utställningen är den officiella bekräftelsen av kvalitet. Man kan peka på annat också, texter och recensioner, men det är svårt att föreställa sig att sådana skrivs om konstnären inte haft någon utställning. En konstnär utan utställning är ett oskrivet och obekräftat blad. Sedan blir mängden utställningar ett mått på hur mycket en konstnär blir bekräftad. Jag kan inte se några andra väsentliga möjligheter till bekräftelse.

Fallet med Eliasson (22) och Hesse (332) är lätt förklarat. Artfacts anger kvalitet just nu och i det här fallet kan man utan vidare konstatera att Eliasson i KK:s ögon är långt intressantare, alltså ”bättre”, just nu än Hesse. Mot detta kan man säga att Hesse har en tämligen solid position i 1960-talets konsthistoria vilket ger henne en mycket säkrare hållbarhet än Eliasson.
När det handlar om det konsthistoriska materialet finns det brister i artfacts. Jag har vid flera tillfällen nämnt Duchamp. Den kvalitet han representerar motsvaras inte av hans ranking. Duchamp är ett stort namn i alla principiella diskussioner om konstteori och hans arbetet är banbrytande. Däremot är det inte lika intressant att ställa ut Duchamp. Men det är ett mycket ovanligt undantag.

Mindre bra träffytor kan också en del av de moderna mästarna drabbas av. Några av dem är svåra att ställa ut på grund av försäkringskostnader, svårigheter att låna ihop en kollektion och andra praktiska problem.

Men den vägande synpunkten är alltså att kvalitet inte är något man kan se och konstatera. Konstens kvalitet finns endast i KK:s bekräftelse.

En fängslande parallell är att jämföra med politik. Vad är bra politik? Då vi redan vet att en politikers främsta och helt avgörande uppgift är att skaffa sig röster till nästa val, kan man pröva med att ”bra politik är det som de flesta av väljarna röstar på”. Går man inte med på det får man problem med demokratin.

hesse_rope-unt-1970.jpg
Eva Hesse Untitled 1970. Hesse (1936-1970) håller plats 332 vilket får sägas vara högst rimligt med avseende på hur KK ser på henne. Det finns ett förrädiskt genusperspektiv att tänka på: Hon omtalas mer positivt än vad hon blir utställd.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, konstteori | 37 kommentarer