Etnologen Karl-Olov Arnstberg har i sin senaste bok Svenska tabun återigen kommit med en del obekväma synpunkter. Han säger bland mycket annat:
”…tabueringar i den meningen att detta är frågor där det politiska samtalet tystnat, om inte politiska motståndare lyfter fram dem och tvingar fram en debatt”.
Beskrivningen täcker nog Rondellhundsprojektet. En fråga som man inte vill debattera blev debatterad. Fördelar fanns eftersom projektet kom från konsten och inte utan vidare kunde hänföras till den församlade ondskan som man tänker sig finns i tabubrunnens mörkaste djup. Inte för att konstnär Vilks kom att framstå som neutral. Han skulle slungas ned i mörkerbrunnen men det var långt ifrån självklart att han verkligen hörde hemma där.
Så kan man fråga sig, varför får man inte debattera? Skulle det vara så att de många debatter som utlöstes fortlöpande under flera månaders tid var till den största nackdel för dem som förespråkar långtgående tolerans och förståelse för det mångkulturella svenska samhället?
Går man genom de otaliga inläggen får man intrycket av att tabuförsvararna befinner sig i klart flertal. Om jag ser över de större debatter jag själv deltagit i kan man lista följande. Den första var i Berwaldhallen i Stockholm den 18 september. Den arrangerades av Humanisterna och Ex-muslimerna. Genom Ex-muslimernas närvaro hävdes taburegeln i avseendet att dessa äger rätt att debattera, däremot hävs inte tigandet från den politiskt korrekta taburegimen.
Men i övrigt borde det inte finnas någon orsak att klaga. På bokmässan i Göteborg den 26 september ordnade Publicistklubben debatt och där satt jag omgiven av 5 motståndare och moderator Guillou som också sällade sig till dessa. Den 15 november i Uppsala var siffrorna jämnare då jag och Ulf Johansson försvarade yttrandefriheten mot 3 motståndare. Och i Linköping den 28 november var siffrorna 2 – 2.
Man kan fråga sig var problemet finns. En sida av saken är att en debatt snart gör det klart att det inte går att avfärda alla kritiker som islamofobiska mörkergestalter som osorterat huserar i tabubrunnens becksvarta skrymslen. Det är väl där vi har pudelns kärna. Om det framkommer att det finns skikt och mellanlägen kan det lättledda folket drabbas av oro varvid världen hotar att gå under.
Tills vidare kan vi säga att Tystnaden kvarstår som rekommenderar åtgärd. En konstnärskollega skrev till mig häromdagen:
”Jag blir lite irriterad av dessa julkrönikor i DN Kultur. Där listar kritikerna sina viktigaste konsthändelser 2007 och undviker ditt projekt så att det nästan liknar censur.
Det är synd, jag tycker Rondellhunden har skapat en väldigt bra diskussion om gränsdragningar, samtidskonst och religion.”
Jodå, men när vi har tabu hjälper det inte med en bra diskussion. Vi skall inte ha någon diskussion över huvud taget.
