”Elisabet” lämnar några intressanta synpunkter på konstens kvalitet:
”Utställningen är utställarens bekräftelse av “kvalitet”. Utställarens biases avgörs av vinstintresse – och/eller möjligen av en ambition av att bli ansedd för att verka aktivt i samtiden.
’Man kan peka på annat också, texter och recensioner’ – att en konstnär och dess verk omnämns alls anses som ett kvalitetskrav. VAD HÄNDER då om samtidens ekonomistiska krafter FÖRTIGER produktionen ifråga? VARFÖR förtiger man den? Och KRITIKEN: VAD speglar den – egentligen?
Vilks har en tragisk hypotes kring publicerandet av ett konstverk: om konstverket ej publiceras – och värdesätts av etablissemanget – så EXISTERAR KONSTVERKET INTE. Därmed inte heller dess eventuella inverkan på sin samtid.”
Vad jag diskuterar är DIS (den internationella samtidskonsten). Jag talar inte i första hand om konsthandeln även om vi måste inse att den inte kan lämnas utanför. Om vi ser på den primära källan till kvalitet i samtidskonsten, biennalerna, drivs dessa inte av direkta ekonomiska intressen. Ta t ex Enwezors biennal i Sevilla 2006: ”The Unhomely. Phantoms Scenes in Global Society”. Enwezors val av konstnärer kan inte sägas vara ekonomiskt betingade. Roger Buergels Documenta 12 i Kassel i år gjordes i medveten opposition gentemot marknadskrafterna. Och så är det med de flesta biennaler och även många andra utställningar. Och här finns också de högsta kvalitetspoängen.
”Om de ekonomiska krafterna förtiger….”, tja, inte är det väl de ekonomiska krafterna (om man nu inte menar att hela konstvärlden är styrd av ekonomiska krafter), du kan ju se på vad kritikerna skriver om i Stockholm. Det man inte skriver existerar visserligen men får lite uppmärksamhet och då blir det svårt att uppnå någon konstnärlig kvalitet. Och inverkan på samtiden blir på samma sätt minimal. Det är en enkel ekvation: Skall man påverka något (och på samma gång göra det möjligt att uppnå betydande konstnärlig kvalitet) måste konstnären nå ut.
När Elisabet klagar på att konstverken skulle värderas på ett annat sätt ” Graden av humanitet skall inverka på värdesättning av konstverket”, är givetvis problemet om någon bryr sig om den synpunkten. Man kan alltid önska sig det ena eller det andra. Konstvärlden fattar besluten om vad som skall gälla oavsett vad Elisabet eller jag har för avvikande åsikt. Ändå får det framhållas att de senaste 15 åren med socialkritik har skapat en sådan värdeskala. Det är ett värde i ett konstprojekt att kritiskt behandla sociala problem. Något som får sägas vara en humanitär synpunkt. Värre är det med hur det påverkar samhället. Förmodligen i obetydlig utsträckning. Därför får man också fundera på vad det humanitära är värt i praktiken och inte enbart i konstvärlden.
Elisabet ställer också en rad frågor:
1)VEM åsätter priserna å de samtida “konstverken”?När det är högkonjunktur, vilket det varit ett bra tag, stiger priserna eftersom marknaden har tillgångar. Och det gäller överlag. Konstmarknaden kan inte reduceras till några enskilda individer även om de ledande auktionshusen, konstmässorna och storhandlarna påverkar prisnivåerna.
2) VILKA PARAMETRAR tillåter dessa människor ska ingå i den värderande bedömningen?
Som sagt är det inte i första hand enskilda människor, men bland de många som är ledande inom området är parametern att de är aktiva i branschen. De tusentals utställare på konstmässorna bedriver utställningsverksamhet som anses vara relevant. För att delta måste man uppfylla vissa krav som handlar om nivå och inriktning.
3) VILKA fördelar får dessa människor SJÄLVA av att definiera de parametrar utefter vilka ett konstverk prisbedöms?De kan knappast själva definiera prisbedömningen. Köparen måste ju köpa om det skall bli något och då handlar det om vad köparen vill ha. Som du säkert vet finns det konstprodukter som är lättare att sälja än andra, standardexemplet är målningar. När det är högkonjunktur är målningar kommersiellt särskilt intressanta.
4) Vilket ANSVAR har konsten i samhället och hur värderas detta ansvar?
En mycket omfattande fråga. Men det kan sägas att konsten värjer om sitt oberoende. Även om den styrs av ekonomiska och andra intressen kan vi ständigt se hur konsten ifrågasätter detta. På senare tid, den socialkritiska, har konsten tagit på sig ett samhällsansvar. Som det heter, ”konsten undersöker, problematiserar och ställer angelägna frågor om kön, klass och hierarkier.”
5) Och – i förbigående – vi andra: vad tjänar vi? Varav följer:
6) VARFÖR fattar inte dessa människor – som “prissätter” konsten – bättre?Jag skulle gärna vilja veta vilka ”dessa människor” är. Tänker du t ex på ovannämnde Enwezor eller Buergel? Att det finns en marknad som skall tillfredsställas är förståeligt. Men konsten handlar inte bara om det. Glöm inte värdet av det symboliska kapitalet.
Andrea Geyer Spiral Land Chapter 1, en serie med bilder och texter om indianska territorier i USA. Knappast någon storsäljare men med avsevärt symbolvärde och hög status i konstvärlden.
