Yngve skriver i en kommentar:
”Artfacts mäter subjektiva uppfattningar om konstnärlig kvalitet. Även om man likt Lars Nittve hävdar att ens uppfattning har objektiv giltighet, kommer man inte ifrån att det inte finns något accepterat sätt att verifiera denna. Konstvärldens aktörer kan inte acceptera artfacts som en objektiv måttstock. Om de gjorde det skulle förutsättningen för de subjektiva uppfattningar som ligger till grund för Artfactsstatistiken försvinna.
Alltså, förutsättningen för att man ska kunna betrakta Artfacts som objektiv värdemätare är att man inte betraktar den så.”
Jag menar så här: Artfacts registrerar vad den kvalificerade konstvärlden (KK) väljer att ställa ut.
KK väljer kvalitet, det menar jag man kan utgå ifrån.
Den slutsats man kan dra av artfacts är: Eftersom KK väljer vissa konstnärer mer än andra kommer summan av valen att ge en bild av vad som för närvarande är den bästa kvaliteten.
Därmed kommer vi in på den väsentligaste invändningen mot den inst t. Varför väljer KK som de gör?
Är de val representanterna för KK gör subjektiva? När t ex Nittve ställer ut Paul McCarthy kan man säga att det är subjektivt såtillvida att det skulle kunna vara någon annan. Men varför väljer så många att ställa ut McCarthy? Och varför väljer ännu fler att ställa ut Gerhard Richter? Jag antar att det inte är svårt att svara på de frågorna.
Det är naturligtvis intressant att förfina parametrarna för valen. Jag kan inte göra det här på rak arm men låt oss t ex tänka på vad ett stort modernt museum gör och vill för något. Man visar konstnärer som har en solid placering i konsthistorien. Eller i samtiden. Det finns ett antal att välja bland men inte hur många som helst. Några av dessa blir mer valda än andra och det går att finna skäl till det. På Modern har man de senaste två åren visat (inom ramen för internationella utställningar) Rauschenberg (mycket solitt konsthistoriskt val), William Kentridge (mycket säkert kort i samtidens konsthistoria), Africa Remix (Afrika är högintressant för samtidsscenen). Går vi längre tillbaka i tiden kan det tilläggas: Munch, Meret Oppenheim, Man Ray, vilka samtliga får ses som verkligt säkra kort.
Andra, mindre utställningar och grupputställningar visar sådant som man är mindre säker på. Men även där visar det sig att man genomgående väljer bland det som andra också väljer.
Dessutom finns det ett nationellt perspektiv.
Det finns en del att beakta. Museerna tar t ex hänsyn till kön och geografi när man gör sina val, dessutom tänker man publikt. Poängen är att den synen delar man med praktiskt taget alla de andra. Med andra ord blir det inte mycket till övers för subjektiviteten.
En verkligt intressant fråga är om KK missar något väsentligt med denna ordning.
Till Gote som i en kommentar skriver att
”Den tolkning som leder till åsikten att konstvärlden endast fungerar enligt rundgångsprincipen, och därför inte är en giltig eller intressant faktor då det gäller bestämmandet av vad som är bra konst, beror på att man ser konstvärlden som en isolerad bubbla.
Tyvärr verkar konstvärlden ibland själv odla denna “bubblementalitet” (kanske av självbevarelsedrift?) och jag antar att det är det som kan sticka den utomstående i ögonen.”
Jag tror det är en ren och slarvig schablon att se KK som en isolerad bubbla. Dels är den stor, åtminstone består den av 10 000 verkligt inflytelserika aktörer jämte åtminstone 100 000 till i en fallande skala av inflytande, och dels befinner den sig i en intensiv kontakt med allt som sker i världen.
Meret Oppenheim Untitled (Bee Swarm) foto 1977
