Del 146: En sko i fatet

Signaturen Samuel har skrivit en kommentar till en tidigare publicering (rulla ner till slutet). Han har några intressanta synpunkter som återigen berör vårt problembarn i konsten, den institutionella teorin. Kan man få en sko att bli mat, frågar sig skribenten: ”Vi kan låtsas att jag säger; Sko är mat. Ingen av er kommer för den sakens skull äta sko eller alls gå med på att sko är mat.”

Skon som föda är inte helt okänd och måhända anspelar Samuel på en av de mest kända scenerna i genren, Chaplin i The Gold Rush från 1925.

chaplin4.jpg
Ny läckerhet?

Poängen i hans resonemang är att den inte räcker med den semantiska gesten, ”det krävs säkerligen både fantasi, envishet, goda matlagningsfärdigheter och kontaktnät för att nå ut med idén”.

Och det stämmer så långt väl med konsten. Men det finns skillnader. Dels är matlagning inte något högdiskursfält och dels handlar det inte om att till varje pris utvidga och överskrida det rådande. Som jag flera gånger påpekat kan man därför i konsten kompensera den materiella sidan med diskursiva utläggningar. Svårligen skulle en restaurang överleva på att servera föreläsningar som mat, men motsvarande går för sig i konsten.

Samuel klagar också över att det är ”tråkigt att teorin levereras i cynisk buskis”. Tja, cynisk vill jag inte mena att det är, det räcker med ironisk. Buskisk är dock en välplacerad formulering eftersom konsten nog har hamnat där. Han skriver också att en konstprofessor bör lära ut inte bara de karriärmässiga sidorna av konsten utan även själva arbetet. Tydligen har han inte läst boken, som med all önskvärd tydlighet talar om hur man skall tillverka sina projekt. I den skriften finns allt man behöver. Samuel vill dock mena att: ”En konstnär som troget följer Vilks råd skulle, i ökande grad med att kännedomen om dem växer, genomskådas och förefalla löjlig”.

Svar: Nej. En konstnär skall självfallet inte genomskådas som inställsamt karriärsugen och positionerande. Sådant ogillas starkt av konstvärlden. En konstnär skall tvärtom uppträda som just så ”äkta” som konstvärlden önskar. Ett gott maskeringstips är att visa sin avoghet mot alla idoga nätverksbyggare och konstvärldslismare.

Men även om man relativt enkelt kan lära sig att skapa kvalitetsprojekt är det uppenbart att detta förhållande pekar på en skriande brist. Det som saknas är det som modernismen trodde sig ha: ”något riktigt”, alltså konsten i sig, något som konstnären genom mystisk förmåga kunde stå i kontakt med. Nu är det lättare att göra bra konst, det enda som är svårt är att åstadkomma extraordinära prestationer. Sådana finns men uppträder så sällan att man praktiskt taget kan bortse från dem. I konsten handlar det om att bli medelmåttig och det är svårt nog.

Och vad skall konsten handla om, vad skall konstprofessorn säga till sina elever? Egentligen är det inte svårt, det handlar om att beskriva vad man brukar hålla på med. Förr var det mycket måleri och då rörde det sig om att vara uppdaterad om hur man målade just då. Nu har det som bekant blivit socialkritiskt och då får det informeras hur man brukar handskas med dylika allvarliga och angelägna ämnen. Men burlesken är inte långt borta. Dessa angelägna synpunkter som framförs av den allt mer politiskt korrekte konstnären befinner sig i en intern cirkulation som går runt galleriväggarna och biter sig själv i svansen. Samtidigt tycker konstvärlden att den gör världen bättre för folket.

FullCircleCORR.JPG
Runt, runt går budskapen om världen runt i konstvärlden

Det finns utvägar, men de blockeras effektivt av konstvärlden som inte kan bestämma sig för någon teori eller specifik hållning i konsten – annat än den som rullar på: ”Ge oss ännu en biennal”, alternativt, ”försök igen med lite måleri”.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag. Bokmärk permalänken.

177 svar på Del 146: En sko i fatet

  1. Petter Helje skriver:

    Se där, där var ju Yngve!

  2. Petter Helje skriver:

    Oj oj oj! Nå, Samuel?

  3. David 27 malmö skriver:

    Nja Petter, ville mest öppna upp för den besvärliga frågan om hurvida språket avgränsar vår värld eller inte. Om allt i vår upplevelsesfär är förbundet med vårt språk eller inte osv..
    Håll inte klaffen för jag kommer nyfiket att följa en sådan disskution..

  4. Petter Helje skriver:

    David: Under den postmodernistiska eran på 80- och 90-talet var det populärt att framställa de radikalskeptiska argumenten som något slags “bevis” för att vi skulle vara innestängda i språket eller våra sociala konstruktioner (vad jag är trött på det begreppet!) och förevigt avskurna från verkligheten därute (om man ens ansåg att det fanns någon verklighet). Denna typ av retorik är vid det här laget på utmarsch, tack och lov. Det verkar bara vara i konstvärlden som folk envisas den.

  5. Samuel skriver:

    Dorinel:
    Nej jag har ingen definition av andlighet. Måste man ha det för att föra att fråga något? Tycker du att jag faller på eget grepp om jag säger så? Jag var bara nyfiken och undrade helt uppriktigt.

    David27, Yngve: Ditt citat är inte riktigt rätt D. Jag tror W menade det där mer som ett logiskt faktum än som en uppmaning. Att det som man inte vet något om kan man faktiskt inte tala om. Ex man kan inte tala om konst om man inte vet att det finns något som kallas konst. Man kan se detta som en cynisk självklarhet, kortslutning eller vad som helst. Men jag tycker det är ngt positivt, snyggt, en lättnad.
    Därmed inte sagt att man hela tiden måste hänga upp sig på att allt måste förklaras och vara sant, det är det godtyckliga vi har att röra oss med och för mig är det helt tillräckligt, det finns heller inte något annat att relatera till. Man får gärna prata om det man anser inte finns, det är ju kul och intressant.
    Det är lite osympatiskt av dig Yngve att prata om mig som pubertetsversionen av dig själv. Det här är ingen nyupptäckt övertygelse och den har aldrig gjort mig nedslagen, tvärtom. Det är en uppfattning om en grundläggande sanning.

    Petter: Nej jag har inga avgränsningar för begreppet konstvärld. Det där var ett internskämt med dig.

  6. Samuel skriver:

    Petter, jag förstår inte detta “instängda”, “avskurna”, “bevis” etc. Jag tycker friheten är större om man på något sett kan klarlägga vad man har att tillgå. Om du står där med din palett i ateljén, så visst har du nytta av att veta hur färgerna fungerar för att måla med dem? Men du behöver ju inte bara tänka på det. Du kan ju intressera dig för komposition, budskap och annat samtidigt.
    Det här snacket om att saker är på utmarsch också. Som om hela historien bygger på varandra följande trender. Lyckligtvis är det inte så.

  7. Petter Helje skriver:

    Men Samuel, det är inte och kan inte vara “en grundläggande sanning” att det inte finns någon sanning eller verklighet. Har du blivit fullständigt indoktrinerad? Ser du inte att påståendet diskvalificerar sig självt?

  8. David 27 malmö skriver:

    Petter: Jag har nog sämst koll på 80 å 90tals-tänket här så tack för din lilla historielektion. Vilken retorik är på “inmarsch”? Upplys mig!

    Samuel: Det där citatet tog sig en sväng genom mitt godtyckliga minne..

    Petter igen: Det är väl en jäkla tur att det funnits filosofer som på nytt tagit i tu med tankar som varit på “utmarsch”?

  9. David 27 Malmö skriver:

    Petter, jag kan inte riktigt komma ifrån att jag tycker det är lite olyckligt att hoppa över frågeställningar med hänvisning till idehistoriska trender. Fast du har kanske brottats länge nog med dessa frågor, vad vet jag.

  10. Petter Helje skriver:

    Ja, David, det var inte DET som var argumentet mot postmodernistiska befängdheter, att de är på utmarsch. De var lika befängda då som nu.

  11. Yngve Rådberg skriver:

    Goddag, yxskaft!

  12. Samuel skriver:

    Yngve: Är det inte i puberteten, snarare än på högskolan, man brukar få ångest över filosofiska frågor om meningslöshet etc. Senare i livet oroar man sig över andra saker, att få ekonomin att gå ihop, sina barn etc. Men det är ju alltid bra att ha en Kyrklund i bakfickan för att mota existens ågren i grind.

    Petter: Det finns både sanning och verklighet. Jag har aldrig sagt något annat. Jag tycker det är sant att jorden är rund. Jag tycker det är sant att det du beskriver låter befängt. Men jag tycker inte det påminner om min egen uppfattning.

  13. Samuel skriver:

    Och Petter igen: Jag skrev “uppfattning om grundläggande sanning”, men jag håller med om att det var olyckligt uttryckt. Och att en redogörelse av vad jag menade skulle leda till ett långt resonemang som Yngve skulle försöka göra sig rolig över senare.

  14. Petter Helje skriver:

    Samuel: Jag kommer inte att göra mig rolig över vad du säger, och jag tror inte att Yngve kommer att göra det heller. Det blev lite pajkastning tidigare men ingen är ute efter att såra någon annan, det vågar jag nog påstå. Jag är faktiskt intresserad av vad du menar. Du skrev tidigare, som svar på Yngves inlägg: “Det här är ingen nyupptäckt övertygelse och den har aldrig gjort mig nedslagen, tvärtom. Det är en uppfattning om en grundläggande sanning.” Vad var det för en sanning eller övertygelse du då syftade på? Du får gärna försöka sammanfatta det på något sätt. Eller, om det är svårt att sammanfatta, kan jag försöka följa ett längre resonemang.

  15. Yngve Rådberg skriver:

    Samuel. Det var, som du visst senare förstod, inte alls någon pubertetsskildring. Jag var väl ungefär i Davids ålder (pinsamt?) när jag genomgick den kris jag skrev om. Det var inte min mening att såra dig, det är bara så att jag tycker du är en aning inkonsekvent. Men det kan ju vara ett missförstånd, allt kan ju vara godtyckligt, som du själv hävdar. Jag ber i alla fall om ursäkt för mitt övertramp.

    Jag är däremot alltid nyfiken på vad folk har för personliga bevekelsegrunder för sina ställningstaganden. Så följ gärna Petters uppmaning. Jag lovar att inte försöka göra mig lustig på din bekostnad.

    /Y

  16. Yngve Rådberg skriver:

    Ett nytt försök. Om det är så att ni (Jag klumpar ihop er, Lars, Samuel och Alfred, det är en svaghet från min sida. Ni kanske har helt olika uppfattningar.) om ni bara försöker säga att vi inte vet något säkert om verkligheten, att vi inte har omedelbar tillgång till sanningen, då har jag ingenting alls att invända. Men om ni (eller någon av er), som jag tolkat det, menar att det överhuvudtaget inte finns någon sanning, eller att alla utsagor utsagor om en eventuell verklighet är lika godtyckliga, då måste ni förklara hur ni kommit fram till denna ståndpunkt. Hoppas nu att den här frågan blev tillräckligt tydlig för att generera ett rakt och enkelt svar. Jag hoppas faktiskt också att jag missförstått alltihop.

    /Yngve

  17. Samuel skriver:

    Jag tror inte Vilks haft för avsikt att någon skulle bli rörd till tårar på sin blog. Vi får fortsätta någon annan dag Y och P. Vi kanske skall växla mail adresser så skall jag skicka några låtar till er?

  18. Samuel skriver:

    Och jag kan gärna berätta om mina bevekelsegrunder y, fast det blir en längre historia som grundar sig på erfarenheter. Som din historia grundar sig på erfarenheter. Och det är det som är det bästa; sådana historier, att det finns sådana historier. Att kunna berätta dem är det som trumfar över allt annat. Lars har gjort det för mig med sina träskulpturer. Och igen med sin sorg över hela den här konstvärlden. Jag blir rörd y och p. Jag kan inte hjälpa det.

  19. lars Vilks skriver:

    Hej alla!

    Om djuren som mindre vaerda skulle vara en social konstruktion eller ej undrade Dorinel. Jag aer taemligen saeker paa att den raadande uppfattningen aer att det inte aer en social konstruktion.

    Jag aaterkommer med mer kommentarer i morgon.

  20. David 27 Malmö skriver:

    “Utifrån ett vardagligt erfarenhetsrum” har Vilks blivit (med tanke på stavningen i sitt senaste inlägg) kraftigt berusad på Alkohol!

  21. Dorinel Marc skriver:

    Till David 27 Malmoe

    Eller så befinner sig Vilks fortfarande i Pedvale, Lettland utan tillgång till ett tangentbord med svenska tecken.

    Dorinel

  22. Lars skriver:

    Tack Dorinel, för ditt tillrättaläggande. David är tydligen en lokalt förankrad skribent som föreställer sig att det endast finns ett tangentbord vilket alltid innehåller å ä och ö.

    Men nu är jag tillbaka med alla regionala tecken.

  23. Lars skriver:

    Petter, du skrev den 16 augusti om relativismen och om Kant och konsten och om att det inte fanns något behov av att utropa ett nytt konstparadigm.

    Häxorna och djävulen, klart att vi menar att vi har all distans till dessa tankegångar och att vi självklart vill mena att de egentligen inte fanns på 1600-talet. Men vi kan inte ändra historien, på 1600-talet fanns de för de människor som levde då. Och vi bör dessutom lära oss att vara återhållsamma med vårt eget allvetande.

    Relativism innebär inte att man undviker att göra sannolika bedömningar. Allt är naturligtvis med utgångspunkt från vår tids vetande. Ur ett sådant perspektiv blir vissa saker sannolikare än andra. Vi har inga problem med att hantera sådan kunskap, om vi nu inte ger oss in i filosofin där man gärna vänder varje sten och där man medvetet tänker på ett annat sätt än i den pragmatiska världen.

    Jag kan hålla med om att det kan verka drastiskt att påstå att Kant uppfann konsten. Men det är det närmaste man kan komma. Det som finns före Kant är något annat, han är den förste som skapar den diskurs som ger Konsten (det blir också så att han därigenom definierar den, visserligen fortfarande lite vingligt men i det stora hela rimligt – retoriken räknar han t ex till konsten). Han skapar den särskilda estetiken som är konstens grund. Och hans inflytande saknar motstycke.

    Romantiken och modernismen håller sig med en tilltro till att konsten finns genom hela historien, den är både igenkännbar och kan produceras enligt samma grundkälla. När man gör upp med den tanken är det väl inte orimligt att tala om ett nytt paradigm.

  24. Lars skriver:

    Kokainsniffaren, Petter.

    Här ser jag inga som helst problem. Om det bildas majoriteter som tror en viss sak och om den saken får spridning blir den giltig även om man kan visa att det är falskt. Det går att göra något åt saken, rykten uppstår ständigt, men åtskilliga avlivas.

  25. Petter Helje skriver:

    (Svar från Petter Helje på “När han hade spikat”)

  26. Dorinel Marc skriver:

    Hej Petter!

    Varför flyttar du denna diskussion till Vilks text om Pedvale skulpturpark? Det kan bli förvirrande för en utomstående läsare att följa diskussionen som består av många hänvisningar till tidigare inlägg under “En sko i fatet”.

    Jag tycker att under posten “Pedvale: När han hade spikat ” skall man diskutera Vilks skulptur Empire eller annat som har med Pedvale skulpturpark att göra.
    Är Vilks för dig intressantare som teoretiker än praktiker?

    Dorinel

  27. Lars skriver:

    Samuel, du skrev den 17:e att man åt mat innan man kallade det för “mat”. Och att det skulle vara detsamma med konst. Men det finns saker som är nya. Man spelade t ex inte tennis innan man skapade spelet tennis. Om man tänker sig att det fanns konst innan det moderna konstbegreppet är problemet att tala om vad detta var för något. Det kan t ex inte vara bilder, eftersom vi är överens om att inte alla bilder är konst.

  28. Lars skriver:

    Petter, jag läser att du den 18 var väldigt trött på den postmoderna utmarschen ur verkligheten. Men det hjälper inte, den är en gammal invändning som alltid har en plats men som naturligtvis inte löser några problem. Genom att bli extrem kan den visa att vi aldrig säkert vet och att språket aldrig kan formulera det som finns utanför. Vi kan aldrig veta om vi är överens om benämningar på sådant som vi uppfattar. Men saken löser sig i den pragmatiska världen där det går utmärkt att beställa en öl utan att kyparen gör invändningar om att han inte med full säkerhet kan veta vad beställaren menar. Det är en fråga om behov av precision.

    Konsten har en hyperteoretisk sida som ibland blir särskilt intressant. Men vanligtvis fungerar konstvärlden med måttliga doser av filosofisk precisionsteori.

  29. Petter Helje skriver:

    Ha ha, Dorinel, du vill visst ha lite ordning och reda! Inte skrida över gränserna för denna diskussion, aja baja! Visst kan vi fortsätta här om du vill, jag tyckte bara det var skönt att slippa scrolla så långt varje gång… Vilks är definitivt mer intressant som praktiker än som teoretiker, om du frågar mig.

  30. Dorinel Marc skriver:

    Hej Petter!

    Jag har hört att Lars Vilks skulpturer är illustrationer till hans teorier. Hur ställer du dig till detta? Är han fortfarande mer intressant som praktiker än som teoretiker?

    Dorinel

  31. Dorinel Marc skriver:

    Till Lars Vilks!

    Jag har frågor angående sociala konstruktioner som liknar den som Petter ställde på “Pedvale: När han hade spikat ”

    Kan man ange en start punkt för en viss social konstruktion (som du anger Kant för konstens födelse) eller är det fråga om långsamma processer som man kan se som en del av evolutionen?

    Skulle du kunna ge oss en kort introduktion i de sociala konstruktionernas historia?

    Tack!
    Dorinel

  32. Petter Helje skriver:

    Dorinel: Vad du har hört om Lars Vilks skulpturer har inte så stor betydelse för hur jag uppfattar dem. Jag tror faktiskt att skulpturen “Empire” skulle förlora mycket på att uteslutande ses som en illustration till en eller annan teori.

  33. Samuel skriver:

    Hej igen Lars. Välkommen hem. Hoppas det var en lyckad utställning.
    Apropå den återkommande liknelsen mat/konst och nu också med tennis; Tennis hette inte “tennis” när det uppfanns utan “Sphairistikè” eller “Sticky”, enligt wikipedia. Så frågan är då; spelade Björn Borg i själva verket “Sphairistikè” utan att veta om det?

    Jag är helt med på vad du säger, ett begrepp grundar sig på kriterier som uppstår i det att begreppet uppfinns. Man kan inte definiera något utifrån en överenskommelse innan den finns. Om man rökte på en bar för tio år sedan betraktas man inte som en brottsling nu. Men däremot hävdar jag det vara en kollektiv överenskommelse och social konstruktion att även saker som tillverkades innan Kant har kommit att falla inanför och utanför hans begrepp om konst. De flesta är säkert inte ens medvetna om att det är Kants begrepp. Jag förstår i ärlighetens namn inte ens hur du kan uttala dig så tvärsäkert om saken?

    Jag finner det också fruktlöst att i längden dryfta en sådan självklar diskussion. Jag tycker det är en bra insikt i sig att sanningen är variabel, som allt annat. Men även den sanningen är variabel, vi borde gå vidare Lars.

    Jag är övertygad om att både Peter och Dorinel förstår vad som menas med det hela, men har en uppenbarelse om att det kan vara annorlunda. Jag är nyfiken på detta annorlunda och tycker det är dags att detta också ventileras, så att det inte bara blir upprepningar.

  34. Samuel skriver:

    Jag har tidigare också försökt visa att “mat” är ett lika godtyckligt begrepp som “konst”. Man kan inte exakt säga vad det är för något. Man kan säga ungefär vilken nytta vi har av det tillskillnad från konst, vars nytta mer verka vara att man inte kan säga vad den har för nytta.
    Man klarar sig bra utan att definiera saker. Konstsamhället finns utan att man pinpointar ner det till minsta gemensamma nämnare. Vad i ligger då intresset, om man som du sagt innan Lars, inte överskrider eller utmanar det rådande? Vad skall man ha definitionerna till?

  35. Dorinel Marc skriver:

    Till Samuel:

    Mat i allmänhet är inte lika godtyckligt begrepp som Konst, men kanske lyxmat , viner och droger är det.

    Till skillnad från mat hör konsten till den andliga världen. Dit hör även tomtar, troll, häxor, gudar, djävlar och andra väsen som bara vissa utvalda människor kan få kontakt med. Det kändes därför relevant när ni diskuterade häxornas existens på 1600 talet.

    Ni diskuterade Chaplins förmåga att förvandla skon till maträtt men ni missade Jesus som förvandlade vattnet till vin och fick fem kornbröd och två fiskar att räcka till mat åt en massa människor. I kristendomen gäller det att göra underverk medan i konstvärlden gäller det att skapa konstverk.

    Konstverket har för det mesta en fysisk form men konstens väsen är andlig och därmed svår att bevisa genom vanliga vetenskapliga experiment.

    Jag tror att era svårigheter att ringa in konsten beror på att ni hänvisar till andra konstarter som poesi och film istället för att på fullt allvar undersöka dess släktskap med religion och häxerier.

    Som jag har sagt tidigare så finns Konsten för de som tror på den eller kan utnyttja de troende. Konstvärlden använder sig av konstverken på ungefär samma sätt som kyrkan använde sig av avlatsbreven en gång i tiden för att komma åt folks pengar.

    Dorinel

  36. Alfred skriver:

    Dorinel.

    Hej det var länge sedan. Hur är det med dig?

    Jag reagerar lite över ditt resonemang angående konsten som andlig verksamhet. Det här “andliga” som du talar om, är inte det en lite väl snävt, snudd på dogmatiskt? Många människor är ju icke “troende” och skulle då inte riktigt kunna ta till sig av konst, än mindre skapa den om inte i annat syfte är för att “utnyttja de troende”? Varför begränsa och exkludera mer än man redan gör?

    Det sublima (om det nu existerar något sådant) hos konsten behöver ju inte beskrivas som något andligt utan kan lika gärna ersättas med något sinnligt, emotionellt, stämningsfullt, vackert, berörande, trevligt osv osv…….konstupplevelsen behöver ju inte bli mindre intensiv för det.

    Jag tror inte på andlighet, för jag har aldrig stött på något sådant. Ändå kan jag intressera mig för och tycka om konst. Tex tycker jag mycket om din konst Dorinel, och den kan mycket väl vara andlig utan att jag märkt av det men personligen ser till helt andra betydelser och värden i den än just “andlighet”, Skulle detta då betyda att jag har jag helt missat poängen, är jag falsk eller på något sätt vilseledd??

    Jag tror absolut inte på gud heller ändå kan jag läsa nya testamentet och kallar mig kristen. Det brukar inte vara något problem.

    Släcktskapet mellan konst* och religionen är väl ingen direkt nyhet, tidigare har ju religionen fått stå för bla politiken, naturvetenskapen och filosofin, så varför inte också konsten. Men det behöver väl inte nödvändigtvis betyda så mycket i dag?

    *konst i vilken bemärkelse som helst.

    MVH Alfred

  37. Dorinel Marc skriver:

    Hej Alfred!

    Det är bra med mig, tack! Hur är det med dig? Är du kvar i Göteborg? Jag skall till Göteborg den första november för att under en kväll på Galleri 54, undersöka mekanismerna kring konstskapandet. Hoppas att du kan komma så vi kan träffas och diskutera live.

    När jag i mitt tidigare inlägg tog upp folks tro på konsten så menade jag inte religiös tro, utan jag var inne på att konsten tillfredställer människornas behov av andlighet.
    Det som jag kallar andlighet kan beskrivas med hjälp av de ord som du föreslår, men det blir i stort sett samma sak eftersom man syftar på konsten som någonting som skall tillfredställa våra själsliga behov inte köttets lustar. Har du någonsin hört en samlare säga att han/hon köpt ett konstverk för att tillfredställa sina sexuella behov med det? Eller för den delen en konstnär som säger att meningen med konstverket är att folk skall bli upphetsade?
    När konstintresserade pratar om konst så fokuserar de oftast på de estetiska aspekterna och den emotionella laddningen och undviker att ta upp konstverkets potential som onanimaterial.

    När jag drog likhetstecken mellan avlatsbrev och konstverk så var inte meningen att dra hela konstvärlden över en kam utan jag menade att konstvärlden genom den godtyckliga prissättningen använder konsten på samma sätt som kyrkan använde människornas tro på Gud och sålde syndernas förlåtelse till dem.

    Hoppas att vi är överens om att konstupplevelser och syndernas förlåtelser hör till den själsliga sfären.

    På återskrivande
    Dorinel

  38. Samuel skriver:

    Hej Dorinel, en fråga till dig; hur ställer du dig till om en grupp människor beslutar sig för att ställa upp en skulptur på allmän plats kontra till om en grupp människor bestämmer sig för att måla en vägg på allmän plats?

    Tacksam för svar!

  39. Dorinel Marc skriver:

    Hej Samuel!

    För att jag skall besvara din fråga rätt så måste jag be dig om att specificera vad det är för grupper människor du syftar på. Är det Statens konstråd? Byggnadsnämnden? Stockholms graffiti skällskap?
    För att jag skall ta ställning måste jag veta vems vägg de har beslutat sig för att måla på och vad är det för skulptur de skall resa och på vilken plats.

    Den 6 september kommer det att äga rum ett seminarium på temat Vem äger det offentliga rummet? På Moderna Museet, Auditoriet klockan 18 – 20 (Gratis)
    En paneldiskussion om olika synsätt på konst i det offentliga rummet. Hur ser det ut runt våra gator? Vem bestämmer vad vi ska se? Olika företrädare diskuterar den illegala gatukonsten, den statsunderstödda offentliga konsten samt privata alternativ.

    Kanske någonting för dig?

    Med vänliga hälsningar
    Dorinel

  40. Dorinel Marc skriver:

    Ps

    Jag upptäckte ett stavfel i mitt senaste inlägg. Det skall stå sällskap inte skällskap.

  41. Samuel skriver:

    Det kan vara vilken privat grupp som helst. Inget statligt, alltså inte byggnadsnämnd eller konstråd. Om det är ett graffiti crew, ett fotbollslag eller kvartersgille borde väl inte spela någon roll? Platsen är vilken plats som helst som är allmän, alltså inte privat.

  42. Dorinel Marc skriver:

    Hej Samuel!

    I ditt föregående inlägg så verkade som du försökte ställa måleriet mot skulpturen men det är i stort sett samma regler som gäller vid resningen av en skulptur som det gäller vid utförandet av en monumental målning, det vill säga att förslagen måste godkännas av de myndigheter som har ansvar för att det allmänna rummet skall fortsätta att vara allmän.
    (Man kan diskuteras hur detta efterlevs men tanken är att man skall ta gemensamma beslut när det gäller utformandet av de allmänna platserna.)

    En sak som folk ofta glömmer är att många av de fasader som omger de offentliga platserna hör till den privata sfären.

    När det gäller min inställning i det enskilda fallet med ett graffiti crew, ett fotbollslag och kvartersgille som skall resa sina skulpturer och göra sina målningar på allmän plats så tycker jag att de skall få göra detta tillfälligt enligt Allemansrätten precis på samma sätt som man tältar, badar solar, plockar bär eller grillar. Och då gäller det som bekant att inte förstöra och inte glömma att städa efter sig.

    Hoppas att du fått svar på din fråga.

    Dorinel

  43. Samuel skriver:

    Hej Dorinel. Jag tänkte mig ett fall där ingetdera orsakar några materiella skador i sig.
    När du talar om den privata sfären, tycker du att den väggplats som omger offentliga platser, i den mån de ägs privat, endast bör stå till förfogande för de som kan betala för den?
    Det första du skriver verkar vara en kort redogörelse för reglementet. Det som kommer senare din personliga åsikt.
    Jag ställer inte målningen mot skulpturen, det som väckte mitt intresse var nedanstående exempel i jämförelse med din elitistiska inställning till klotter. Det verkar som du ger vissa personer, i synnerhet dig själv, mer rätt än andra att avgöra vad som passar för det offentliga rummet. Vad gäller reglementet går det i linje med vår representativa demokrati, som man sedan såklart får tycka vad man vill om, men det är en annan sak.
    http://www.sourceunlimited.org/dorinel/works_%20www_mapp/Den_fula_Greta_Garbo/den_fula_greta_garbo.html

  44. Dorinel Marc skriver:

    Det går inte att försvara graffitin i det offentliga rummet med att det är en reaktion mot reklamen när resultatet blir att gemene man bombarderas av både reklam och klotter.
    Det finns många väggar som skulle behöva målas på men på grund av brist på fantasi och empati så väljer många graffitimålare att måla på nymålade väggar och på tunnelbanetåg och detta gör att graffiti betraktas som klotter oavsett kvalité. Och det är väldigt synd eftersom graffitin som är den mest samtida av konstyttringar är också den som ligger närmast grottmåleriet och det skulle vara vackert om bilderna fick vara kvar på väggarna i tunnlarna för kommande generationer.

    Om jag fick ett utsmyckningsuppdrag så skulle det vara en graffitimålning så du verkar ha förutfattade meningar om mig när du skriver om min “elitistiska inställning till klotter”.

    Jag är kritisk både till reklamen och till konsten som finns på allmänna platser och det är meningen att man skall vara det om de skall ha en mening.

    Om vi ser samhället som en familj och det offentliga rummet som ett vardagsrum, då undrar jag om i din familj är det helt tillåtet att barnen (och vuxna för den delen) klottrar på tapeter och möbler och ställer upp saker i vardagsrummet som de vill? Hänvisar du inte till barnkammaren och ritblocken?

    Dorinel

  45. Samuel skriver:

    Inte för att det har med saken att göra, men hemma hos mig får familjemedlemmarna rita var de vill. Golv, väggar, ritblock etc.
    Jag har inte pratat om reklam. Jag menade om ägande av husfasader som gränsar till offentliga utrymmen skall avgöra vad som får visas? Reklam och offentlig konst är en konsekvens av representativ demokrati som jag sagt innan. Så länge vi väljer att ha det så får vi leva med det.
    Din elitistiska inställning lyser igenom även i ditt senaste inlägg, där du ställer dig själv över hela graffitikulturen och avgör vilka ytor som lämpar sig bäst för dekoration. Om du gör en offentlig utsmyckning hoppas jag verkligen att du gör något annat. Graffitin handlar mer om att ta risker och bryta mot lagen än att göra snygga fantasymålningar på dedikerad plats. LIksom du så tycker jag det är rätt att det är förbjudet, annars skulle det vara poänglöst, men straffen är alldeles för höga.
    Det jag reagerar på är däremot att du, samtidigt som du känner sorg för att det här kvartersgillet inte får sätta upp sin Garbobyst i parken, dömer ut andra kulturyttringar som skadegörelse. Det är ikonsekvent, konservativt och okunnigt.
    Jag tycker också du missuppfattat hela graffitins idé om du tror den skall sitta kvar på väggarna som tavlor på ett museum. Det handlar inte om vackert eller fult, utan om snabbt, stort och synligt.

  46. Dorinel Marc skriver:

    Hej Samuel!

    Jag har inte dragit hela graffitikulturen över en kam utan påpekade för dig att det blir svårt att försvara graffitis kamp om det offentliga rummet när detta förs på ett sätt som förstör mer än vad den tillför. Det finns oändliga sätt att uttrycka sig konstnärligt på utan att man behöver förstöra andra hantverkarens arbete. Och det finns många exempel på gatukonstnärer som använder sin talang på ett sätt som samhället upplever som positivt.

    Jag vet inte om du kommer ihåg graffitimålningarna i Stuvsta i slutet på 80-talet men det var ett fantastiskt kollektivt verk som borde ha K-märkts men istället blev det tyvärr raderad och jag är ganska säker på att detta berodde på att klottrare och andra grupper med kopplingar till graffiti har ägnat sig åt sabotage och förstört inredningen i tågvagnar eller gjort andra skador som inte hör ihop med konst. Dessa gärningar har drabbat graffitikulturen mer än vad du kan tänka dig.

    Du påstår att all graffiti är konst medan jag vänder mig mot att folk gör brott i konstens namn. Jag är t ex mot att folk som kallar sig konstnärer dödar djur för att göra konst. Dessa personer är inte konstnärer utifrån mina kriterier.

    Jag sätter mig inte över graffitikulturen utan gör mina kopplingar när det gäller målningarna i t ex grottorna Lascaux och bilderna i Sthlms underground. Jag tycker personligen att det skulle vara vackert om de blev kvar i minst 20000000000000000000000000000 år.

    Jag är kanske elitistisk och konservativ men om jag fick uppdraget att göra en offentlig utsmyckning så skulle jag se till att det blev en graffitimålning som uppfyllde alla dina kriterier på en riktig graffitimålning. dvs förbjudet snabb, stor och synlig. Jag vill inte avslöja hur jag skulle gå till väga men jag vet att det skulle bli ganska bra.

    Du känner inte till hela berättelsen om Garbo-bysten men jag kan berätta för dig att efter utställningen i Danmark fick jag möjlighet att visa Garbo-bysten på Life Gallery i Sthlm. (De samlar in pengar till Aidsforskning) Berättelsen slutade med att Tantofolket inte ville visa Garbo-bysten på Life Gallery i Sthlm eftersom de inte ville koppla Garbos minne med Aids och homosexualitet. Jag informerade om detta genom en kort film som jag visade på utställningen på Life Gallery istället för den tilltänkta Garbo -bysten.
    Ganska tragiskt faktiskt.

    Ha en trevlig helg!
    Dorinel

    Ps Det känns lite crazy att jag debatterar Garbo-projektet på Vilks blogg…
    fast å andra sidan finns det tydliga likheter mellan Garbo-bysten och Vilks skulpturer. Ds

  47. Alfred skriver:

    Dorinel

    Det är fin fint med mig med, jag är kvar i Göteborg och ska absolut försöka komma den första november, vad är det för typ av evenemang exakt?

    Andlighet är enligt min uppfattning något i högsta grad religiöst, och jag är inte troende. Jag kan heller inte vara överens med dig om att konstupplevelsen nödvändigtvis måste tillhöra den själsliga svären, jag har nämligen ingen själ, inte vad jag märkt av i vart fall.

    Men jag ska inte vara omöjlig, jag förstår vad du menar men jag är inte riktigt med på terminologin du använder, helt säkert rör det sig om olika sidor av samma mynt, sinnligt, emotionellt eller själsligt, andligt…..osv

    Avlatsbrev är en slående liknelse, då människor verkar ha uppfattningen att konst är någonting som per definition är “gott” så inbillar man sig att man automatiskt blir en god människa av att konsumera konst, det mycket intresant det där. Varför tycker/tror alla att konsten är god egentligen?

    Då jag aldrig i mitt liv träffat eller talat med en konstsamlare vet jag inte vad de har för motiv till att köpa massa konst, kanske är det för att få sexuell stimulans men jag skulle nog gissa på att andra faktorer som tex, status och pengar väger tyngre, dessutom fungerar konst ofta mycket bra som inrednings detalj.

    Angående konsts potential som onanimaterial är jag helt öppen för den iden. Det har ju producerads en hel del naket i konstens namn men sällan är det särskilt upphetsande, varför kan man undra? Jag har faktiskt själv funderingar på att göra ett verk som till stor del ska vara rent pornografiskt. Det vore väl tipp topp om konsten kunde stilla både de sinnliga och de köttsliga behov?

    MVH/ Alfred

  48. Samuel skriver:

    Hej Dorinel. Jag missade inte slutet på Garbohistorien innan. Tråkigt kanske, men knappast oväntat att ett sådant gille inte vill synas i detta sammanhang.
    Och jag har aldrig sagt att någon graffiti är konst. JInte heller att trashing är konst, den här rörelsen att förstöra pendeltågs och tunnelbanevagnar. Den verkar ha vissa förgreningar till graffitin det har du helt rätt i. Båda saker är kulturyttringar, något som reflekterar över omständigheter i vårt samhälle och bör tas på allvar som sådana. Jag tycker själv klotter och graffiti är betydligt mer sympatiskt än att vandalisera, men så fort man skall in och värdera andra människors motiv med sina handlingar, så länge det inte bryter mot grundläggande moraliska värderingar, är man ute på mkt svag is. Det finns många exempel från historien när sabotage tjänat konstruktiva, varit en symbol för frihet och uppror.
    Ser fram emot ditt hemliga klotter projekt, Möbeldesignern lagombra anlitade graffitimålare när han inredde modernas barnsektion.

  49. Dorinel Marc skriver:

    Hej Alfred!

    Galleri 54 i Göteborg kommer att starta från och med den första november nåt som de kallar Rummet för andra presentationsformer. Det går ut på att en gång i månaden bjuda in en eller flera konstnär som arbetar på ett sätt som inte resulterar i vitakuben-utställningar. Presentationerna äger rum i galleriets inre lokal. Den första november kommer det att bli jag och en eller två musiker och förhoppningsviss massor med besökare. Jag planerar som sagt, att göra en Live undersökning kring mekanismerna för konstskapandet, men på grund av projektets improvisatoriska karaktär så kan jag inte berätta på förhand hur jag kommer att lägga upp min strategi.

    Jag hoppas verkligen att du kommer och ser framemot ett givande utbyte.

    Med vänliga hälsningar
    Dorinel

    Ps Du skriver att du inte märkt att du har en själ men jag märkte det redan från dina första inlägg på SARTS. Ds

  50. Dorinel Marc skriver:

    Hej Samuel!

    Det känns ganska skönt att vi är ganska överens om att det är skillnad på konst och vandalism.
    Jag såg Lagombras graffitikupp på Zon Moderna. Problemet är bara det att de som hade bjudit in honom inte var med på det, så deras samarbete kraschade.

    Jag samarbetade med gatukonstnärer på Sthlm Art Fair och arrangörerna blev ganska nöjda. Jag brukar lägga ned tid på att övertala folk och sen ta vara på de eventuelle konflikter som uppstår.
    Det skulle vara kul om SL skulle anlita mig för en utsmyckning men chansen är ganska eftersom jag är inte inriktad på denna typ av konstnärliga arbete.

    Ha det bra!

    Ps undrar hur det går för Vilks på Momentum. Det är ganska tyst från honom.
    Det känns som vi är här och håller bloggen igång medan han sakta men säkert klättrar på Artefacts 🙂 ds

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.