Del 146: En sko i fatet

Signaturen Samuel har skrivit en kommentar till en tidigare publicering (rulla ner till slutet). Han har några intressanta synpunkter som återigen berör vårt problembarn i konsten, den institutionella teorin. Kan man få en sko att bli mat, frågar sig skribenten: ”Vi kan låtsas att jag säger; Sko är mat. Ingen av er kommer för den sakens skull äta sko eller alls gå med på att sko är mat.”

Skon som föda är inte helt okänd och måhända anspelar Samuel på en av de mest kända scenerna i genren, Chaplin i The Gold Rush från 1925.

chaplin4.jpg
Ny läckerhet?

Poängen i hans resonemang är att den inte räcker med den semantiska gesten, ”det krävs säkerligen både fantasi, envishet, goda matlagningsfärdigheter och kontaktnät för att nå ut med idén”.

Och det stämmer så långt väl med konsten. Men det finns skillnader. Dels är matlagning inte något högdiskursfält och dels handlar det inte om att till varje pris utvidga och överskrida det rådande. Som jag flera gånger påpekat kan man därför i konsten kompensera den materiella sidan med diskursiva utläggningar. Svårligen skulle en restaurang överleva på att servera föreläsningar som mat, men motsvarande går för sig i konsten.

Samuel klagar också över att det är ”tråkigt att teorin levereras i cynisk buskis”. Tja, cynisk vill jag inte mena att det är, det räcker med ironisk. Buskisk är dock en välplacerad formulering eftersom konsten nog har hamnat där. Han skriver också att en konstprofessor bör lära ut inte bara de karriärmässiga sidorna av konsten utan även själva arbetet. Tydligen har han inte läst boken, som med all önskvärd tydlighet talar om hur man skall tillverka sina projekt. I den skriften finns allt man behöver. Samuel vill dock mena att: ”En konstnär som troget följer Vilks råd skulle, i ökande grad med att kännedomen om dem växer, genomskådas och förefalla löjlig”.

Svar: Nej. En konstnär skall självfallet inte genomskådas som inställsamt karriärsugen och positionerande. Sådant ogillas starkt av konstvärlden. En konstnär skall tvärtom uppträda som just så ”äkta” som konstvärlden önskar. Ett gott maskeringstips är att visa sin avoghet mot alla idoga nätverksbyggare och konstvärldslismare.

Men även om man relativt enkelt kan lära sig att skapa kvalitetsprojekt är det uppenbart att detta förhållande pekar på en skriande brist. Det som saknas är det som modernismen trodde sig ha: ”något riktigt”, alltså konsten i sig, något som konstnären genom mystisk förmåga kunde stå i kontakt med. Nu är det lättare att göra bra konst, det enda som är svårt är att åstadkomma extraordinära prestationer. Sådana finns men uppträder så sällan att man praktiskt taget kan bortse från dem. I konsten handlar det om att bli medelmåttig och det är svårt nog.

Och vad skall konsten handla om, vad skall konstprofessorn säga till sina elever? Egentligen är det inte svårt, det handlar om att beskriva vad man brukar hålla på med. Förr var det mycket måleri och då rörde det sig om att vara uppdaterad om hur man målade just då. Nu har det som bekant blivit socialkritiskt och då får det informeras hur man brukar handskas med dylika allvarliga och angelägna ämnen. Men burlesken är inte långt borta. Dessa angelägna synpunkter som framförs av den allt mer politiskt korrekte konstnären befinner sig i en intern cirkulation som går runt galleriväggarna och biter sig själv i svansen. Samtidigt tycker konstvärlden att den gör världen bättre för folket.

FullCircleCORR.JPG
Runt, runt går budskapen om världen runt i konstvärlden

Det finns utvägar, men de blockeras effektivt av konstvärlden som inte kan bestämma sig för någon teori eller specifik hållning i konsten – annat än den som rullar på: ”Ge oss ännu en biennal”, alternativt, ”försök igen med lite måleri”.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag. Bokmärk permalänken.

177 svar på Del 146: En sko i fatet

  1. Samuel skriver:

    Det verkar misstänkt så. När man själv står med båda fötterna i myllan är det inte så intressant att prata om den längre. Filosofin var ett sätt att dämma upp frustration över de världens orättvisor som nu återställts.
    Tråkigt bara att vi måste fortsätta diskussionen under gamla dammiga rubriker.

    För att fortsätta vår betydligt fräschare diskussion;
    Jag gör ingen särskild skillnad på vandalism och konst. Det kan vara samma sak ibland. Jag betraktar inte graffiti som en del av vårt konstbegrepp. Det är ngt annat, som du säger kanske mer besläktat med grottmålningar och toaklotter. Om du sedan använder graffiti som uttryckssätt i ett konstsammanhang så blir det ju en del av konst eftersom du är konstnär. Övergår också från klotter till beställningsverk. Men jag kan tänka mig vilken fråga det är du vill ställa på ett ungefär, med ditt planerade verk.

    Ha det bra själv, hoppas vi ses snart!

  2. Lars skriver:

    Alfred, du skriver att du aldrig träffat någon konstsamlare. Men nog har du väl stött på någon samlare? De flesta är mer eller mindre samlare. Tror du att det är något särskilt med konstsamlare? Att det skall vara nödvändigt med särskilda förklaringar för just den gruppen? Jag antar att samlare är sig lika vad de än samlar på.

  3. Alfred skriver:

    Lars

    Den ene samlar på konst, den andre på pantburkar….är det någon skillnad?

    Som sagt så vet jag inte om det är något särskilt med konstsamlare då jag aldrig kommit i kontakt med någon.

  4. Lars skriver:

    Alfred, så lätt kommer du inte undan. Det finns säkert många slags samlare som du inte kommit i kontakt med, varför skulle just konstsamlare vara särskilda? Det händer så lätt att konsten räknas på ett annat sätt än andra företeelser??

  5. Dorinel Marc skriver:

    Hej Alfred och Lars!

    Här kommer länk till en burksamlare:

    http://home.comcast.net/~collectiblesodacans/mycollection2005.htm

    Dorinel

  6. Alfred skriver:

    Kanske lät det som att jag drog alla konstsamlare över en kam i mitt inlägg till Dorinel, det var inte min avsikt. Jag tror inte att det är något särskilt med just dem, kanske är det ingen större skillnad mellan någon som samlar på kinesiskt porslin, hasselnötter, silverbestick, julgrans-pynt eller konst…alla samlare har väl sina olika skäl och jag kan bara gissa vad det kan röra sig om. Jag säger ju bara att jag inte vet, själv samlar jag inget.

    Jag skänker varken konst eller konstsamlare någon särställning alls, jag ser konst som en liten del av underhållningsbranschen, ett exklusivt kultur-jippo, inget konstigt med det.

  7. Alfred skriver:

    Hej Dorinel!

    Ja även inom burksamlandet finns det stor variation. Andy Warhol och Thomas Broomé samlade/samlar burkar, de hade sina skäl medan alla alkoholiserade förtidspensionärer som plockar upp burkar ur soptunnor har sina.

    Vi ses i november! Det ska bli spännande att se, ja jag blir nästan lite nervös. Om jag hittar min själ innan dess så lovar jag att ta med även den.

    Mvh/ Alfred

  8. Dorinel Marc skriver:

    Till Alfred:

    Det verkar som det har uppstått ett missförstånd från Vilks sida. Vårt tidigare samtal handlade först och främst om konstens andliga dimension och hur t ex samlare motiverar sitt intresse för ett verk , och så kom Lars in och styrde in samtalet på samlare av olika slag.
    Konstsamlare är viktiga för många konstnärers överlevnad och många samlar för att sälja vidare precis som vanliga pantburksamlare medan andra samlar av ett behov som inte har med försäljning att göra. Deras samlardrift kan precis som skaparlusten bottna i sånt som man inte riktigt kan sätta fingret på.

    Att du “blir nästan lite nervös” inför mötet på Galleri 54 är ytterligare tecken på att du har en själ. Jag känner mig också lite nervös inför Göteborgs experimentet, som jag kallar denna händelse med oviss utgång.

    Till Vilks:

    Det skulle vara intressant att höra vad du har att säga beträffande konstens andliga dimension. Visst finns det ett glapp mellan samhällets syn på konst och kultur som något idealistiskt och det profithunger som finns i konstbranschen?

    Hälsningar
    Dorinel

  9. Lars skriver:

    Hej Dorinel,

    Den grundläggande skillnaden mellan våra synsätt är att du vill identifiera konsten med en viss andlig verksamhet. Denna andliga verksamhet, som du inte kan bestämma närmare skall finnas genom historien och då kunna kännas igen som konst. Och det är den gamla vanliga visan som du i stora drag delar med de flesta i konstvärlden. Jag har inga illusioner om att det går att slå fast något sådant. Den andliga dimension som är självklar i konsten fick, som jag ser det, sin startpunkt med Kant o Co, men det har vi dragit många gånger.

    En enklare väg är att börja med människans metafysiska behov. Att det finns sådana är tämlighen självklart, människan föreställer sig att det finns något mer, att världen inte enbart är materiell och banal. Men det behovet finns det ingen anledning att kalla för konst. Däremot kan det placeras inom konstens domän och det har man också gjort. Traditionen är stark, konstnärerna vill ständigt något mera, nöjer sig aldrig med att bli förstådda och förklarade. Självfallet finns det många suspekta figurer i branschen som är mer karriärister än idealister.

    Konsten är ett utmärkt forum för egendomliga idéer på hög nivå. Utan att det finns någon annan grund till att det är så än traditionen.

  10. Dorinel Marc skriver:

    Hej Lars!

    Kan du se släktskapen mellan kultföremål och konstföremål?

  11. Lars skriver:

    Käre Dorinel: Hur ser man skillnaden? Du kan också jämföra Duchamps pissoir med en riktig pissoir, där ser man lätt likheten.

  12. Dorinel Marc skriver:

    Hej Lars!

    Det som Duchamp gjorde när han ställe ut pissoaren var inte nyskapande utifrån min konsthistorieläsning. Han gjorde nåt som måste ha gjorts många gånger redan av grottmänniskorna, det vill säga man använde vid behov ett bruksföremål som kultföremål.
    Hans tilltag var inte mer avancerat än att använda en potta som blomstervas.

    Vi kan ta Skeppsholmens kyrka i Stockholm som exempel. Kyrkobyggnaden används inte längre som kyrka utan den skall antagligen bli Nobelmuseum. I väntan på det har kyrkan hyrts ut som festlokal. Hur är detta möjligt? Ju kyrkan har blivit avhelgad. Det vill säga har genom en ritual gjorts om till en vanlig byggnad.
    Samma sak fast omvänd hände med pissoaren. Den blev konstföremål genom konstvärldens välsignelse. Men vi får inte glömma att det finns krafter som anser att pissoaren inte är konst och om dessa krafter fick regera så skulle den säkert fråntas sin status som konstföremål.

    Du har tidigare haft svårigheter med att förklara för Yngve, Peter och Samuel varför “konst är det som konstvärlden bestämmer att det är konst” och jag tror att det beror på att du bortser från konstens andliga dimension.
    Det är värt att känna till att man kan helga och avhelga byggnader och föremål om man skall förklara hur konstvärlden fungerar.

    Andligheten i konsten förknippas oftast med vissa konstnärliga motiv men min teori är att konsten i sig är en form av andlighet.

    Dorinel

  13. Samuel skriver:

    Hej D,
    jag har inte haft något problem att acceptera LVs praktiska konstdef och lämna de “andliga” aspekterna onämnda tsv. Men jag har hittat luckor i “konst är det som konstvärlden bestämmer att det är konst” (som resonemang), som kanske gör att vi argumenterar från olika perspektiv men för samma sak. Och det är väl slöseri med energi och tid?

  14. Lars skriver:

    Ja Dorinel, du ser skillnaden i våra synpunkter. Jag menar att andlighet kan obehindrat stoppas ner i konstburken, medan du menar att andligheten är konstburken.

    Skillnaden mellan Duchamp och kyrkans omvandling är att den senare är institutionellt sanktionerad, medan Duchamp är den enskildes osanktionerade handling. Och det är konstspecifikt: Det romantiska geniet sätter sina egna regler och saboterar institutionen – vilken i sin tur i princip sanktionerar det romantiska geniet dock inte utan svårigheter. Men det är konstens tradition, att överskrida och utmana. Den enskilde kyrkoherden i en kyrka har inte som uppgift att överskrida och det är därför otänkbart att denne skulle öppna kyrkan för bingo och dans och kalla det för religion.

  15. Dorinel Marc skriver:

    Hej Lars!

    Jag menade inte att objekten (konstburken) i sig är konst utan att det är den aura som omger objekten och den kommunikation som äger rum genom dessa föremål som utgör konsten.
    Konsten är en själslig tillstånd och kan förmedlas och upplevas även utan objekt. (t ex genom musik, dans, poesi, performance, idéer, osv.)

    Duchamps motsvarighet i den kristna världen är inte den enskilde kyrkoherden utan Martin Luther eller någon annan som har gjort uppror mot den rådande uppfattningen.
    Den enskilde kyrkoherdens motsvarighet i konstvärlden är museipersonalen, konstpedagoger och andra avlönade som har som uppgift att förklara helgonens bedrifter och stärka museibesökarna i sin tro.

    I ditt exempel med en kyrkoherde som skulle öppna kyrkan för bingo och musik och kalla det för religion betraktar du konstvärlden som dynamisk och religionen som statisk och missar att det finns konservativa och progressiva krafter i båda dessa fält.
    Kyrkoherdarna använder diverse knep för att få framförallt ungdomar till kyrkan och så det är inte helt ovanligt med dans och musik i sammanhanget. I vissa kyrkor är det som bekant tradition att dansa till gospelmusik.

    Du fick det att låta som om acceptansen av Duchamps readymades som konst är baserad på den enskildes bedrift medan när det gäller motsvarande fenomen i religiösa sammanhang är det institutionen som bestämmer.
    Det skulle vara intressant att höra vad Alfred, Samuel, Yngve och Peter har att säga om ditt resonemang.

    Dorinel

  16. Samuel skriver:

    Som sagt; jag tycker att din konstdefinition beskriver din privata idé om saken. Om man exempelvis inte kan uppfatta den här auran du talar om, kan man då heller inte se konst? Jag har också privata uppfattningar, men jag menar att de är meningslösa för allmännt ändamål eftersom de inte betyder något eller låter sig förklaras för andra.

    Du rör dig med väldigt abstrakta begrepp Dorinel, men samtidigt visar Lars modell att det också är svårt att hitta en relevant konkretisering, i synnerhet om den skall vara användbar.
    Jag tror också Dorinel. liksom Lars, att det finns stora skillnader mellan konst och religion. De skulle annars sannolikt, för enkelhetens skull, samsas under samma begrepp. Konsten har idag har en betydligt mer diffus roll än religionen hade under sin storhetstid. Vi får inte glömma att de religiösa sanningarna då utgjorde faktum. Det är svårt för mig att se att konsten skulle utgöra, eller har utgjort, någonslags faktum. Snarare motsatsen.

  17. Dorinel Marc skriver:

    Hej Samuel!

    Privata uppfattningar är avgörande både när det gäller konstskapandet och tolkningen av konst. Vad som är bra konst bestäms av privata uppfattningar även när verken betalas med offentliga medel.
    Jag har gjort kvalitativa empiriska undersökningar så jag rekommenderar dig varmt att ta in de privata uppfattningarna i dina modeller.

    Dorinel

  18. Samuel skriver:

    Hej D, jag har aldrig sagt att privata uppfattningar är något ont. Däremot tror jag inte de har så mycket att göra i begreppsmodeller.

    Man kan använda precis vad som helst i empiriska undersökningar. Jag kan säga att jag har ett par bruna tofflor på mig, jag känner det och jag kan se det. Jag kan också använda det som grund för ett påstående att alla människor just nu har bruna tofflor på sig. Men vad skall vi använda det påståendet till? Vad skall du använda det påståendet till? Och hur avgör man kvaliteten i sådana undersökningar?

  19. Dorinel Marc skriver:

    Hej Samuel!

    Du kanske skall ringa till några personer och fråga vad de har på fötterna innan du kallar dina antaganden för empiri.

    Jag flyttar mig till den andra diskussionen på svensktoppen så vi får bättre koncentration.

    Dorinel

  20. Lars skriver:

    Dorinel, det går inte riktigt att jämföra Duchamp med Martin Luther. Den senare genomförde sin revision av kyrkan p g a att han ville ta itu med missförhållande som stod i strid med bibelns lära. I konsten har förnyelsen ett egenvärde, konsten skall ständigt vidgas, vilket inte är fallet med religionen som anser sig ha en fast kärna av eviga lagar. Att kyrkan gör praktiska omdispositioner och anpassar sig till den tid man lever i är en helt annan sak. Ingen kyrkoherde skulle få för sig att byta ut krucifixet mot en pissoir för att vidga religionsbegreppet.

  21. Samuel skriver:

    Ha ha! Vilks filosoferar med yxan igen.

  22. Dorinel Marc skriver:

    till Lars:

    Nej inte byta krucifix mot pissoar men krucifix mot tupp till exempel.

    Glöm inte att många präster har vigt homopar för att vidga religionsbegreppet!

    Alla konstnärer håller inte på med att försöka vidga konstbegreppet.

  23. Lars skriver:

    Dorinel, med dig att det som att tala med en vägg! Kyrkan kan göra vissa förändringar men eftersträvar inte förändring till varje pris. Det är skillnaden.

  24. Samuel skriver:

    D: Att viga homosexuella par utvidgar eller ifrågasätter knappast religionen. Det ökar antalet gifta par.

  25. Dorinel Marc skriver:

    Till Lars:

    Vad är det som får dig att tro att konsten eftersträvar förändringar medan religionen inte gör det? Det finns ju religioner som kämpar för att förändra världen. Och i vår samtid bevittnar vi inte bara inflation när det gäller biennalkonstnärer utan även martyrer.

    Att du uppfattar att du talar mot en vägg kan det bero på att du har stängt in dig i konstvärlden. Tror du att det inte pågår ett samtal om gränsöverskridande inom religionerna? Tror du att de troende inte diskuterar frågan om man får döda oskyldiga i Guds eller Allahs namn?

    Jag tycker att du skall försöka vara konsekvent. Om du tittar på religionen som institution då skall du också titta på konstvärlden som institution. Institutioner är inte kända för att vilja ha förändringar utan trygga inkomster för sina tjänstemän oavsett om det är präster eller museifolk.

    Dorinel

  26. Lars skriver:

    Dorinel, väggen är att du vägrar se skillnaden mellan att diskutera hur religiösa grundföresatser skall tillämpas gentemot konstens ständiga uppror mot det rådande.

  27. Dorinel Marc skriver:

    Hej Lars:

    Har du vuxit upp i en ateistisk miljö?

    Dorinel

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.