Del 147: Konstnären i fonden

Nu är EM över och även den svenska EM-konsten. Allt i Göteborg. Det skadar förstås aldrig med lite konst var den än kan dyka upp. Om den gör någon nytta är en annan sak. Sinziana Ravini var dock förtjust över utbudet i Inside Out i Brunnsparken (recension GP). En blandning av socialkritik och relationell estetik ingick i denna karamellstrut. Elin Wikström får sägas var den som tog täten. Wikström har skapat Agnes som tar sig an svenskens pensionsbesparingar och undersöker huruvida de hamnar utanför de etiska fonderna. Konstnären signalerar nattetid till bankkontorens övervakningskameror med ficklampa och rituella rörelser samt utfrågar bankkontoren. Budskapet är enkelt: Konstnären går i spetsen för en högre moral och medborgaren skall bli medveten om betydelsen av att kräva att pensionspengarna går in i etiska fonder och inte i oetiska. Ravini uttrycker förhoppningar som man ofta finner i konstvärlden: ”Folks reaktioner är helt obetalbara. Detta är socialt experiment på hög nivå. Så kan man återta makten över det offentliga rummet. Den som vill kopiera hennes handling kan gå in på hemsidan: www.agnespengar.se. Vem vet, det kanske kan leda till en folkrörelse?” Ja, tänk om, men vi vet hur det alltid går; konsten stannar i konsten som ändå så gärna vill få kontakt med folket. Vi har här en tung post som ständigt återkommer, konsten vill påverka, men gör det inte. Och inte lägger konstvärlden om sin strategi utan fortsätter som vanligt. Man kommer att tänka på politikerns uppgift som vid ett snabbt påseende kan förefalla handla om att förändra samhället men som visar sig sikta mot att vinna nästa val. För konstnärer rör sig saken om att vinna poäng i den fortsatta karriären och hugga en ny utställning. Man får viktiga poäng om man genomför gester som riktar sig mot det folk som inte tar emot dem. Wikström är erfaren nog att veta hur det förhåller sig och hon skriver också om sin konst: ”en kritiskt reflekterande handling… kan störa andra handlingar och kan få något att hända, om än i det lilla”.

Konstnären som etisk förebild är inte heller någon höjdare, bättre då att klättra upp i ett träd utklädd till fågel som Bo Melin praktiserat några timmar varje dag. Något diskursivt kan man häva in också i denna glättighet; Ravini skriver: ”Melin lyckas invertera den romantiska myten om den frie konstnären som utrotningshotad natur. Konstnären som flyr in i naturen, men inget hellre vill än att upptas i kulturen. Melin lyckas med den svåra konsten att vara både i och utanför denna värld samtidigt.”

Inget ont om Inside Out, utställningen klarar utan vidare nivån standardkvalitet. Det är med andra ord precis som vanligt.

Wikström som agnes_ficklampa1.jpg
Elin Wikström övar Agnes

melin bo fågel.jpg
Bo Melin som fågel

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

3 svar på Del 147: Konstnären i fonden

  1. david 27 malmö skriver:

    Hej Lars. Konstvärlden består ju tydligen mest av västerländsk vänsterliberalt humanistiskt skolad medelklass. Nog är “konstnären” väl i det stora hela en hyfsad etisk förebild. Värre typer e nog inte så svårt att vaska fram.

  2. Lars skriver:

    David, det handlar inte om värre och värst. Den förebild som träder fram i socialkritiken tenderar starkt att bli den politiskt korrekte. Den kan vi klara oss utan.

  3. david 27 Malmö skriver:

    “Den kan vi klara oss utan” What!? Du om någon har väl stått i ett visst beroendeförhållande till det politiskt korrekta som någon slags motbild till det du själv sysslar med? Det kommer bli svårt att övertyga mig om något annat…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.