Signaturen Samuel har skrivit en kommentar till en tidigare publicering (rulla ner till slutet). Han har några intressanta synpunkter som återigen berör vårt problembarn i konsten, den institutionella teorin. Kan man få en sko att bli mat, frågar sig skribenten: ”Vi kan låtsas att jag säger; Sko är mat. Ingen av er kommer för den sakens skull äta sko eller alls gå med på att sko är mat.”
Skon som föda är inte helt okänd och måhända anspelar Samuel på en av de mest kända scenerna i genren, Chaplin i The Gold Rush från 1925.
Ny läckerhet?
Poängen i hans resonemang är att den inte räcker med den semantiska gesten, ”det krävs säkerligen både fantasi, envishet, goda matlagningsfärdigheter och kontaktnät för att nå ut med idén”.
Och det stämmer så långt väl med konsten. Men det finns skillnader. Dels är matlagning inte något högdiskursfält och dels handlar det inte om att till varje pris utvidga och överskrida det rådande. Som jag flera gånger påpekat kan man därför i konsten kompensera den materiella sidan med diskursiva utläggningar. Svårligen skulle en restaurang överleva på att servera föreläsningar som mat, men motsvarande går för sig i konsten.
Samuel klagar också över att det är ”tråkigt att teorin levereras i cynisk buskis”. Tja, cynisk vill jag inte mena att det är, det räcker med ironisk. Buskisk är dock en välplacerad formulering eftersom konsten nog har hamnat där. Han skriver också att en konstprofessor bör lära ut inte bara de karriärmässiga sidorna av konsten utan även själva arbetet. Tydligen har han inte läst boken, som med all önskvärd tydlighet talar om hur man skall tillverka sina projekt. I den skriften finns allt man behöver. Samuel vill dock mena att: ”En konstnär som troget följer Vilks råd skulle, i ökande grad med att kännedomen om dem växer, genomskådas och förefalla löjlig”.
Svar: Nej. En konstnär skall självfallet inte genomskådas som inställsamt karriärsugen och positionerande. Sådant ogillas starkt av konstvärlden. En konstnär skall tvärtom uppträda som just så ”äkta” som konstvärlden önskar. Ett gott maskeringstips är att visa sin avoghet mot alla idoga nätverksbyggare och konstvärldslismare.
Men även om man relativt enkelt kan lära sig att skapa kvalitetsprojekt är det uppenbart att detta förhållande pekar på en skriande brist. Det som saknas är det som modernismen trodde sig ha: ”något riktigt”, alltså konsten i sig, något som konstnären genom mystisk förmåga kunde stå i kontakt med. Nu är det lättare att göra bra konst, det enda som är svårt är att åstadkomma extraordinära prestationer. Sådana finns men uppträder så sällan att man praktiskt taget kan bortse från dem. I konsten handlar det om att bli medelmåttig och det är svårt nog.
Och vad skall konsten handla om, vad skall konstprofessorn säga till sina elever? Egentligen är det inte svårt, det handlar om att beskriva vad man brukar hålla på med. Förr var det mycket måleri och då rörde det sig om att vara uppdaterad om hur man målade just då. Nu har det som bekant blivit socialkritiskt och då får det informeras hur man brukar handskas med dylika allvarliga och angelägna ämnen. Men burlesken är inte långt borta. Dessa angelägna synpunkter som framförs av den allt mer politiskt korrekte konstnären befinner sig i en intern cirkulation som går runt galleriväggarna och biter sig själv i svansen. Samtidigt tycker konstvärlden att den gör världen bättre för folket.
Runt, runt går budskapen om världen runt i konstvärlden
Det finns utvägar, men de blockeras effektivt av konstvärlden som inte kan bestämma sig för någon teori eller specifik hållning i konsten – annat än den som rullar på: ”Ge oss ännu en biennal”, alternativt, ”försök igen med lite måleri”.
Hej Lars,
Jag har inte påstått att matlagning just nu är ett högdiskursfält, även om det finns viss potential. Jag har också hela tiden trott att du har ett ironiskt metaförhållande om hur man skall förhålla sig till inst. inte att du är helt cynisk. Trots detta färgas mkt av det du skriver av en sorts bitterhet, bakom humorn och sarkasmerna.
Det är självfallet så att konstvärlden, liksom vilken annan värld som helst, har en diskurs, ett språk, som det underlättar om man förhåller sig till. Liksom det underlättar för mig att skriva och läsa om jag vill diskutera den här frågan med dig. Det som försvårar i detta fall är att jag inte läst din bok och antagligen inte kommer att göra det eftersom jag inte läser böcker. Men det du påstår att jag missat i din bok, om vilka materiella tekniker man skall använda sig av för att öka sina möjligheter att bli etablerad konstnär, tycker jag är lika cyniskt som de sociala aspekterna, även om det säkert är en distanserad kommentar till mekanismerna.
Och visst är det så att ens tid färgar vilka val man gör, det nuvarande är ju en produkt av en flera miljarder år gammal process som det är omöjligt att ställa sig själv utanför. Skillnaden är att du ser en ofrihet i det, något burleskt, medan jag ser det som tvärtom; ett romantiskt väldigt komplicerat system som varken du eller jag kan förstå, men som man kan använda sig av genom egna och andras systematiseringar.
Det är bra att veta så mycket som möjligt om allt möjligt, vad man än gör. Men man behöver inte se det som ett självändamål att luras och manipulera system. Även om det i sig kan vara en konstart god som någon.
Skor inte bara var mat och film, utan även konst: http://www1.falkenberg.se/museum/html/body_utstallningar.htm
Tja Samuel. Jag skulle byta ut ”bitterhet” och sätta in ”Nihilistist Hedonism”
Det är bara romantiker som är bittra…
Ja just precis David. Det är kanske där skon klämmer?
Jag får också instämma i diskussionen om bitterheten. Jag är inte bitter, tvärtom anser jag konsten vara full av möjligheter. Den som är lyhörd kan lära sig att manövrera sig fram till köttgrytorna och där bör man befinna sig om man vill få någonting gjort.
Men man skall också fundera på vad som inträffat i konsten när den förskjutits från modernism till postmodernism. Under modernismen var det långt svårare att bli konstnär eftersom teknikträning var en självklar förutsättning, alltså en lång marsch fram till den färdiga produkten. Idag är det mycket enklare att skapa ett relevant projekt. Svårigheten finns istället i produktplaceringen.
Hej, Lars!
En sak jag länge undrat är vad du själv har för strategi. Din internationella placering som konstnär är ju inte precis framme vid köttgrytorna. Har du några planer på hur du själv ska ta dig in på artfacts, eller har du något annat i kikaren?
Yngve
Tror att det finns en väldigt rutinmässig koppling mellan ”Strategi” och cynism..
Ok, jag tror inte att den kopplingen är så rutinmässig. Den kan säkert vara lika passionerad som en natt med demoner och rödvin i ateljén.
Jag är glad att du ser möjligheter och inte är cynisk, det har jag trott hela tiden. Det är fortfarande inte avmystifierat varför du väljer en metahållning när du lägger fram dina idéer. Du tror inte att de som verkligen har nytta att förstå var du menar blir förvirrade av de ironiska dimridåerna?
Vad är detta om att teknikträning skulle vara mindre självklart i pm än i m? Teknik är något man alltid måste förhålla sig till. Ett resonemang om teknik går väl heller inte att föra med två epoker som exempel, varav den ena fortfarande är aktuell? Jag har svårt att tro att marschen blivit kortare. Kanske är det lättare att göra en film nu än för 50 år sedan, men processen är lika lång. Folk vill fortfarande bli överraskade, imponerade och provocerade, se och göra sådant sådant de inte sett och inte gjort innan. Svårt också att prata om relevans sådär lättvindigt. Det är lätt att tolka det du säger som ett ”det var bättre förr när jag gick i skolan”, men jag tror inte att det är det du menar.
Människor har i alla tider intreserat sig för genvägar till makt och rikedom och de har varit ungefär lika många och ohederliga.
Till Yngve; artfacts är ett verktyg för konsthandlare och samlare, som jag förstått. Ingen tillförlitlig värdemätare av konstnärliga kvaliteer eller status. Marknaden må vara en av många förutsättningar, men samtidigt något som konstvärlden föraktar. Man kan vara bland köttgrytorna utan att vara med på listan.
Samuel:
I den gamla ordningen arbetade en konstnär under åratal med att förbereda sin debututställning, den blev i regel avgörande för fortsättningen. Fortfarande under 90-talet försökte man på flera konstakademier hindra eleverna att göra utställningar utanför skolan. Allt det där har försvunnit, unga konstnärer genomför utställningar innan de ens börjat på konsthögskolorna. Att detta är möjligt beror på att teknikerna inte längre är begränsade till målere, skulptur och grafik. Allt har blivit möjligt och många projekt kräver ett minimum av teknik, det man behöver kan man låta andra göra.
artfacts är inte ett verktyg för konsthandlare och samlare, numera springer hela konstvärlden dit för att kolla läget. Curatorerna inte minst. Jag vill påstå att listan i stora drag är pålitlig och den blir dessutom bättre och bättre ju mer heltäckande den blir. Om du läser genom hur man räknar kan du se att det inte handlar om försäljningsresultat. De icke-kommersiella utställningar som t ex biennaler ger högre poäng än galleriutställningar. Man kan naturligtvis klara sig bra som konstnär utan att vara med på listan. Men man hamnar utifrån perspektivet ”internationell samtidskonst” bland fel grytor, de feta men icke-gällande modernistgrytorna. Alla konstnärer med ambitioner om att delta i den gällande samtidskonsten hamnar på listan. Det går inte att vara betydande konstnär utan att ställa ut.
Att ni orkar diskutera så mycket!
Själv har jag fullt upp med att ”ta hem baconen”, som den katatoniske dandyn i den elektrifierade peruken brukade säga.
(Jag tror för övrigt att han, om han fortfarande hade levt, hade fnyst åt diskussionen ovan.)
Tjaha Petter, vad som är lär vara svåråtkomligt. Har du hittat något sådant?
Jodå Johan Lundh, det är osvenskt att diskutera så mycket. I det här landet håller man käften. Och den katatoniske var inte mycket till teoretiker.
Missförstå mig inte – jag tycker att det är fantastiskt att ni diskuterar så mycket! Osvenskt eller ej.
Warhol var en suvurän entreprenör – inget annat. Han hade andra som tänkte åt honom. Men han om någon visste mer om ”produktplacering” än de flesta nu verksamma konstnärer redan på 1960-talet. Hur man ”tog hem baconen”, enkelt uttryckt.
Hej, Johan!
Eftersom du ändå ger dig in i diskussionen kanske du har lust att svara på frågan om det möjligtvis, vid något tillfälle, skulle kunna vara någon skillnad mellan vad som är och vad som anses vara? Skulle du säga att du är öppen för den möjligheten?
Hej Johan!
Det är roligt att diskutera, ju. Och som jag ser det nödvändigt, för att inte ett anses vara helt motståndslöst och omotiverat ska glida över i ett är.
/Yngve
Hej Petter,
Spontant skulle jag säga att det visst är en skillnad. Men jag är en enkel människa. Jag är tyvärr inte i stånd att ge ett entydigt svar på din fråga (trots 200 högskolepoäng i filosofi, genusvetenskap, konst, curating).
Jag är, som jag antydde ovan, fullt upptagen med att etablera mig i konstvärlden. Givetvis har jag en tanke, en filosofi, bakom mitt handlande, men den behöver jag knappst skylta med. Den genomsyrar ändå allt jag gör. Jag drivs inte av en mission, som Lasse, utan nöjer mig med att göra det som känns viktigt för mig, här och nu. För tillfället är det att skriva om Manifestafiaskot för Paletten och jobba med ett internationellt curatorutbildningsnätverk.
(Det här blev visst ett väldigt långt och undanglidande svar på en rak fråga.)
Och varför, Johan, skulle inte en enkel människa ge ett spontant svar på en rak fråga. Själv är jag inte mer komplicerad (trots mina 200 högskolepoäng) än att jag utan att darra på manschetten entydigt kan säga att jag är öppen för möjligheten att det vid något tillfälle (t.ex. på 1600-talet) skulle kunna vara någon skillnad mellan vad som var fallet (t.ex. att det inte fanns några häxor) och vad som ansågs vara det (nämligen att det fanns det)? Är din intellektuella blygsamhet månne sprungen ur en önskan att höja underhållningsvärdet på dessa sidor? Inte mig emot!
Petter: På 1600-talet fanns häxorna. Idag anser vi att de inte fanns. Men häxor kommer och går så vi kan aldrig vara säkra.
Lars, är det också så att homosexuella tidigare faktiskt var sjuka (eftersom de betraktades som sjuka), men att de senare tillfrisknat? Nu är du ute på riktigt slirigt underlag.
/Yngve
Yngve, inte slirigt alls, det handlar om hur man skriver om historien. Varje tid vill tro att den vet hur allting är. Homosexuella var naturligtvis sjuka när världen ansåg att det låg till det på det sättet. Vi kan inte utesluta att det blir så igen. Det behövs bara att den västerländska kulturen försvinner och ersätts med någon lämplig fundamentalism. Och varje kultur ser sig själv som sanningen och livet.
Och om det blir så igen, att de homosexuella anses vara sjuka, då kommer du alltså att vara bland de första att hålla med om det? (Det är här man sätter skrattet i halsen!)
Lars, du är alltså fortfarande öppen för möjligheten, inte bara att homosexuella faktiskt är sjuka, utan även t ex att judar är skuld till all ondska i världen, om bara tillräckligt många anser det?
/Yngve
Yngve och Petter… Den som ser allmänna uppfattningar som beständiga sanningar luras också lätt in i fördomar. Den godhjärtade dumheten kan man kalla det.
Vi kan nöja oss med att säga att homosexualitet just nu inte anses vara en sjukdom och att vi inte tycker att judar är orsaken till allt ont i världen och att vi för tillfället tycker det är bra. Det finns en massa andra saker som vi tycker är sjukdomar och orsaken till allt ont i världen, som kanske om hundra år inte alls är bra.
Lars, vad tror du är orsaken till att det går fortare nu än innan? Om det nu verkligen gör det. Var inte många av de stora konstnärerna och författarna under förra århundradet rätt unga när de slog igenom? Jag skulle vilja se någonsorts statisk på om det du säger verkligen stämmer.
Konsten har väl också nya kanaler nu jämfört med för 10-20 år sedan? Det handlar väl om en mer flexibel och snabbare utställningsform med curatorer och samlingsutställningar, där man kan prova vad som håller måttet utan att riskera att förlora pengar och ansiktet, Skillnaden är väl att urvalsprincipen inte ligger lika mkt i konstskolelärarnas händer som innan. Jag tror att folk lägger ned lika mycket teknik och tid på sina arbeten som innan, men det är en annan teknik och ibland är det samma teknik men förhoppningsvis med ett annat förhållningssätt.
Vad gäller artfacts tror jag du fått det hela om bakfoten. Ingen av de jag känner som är med på den listan har visat något större intresse för den, vissa vet inte ens om att den finns. Jag tror heller inte att någon seriös curator skulle bry sig mycket om den, tråkigt nog. Den är ju väldigt kul, jag blev glad när jag såg att du tyckte det också!
Samuel, vem är det som ser allmänna uppfattningar som beständiga sanningar? Det är just den distinktionen jag och Petter vill göra. Till skillnad från Lars Vilks. Och Samuel, låt höra nu, är jorden rund endast för att den anses vara rund? Skulle den i så fall kunna bli platt igen?
/Yngve
Ja det är klart den kan bli det. Formen av ett avgränsat objekt är helt avhängigt från vilken position man befinner sig i tid och rum. Varken du eller jag har sett jorden så att den sett rund ut, mer åt det platta hållet. Att vi tror att den är rund beror på att vetenskapsmän gjort godtyckliga beräkningar och generaliseringar som du och jag tycker verkar rimliga. Det kommer sannolikt visa sig vara helt galet.
Våra moraliska ställningstaganden bygger på samma sätt på allmänna uppfattningar vi tycker verkar rimliga från vårt perspektiv. Fundera på från vilket perspektiv du avgränsar grupptillhörigheter som ”homosexuella” och ”judar” tex. och vad det här med ”sjukdom” och ”skuld till all ondska” betyder. Allt det där är ju ganska godtyckliga generaliseringar, eller hur? Men vi behöver dem eftersom vi inte tänker riktigt så fort som vi skulle vilja.
Men Samuel, att våra moraliska ställningstaganden bygger på allmänna uppfattningar som vi tycker verkar rimliga från vårt perspektiv, kan inte vara ett argument mot att göra dessa ställningstaganden. Det är klart att det är en värdering från min sida när jag säger att vi bör hålla fast vid distinktionen mellan det som är sant och det som anses vara det. Har det någonting att göra med vad vi möjligtvis behöver för att vi är trögtänkta så gäller det antagligen både dig och mig och resten av mänskligheten. Och vad menar du med ”godtyckliga” beräkningar? Varför skulle de vara godtyckliga? Du vill se statistik på om det Lars säger stämmer. Nöjer du dig med ”godtyckligt” beräknad statistik?
Och en sak till, Samuel: Om det någonsin visar sig vara helt galet att jorden är rund så måste det väl bero på att någon vågat tänka bortom de vedertagna sanningarna, dvs. att någon har gjort distinktionen mellan vad som är och vad som anses vara?
Hej!
Angående artfacts. Till skillnad från Samuel vet jag ett stort antal konstnärer som intresserar sig för listan. Både bland de lägre och topskikten, även svenska konstnärer. De vet att de befinner sig i konkurrens om de knappa resurserna i konstvärlden och utställningar och uppmärksamhet är en väg att realisera de konstnärliga projekt man vill utföra. Dessutom handlar det krasst om mat och hyra.
Själv har jag studerat uppbyggnaden av listan under ett tag och den säger en faktiskt en del. Och i enskilda bedömningar helt korrekt, t ex moderna ger fler poäng än rooseum (rimligt), separat mer poäng än grupp (rimligt), new york mer än göteborg (mycket rimligt). Man skall dock ha klart för sig att listan premierar internationellt, dvs att poängen räknas via en formel högre om man ställt ut i fler länder. Därav att flera ”svenska” konstnärer, som dock kan spela roll i SVerige, kommer länrge ned på listan.
Som curator ochkritiker kan man visst använda listan. Förr vad det godtycke och retorik som var brukligt när man diskuterade vilka namn som var stora internationellt i Sverige. (SVreiges del av samtidskonsten är mellan tummen och pekfingret 0,5-1,5 %. Motsvarar väl andel av värlshandels i stort). Det blev mycket retorik. man kan kolla artfacts lista om man inte håller med om ett påstående om vilka som är berömda. Det finns en rad svenskar som inte är stora utomlands, t ex Torsten Andersson. Det sänker dock inte deras kvalitetet i SVerige.
Hälsningar,
MArtin Schibli
Samuel, du säger att det sannolikt kommer att visa sig vara helt galet att jorden är rund. Förklara gärna hur detta skulle kunna ”visa sig”.
Vad gäller artfacts får väl Samuel lov att modifiera sitt påstående om att ”vissa inte vet att den finns” till att den bara existerar om man känner till den.
/Yngve
Lars, jag råkade skicka samma inlägg två gånger. ”Din kommentar väntar på moderation” – kan man ta bort det inlägget?
Först Petter;
Jag har aldrig argumenterat mot något ställningstagande, utan tvärtom för, eftersom generaliseringar verkar underlätta vår samhällsbygnad. Det kan däremot vara bra att vara öppen för möjligheten att om något verkar självklart nu så kan motsatsen vara lika självklar senare. Vanligare än raka motsatser är att synsätt nyanseras. När jag säger att vi inte tänker tillräckligt kvickt så menar jag såklart alla, du jag och Martin Schilbli.
När det gäller jorden så svarar jag ja, delvis. Jag tror att när den insikten kommer så handlar det inte om att våga utan om att vara övertygad. Man kan inte välja att veta eller inte veta. Man vet det som ”anses vara”, som därför ”är”, en konstitutionell sanning, dvs grundad på en kollektiv överenskommelse. Man detta resonemang har inte mycket praktisk betydelse och är inte särskilt kul att prata om. Vi tänker för långsamt för att veta vad som verkligen är och får därför antingen nöja oss med det ”som anses vara” eller helt enkelt inte säga något alls.
Martin:
Man skulle kunna likna det du säger vid att driva en företagsidé genom att kolla på börskurserna. Om du tycker det är att rekommendera så är jag med dig.
Jag har svårt att tro däremot att konstvärldens strategier skulle offentliggöras på en gratissida på internet. Artfacts visar en illustration av konstvärlden, men jag tvivlar på att den har mycket mer betydelse än som marknadsmässig kuriosa. Det är klart att alla vill bekämpa sin fattigdom, men att läsa horoskop kanske inte är den bästa lösningen?
Och slutligen Yngve:
Svår fråga, om jag visste svaret skulle jag inte sitta här och skriva blogg. Inte ni heller troligtvis. Först måste man analysera vad hela den nuvarande uppfattningen bygger på och försöka se den utifrån, vilket är nästan omöjligt. Att sedan hitta grundval för nya alternativ kräver att man ser allting helt annorlunda, kan du föreställa dig hur lång tid det skulle ta?
Men ett löst antagande utan någon som helst betydelse, javisst: Jag läste i en Kalle Ankas pocket en gång om en värld som fanns på insidan av jorden. Det är rätt intressant att tänka sig. Det liknar något jag läste om parallella dimensioner långt senare, som utmanar vårt synsätt om tid och rum. Den runda formen är också lite misstänkt eftersom den finns överallt i makro och mikro. Det är som att man beslutat sig för den och sedan är tvungen att använda den hela tiden för att det skall stämma. Samma sak med tiden och allt annat sådant.
Men vad fan, jag vet inget om det här, jag kan inte svara på din fråga.
Lustigt, Samuel, att du skriver ”är” inom sitationstecken när du ska applicera din sanningsrelativism på sig själv. Du måste väl på något förunderligt sätt ha anat dig till vad som blir den logiska följen annars. (Resonemanget kortsluter sig själv.) I stället blir det nu meningslöst.
”Man vet det som “anses vara”, som därför “är”, en konstitutionell sanning, dvs grundad på en kollektiv överenskommelse.” Du säger alltså att sanning anses vara en kollektiv överenskommelse. Denna utsaga säger absolut ingenting om begreppet sanning. Det kan du inte uttala dig om. Eller hur?
/Yngve
Ja, Samuel, vad gäller tanken att vi bör utmana våra förutfattade meningar (egna och andras) är vi tydligen överens. Men vad jag fortfarande undrar är vad som fick dig att kalla detta ställningstagande för ”den godhjärtade dumheten” när det gjordes av Yngve Rådberg och mig.
Du svarar inte på frågan om vad du menar med ”godtyckliga” beräkningar. Kan beräkningar möjligtvis vara mer eller mindre godtyckliga? Och nöjer du dig med godtyckligt beräknad statistik från Martin Schibli? (Här har du chansen att ”ta hem baconen”, som Johan Lund skulle ha sagt.)
Man kan förövrigt mycket väl välja att inte veta. Man kan till exempel ta sin tillflykt till vad som anses vara trots att man i hemlighet vet vad som är, och trots att man tydligt ser skillnaden. Det gäller bara att inte försäga sig. Annars kan man lätt få ”den godhjärtade dumheten” i hasorna.
Jag bistår gärna med en klassisk definition av sanning: En sats är sann när den överensstämmer med sitt objekt.
Yngve: Jag säger inte att sanningen är en kollektiv överenskommelse, men att uppfattningen om vad som är sant är det. Förstår du att jag menar en skillnad där? Och därav de omtalade citationstecknen. Vad som är absolut sant är ju helt omöjligt att uttala sig om, det blir som att sitta och snacka om meningen med livet.
Petter: Jag menar med godtyckliga beräkningar sådana som grundar sig på tautologa axiom. Schiblis sk statistik är ett gott exempel och jag vill inte ta hem några bacon. Den godhjärtade dumheten handlar om moral, man tror att man gör något gott men kan lika gärna göra något dumt.
Och man kan inte välja om man vet eller inte. Du vet att du sitter där du sitter, du kan välja att fantisera om att du är någon annastans. Om du fantiserar så mycket att du tillsist tror på det så har det vips blivit ett nytt vetande.
Kan du ge ett ett meningsfullt exempel utifrån din klassiska definition?
Vart har Lars Vilks tagit vägen i diskussionen? Det vore intressant att höra honom föreläsa i ämnet Förintelsen: ”På 30-talet hotade judarna i Tyskland att degenerera den överlägsna ariska rasen. På den tiden var judarna var en parasiterande, illojal grupp som låg bakom Tysklands ekonomiska problem och på sikt hotade hela samhällets överlevnad. Därför var de åtgärder man vidtog för att skydda det tyska folket fullt adekvata.”
/Yngve
Många saker här…Petter, du skrev ”Och om det blir så igen, att de homosexuella anses vara sjuka, då kommer du alltså att vara bland de första att hålla med om det? (Det är här man sätter skrattet i halsen!)”
Hålla med och hålla med, det är inte säkert att jag håller med det som faktiskt gäller. Det finns minoriteter och avvikande meningar för den som önskar. Men låt oss säga att biologerna hittar en gen som är defekt och att detta skulle utgöra orsaken till homosexualitet. Och att man skulle kunna korrigera detta på ett enkelt sätt redan vid födseln. Hur skulle man då ta ställning?
Samuel: Varför det går fortare nu. Det finns flera orsaker. En handlar om information som nu når ut på nolltid. Inga långa resor till Paris för att se vad som händer för att sedan åka hem igen och försöka omsätta detta i det egna landet. Om man reser idag reser man ofta och lätt. Och att det finns många fler konstnärer. Utbildningarna pumpar ut konstnärer i en mängd som vi aldrig sett tidigare. Och nu är också många fler länder med i spelet.
Artfacts är iget horoskop. Det bygger på utställningarna eftersom det är svårt att se någon annan parameter som är så avgörande för kvalitet. Det går liksom inte att säga: Han är en av världens bästa konstnärer fast han aldrig ställt ut.
Det går nog att finna en och annan konstnär som inte får rättvis poängfördelning av artfacts. Det kan vara sådana som arbetar med offentliga projekt som inte ingår i utställningar. Och jag får ju inga poäng för Nimisprojektet; i rättvisan namn borde jag väl inkasserat några. Men även sådana aktiviteter brukar leda till utställningar. Om du menar att listan är fel, kan du ge några exempel på felmarkeringar?
Petter, det där med ”någon har gjort distinktionen mellan vad som är och vad som anses vara?” Det går aldrig att göra, eftersom det bara kommer att bli ett nytt förslag till vad som borde anses vara. Definitionen om sanningen som det som överensstämmer med sitt objekt är omöjlig att upprätta. Hur skall ”det” formas? Det kan aldrig vara identiskt med sitt objekt utan kommer att bli en modell i en viss stil. Hur skall man beskriva en elefant t ex? Det går naturligtvis att upprätta en pragmatisk ”sanning”, alltså något som anses vara en beskrivning av en elefant. Men sedan kan man beskriva ihjäl sig.
Ja det är mycket som inte är sig likt i IT åldern. Allt går fortare. Men det är fortfarande så hävdar jag bestämt att den information man får måste bearbetas och omsättas. Och med mer och snabbare information borde det arbetet ta längre tid alt att man tänker snabbare.
Artfacts är en sida där man rangordnar konstnärer efter ett poängsystem som grundar sig på deras egna parametrar, hur raffinerade de än må vara. Man kan göra en Artfacts som grundar sig på konstnärers längd, inkomst, poäng på högeskoleprovet etc. som på samma sätt skulle vara konstvärdliga mått på deras storhet. Jag tycker inte det finns några felmarkeringar efter som de själva bestämt vad som gäller. Men visst borde du ha varit med, det håller jag med om.
Det är svårt att säga vad som är världens bästa just därför att allt inte ställs ut, men man kan ju säga det efter vad man vet. Precis som Artfacts.
Petter: (Jag har tagit bort moderationsinlägget). Du skriver ”trots att man i hemlighet vet vad som är”. Ja, det vore intressant att träffa den som vet det. Men jag anar att det inte kan komma mycket längre än ”det som är för mig”.
Jo Yngve jag är fullt igång! Förintelsen och judarna. Det är riktigt att det fanns ett utbrett judehat eller åtminstone misstro i stora delar av Europa under 30-talet. Däremot går det inte att säga att det ansågs vara rimliga åtgärder som tyskarna vidtog. Och man skall dessutom ha klart för sig att synen på främmande folkslag var en helt annan än idag. Det var inte bara judarna som sågs över axeln. Icke-européer ansågs vara mindre begåvade och det presenterades även ”vetenskapliga” bevis för sådant. Det var saker som gällde då. Idag menar vi oss veta bättre, men man anar att våra fördomar kommer att avslöjas så småningom.
Samuel, lite bättre kritik än att säga ”konstnärers längd, inkomst, poäng på högeskoleprovet etc. som på samma sätt skulle vara konstvärdliga mått på deras storhet.”, menar jag. Det du räknar upp är inga kvalitetskriterier som kan ange var man står i den internationella samtidskonsten. Utställningar är den bästa parametern om man skall resonera objektivt. Den beskriver var vi har konstnärerna. Om du skall kritisera artfacts borde du visa vad som är fel med detta val. För du kan inte mena att man får fram en lika god beskrivning av vad som gäller genom att ange konstnärernas längd?
Eftersom jag skall vara med på biennalen i Moss har jag blivit noterad i artfacts. Men annars har jag inte engagerat mig i någon internationell karriär så i princip är det riktigt att jag inte är med. Jag är en presumtiv kandidat, inte mer än så.
Jag menar i avseende hur artfacts är användbart för någons utveckling som konstnär. Jag vet inte exakt hur den sidan fungerar, men den bör väl, om än med viss fördröjning, visa hur aktiva konstärer är i de sammanhang som artfacts tycker är viktiga? Alltså inte mer objektivt än om du och jag tycker något privat.
Jag tycker deras urval är fel eftersom bienaller är tråkiga och man oftast hittar lika bra konst på loppis som på moderna museets samlingsutställningar. Högskoleprovet kanske var lite väl drastiskt, men jag tror absolut konstnärens längd kan vara ett väl så intressant urvalskriterium som de artfacts använder sig av.
Grattis till Moss (och poängen)! Har själv varit där, förbannat trist stad. Pizza med burkmajs för 150 spänn.
Men du vet ju redan att jag helt går med på din institutionella modell och tom går i försvar för den. Jag kan ändå inte betrakta artfacts som något annat än rätt så dråplig kuriosa. Och det tror jag inte du heller gör, även om du scorat.
Samuel, nu får du ta dig samman! Att du tycker biennaler är tråkiga hör väl inte hit. Vi talar om det som gäller i den internationella konstvärlden. Att artfacts ”tycker” att biennaler är viktiga, liksom de ”tycker” att t ex MOMA och även Moderna Museet representerar en kvalitet i konstvärlden är mer än tyckande. Det är en beskrivning av vad som faktiskt gäller. Sidan dateras upp dagligen.
Att utvecklas som konstnär innebär att ägna mycket tid åt att informera sig om vad som pågår och vilka konstnärer som väcker uppmärksamhet och intresse. Artfacts är ett sätt att snabbt skaffa sig en överblick av vad en viss konstnär håller på med.
Du tycks föreställa dig att det finns någon gudagiven kvalitet i sig som gör att konsten är bra vare sig den ställs ut eller inte.
Det talades tidigare här på bloggen om buskis och det här börjar faktiskt alltmer likna en fars. Ganska underhållande! Distinktioner försvinner mystiskt för att sen dyka upp som gubben i lådan i ett helt oväntat sammanhang. Det är inte utan att man drar lite på smilbanden. Det mest komiska är ju vad distinktionerna alls har i den här soppan att göra.
”Jag säger inte att sanningen är en kollektiv överenskommelse, men att uppfattningen om vad som är sant är det. Förstår du att jag menar en skillnad där?” (Skratt.)
Jag förstår det, Samuel. Uppfattningen är en uppfattning. Icke att förväxla med sanningen. Det är just den skillnaden jag och Petter hela tiden har försökt påtala. Vad jag inte förstår är vad du överhuvudtaget ska ha distinktioner till om de inte syftar till att föra beskrivningen närmare sanningen.
Och vad som är ABSOLUT sant, det är ju en helt annan sak än det som bara är sant, eller? Syftar du här måhända på logisk sanning så förstår jag nog att du har svårt att uttala dig. Ditt logiska tänkande verkar ha fått en dörr i skallen och svimmat av i första akten. Hur ska man annars förklara att du i ena stunden är noga med att göra en skillnad mellan sanning och uppfattningen om sanning, för att i nästa ”helt gå med” på Vilks institutionella modell, vars punchline är att bortse från denna skillnad.
Lars, du bjuder också på några dråpliga effekter. I samma sekund som ”är” kommer in på scenen, försvinner ”anses vara” genom dörren mittemot. Samtidigt som du försöker övertyga oss om att de är samma sak, lyckas du som av en egendomlig slump aldrig sammanföra dem. Vi som varit med förut förstår ju genast poängen. Det gäller att komma undan med dubbelspelet så länge som möjligt.
”Icke-européer ansågs vara mindre begåvade”, lyder en replik. ”Låt oss säga att biologerna hittar en gen som är defekt och att detta skulle utgöra orsaken till homosexualitet”, en annan. Givetvis kan du inte säga att icke-europeer VAR mindre begåvade på den tiden, eller att biologerna skulle hitta PÅ en gen. Då skulle de festlig desperata rollbytena inte vara alls lika övertygande.
/Yngve
Yngve, jag har svårt att förstå problemet. Idag säger vi att man ansåg det och det på 30-talet, men självfallet var det hårdvaluta på den tiden.
Jag är rädd att vi producerar inlägg snabbare än vi tänker. Jag vill bara komplettera Yngves inlägg med några ord till Samuel: Vad beträffar de absoluta sanningarna så hittar vi dem möjligen i logiken, men inte i empirin. Självklart! Du vill ha ett meningsfullt exempel på en sann sats? Det ska du gärna få: Jorden är rund. (Och lägg märke till att det alltså är en empirisk sanning, inte en logisk!)
Lars, du menar alltså att icke-europeer var dummare än europeer på 30-talet?
/Yngve
Och Lars, ”trots att man i hemlighet vet vad som är”, just precis. Du menar väl inte att du aldrig har hört talas om lögner?