Jag tog mig verkligen till Lunds konsthall för att se på den utställning som jag redan hade skrivit om. Den intressanta frågan är om något överraskande tillskott skulle infinna sig. Jo, något var det faktiskt, utställningen var något segare än vad jag hade föreställt mig.
För den som inte minns eller vet handlar det om Ellipsis och konstnärerna Francesca Woodman, Chantal Akerman och Lili Dujourie. Och utgångspunkten är en feministisk diskurs. Arbetena härrör från 1970-talet och mitt intresse bestod främst av att se ett konsthistoriskt material. Dujouries videoinstallation är typisk för 70-talet, när konstnärerna arbetade med långsamma saker i minimalistisk anda. Woodman (foto) och Akerman (film) drogs in i konsten under 1980-talet när postfeminismen slog genom.
Men så ser jag att kritikerna är förtjusta och det är inte ofta man ser sådan glöd i pennorna. Postfeminismen kommer plötsligt fram i ännu ett varv och utställningen blir, som det heter, drabbande och känslosam. Den kvinnliga aspekten kommer dock inte fullständigt till uttryck i Tor Billgrens recension i SDS. När han ser Dujourie ligga och vrida och vända sig i oändlighet tänker han på bakfylla (men i övrigt gör han samma knäfall som de andra och som om det här var något som handlar om nuet). Karin Westeman i HD associerar något annorlunda: ”I tystnad får vi följa en kropp som ständigt måste förhålla sig till själv och till rummet vilket gör att minsta rörelse blir betydelsefull.” Ja, det blir den säkert om man orkar engagera sig.
För Sinziana Ravini i Aftonbladet handlar det om att dra fram ett kärt gammalt ämne. Kvinnan är begärsobjektet och gör sig till bild, mannen är betraktaren. Woodmans verk får bilda utgångspunkten: ”Det fungerar också som en enda stor aktivering av den feministiska diskurs som hävdar att den kvinnliga sexualiteten är determinerad av den manliga blicken.”
Och Ravini kan sammanfatta:
”I mina ögon är denna diskurs endast ett fortsatt förtryck av den kvinnliga sexualiteten. Ett effektfullt sådant, eftersom det är kvinnor som gör det mot kvinnor. I Woodmans bilder är denna konflikt inte riktigt löst. Heller inte i Lili Dujouries bilder där den nakna kvinnan går omkring som ett djur i bur.”
Det är mycket som väller fram från recensenternas hjärteblod och man kan undra varför. Ett skäl är att konsten just nu inte bjuder på så mycket av intim teori. Särskilt inte sådan som är kombinerad med arbeten som inte glittrar av marknadslystnad. Den här utställningen är för de invigda. Kraven är högt ställda, här behövs både diskursvana, tålamod och en avancerad minimalistisk estetik.
Angående förtrycket av den kvinnliga sexualiteten får man kanske suspendera problematiken om man ett ögonblick tänker på feminismen i Iran. Där är det strängt förbjudet att klä skott för den manlige voyeuren. Om utställningen Ellipsis skulle ha visats i Teheran (fullständigt otänkbart förstås) skulle den ha uppfattats precis tvärtemot dess avsikter och tolkningar.
Endast Fredrik Svensk är vaken och nykter och skriver väl summerande i GP:
”Denna utmärkta utställning kastar framförallt ett historiskt ljus över intresset för att göra sig själv till både subjekt och objekt med hjälp av film och fotografi. Något som i dag har blivit en vardagskonvention för både narcissism, självundersökning och motstånd.”
Eftersom postfeministisk diskursbildning sedan länge har kokat över av inflation och då den tvingas att ta itu med sådana svåra problem som vi t ex har mött i fjolårets väskdebatt kan en rakare linje förefalla som en intressant möjlighet. Redan 1984 kunde problematiken sammanfattas på ett övertygande sätt av Lena ’sson:
