Häromdagen lade sig filosofie doktorn och konstkritikern Fred Andersson på 13 apelsiner i Malmö konstmuseum. Han skriver om sin upplevelse om detta i dagens SvD (första delen av artikeln handlar om den isländske konstnären Hereinn Fridfinnsson på Malmö konsthall).
Men apelsinskaparen är värd lite uppmärksamhet. Det handlar om österrikaren Erwin Wurm en synnerligen etablerad konstnär med den imponerande placeringssiffran 134 på artfacts. Mest känd är Wurm för sina One Minute Sculptures. Det var en sådan som Fred lade sig på. Variationerna är många och överraskande, det gäller även otaliga andra projekt som Wurm har genomfört. Konstnären är född 1954 och han tillhör den generation som inte tillhör postmodernismen eller socialkritiken. Under större delen av 1980-talet var skulptur något som var centralt i konsten liksom att man då fortfarande diskuterade vad som är konst och vilka gränser som konsten har. Mot den bakgrunden får man betrakta Wurms infall vilka också är besläktade med vaudevilleversionen av konceptkonsten, Fluxus. Ett par andra samtidsprofiler som bär släktskap med Wurm är de något yngre Andreas Slominski och Maurizio Cattelan.
Nu är inte längre expansionen av konstbegreppet när det handlar om skulptur inte något som skapar kontroverser, möjligen långt ute på landsbygden. Utställningen som visas på Malmö konstmuseum är ett arrangemang av Riksutställningar och den har vandrat runt en del i landsorten. Ehuru både kul och tänkvärt går det naturligtvis att arbeta in tidsmässigt passande teorimoment i Wurms arbeten. I samtiden är det väsentligt med konst som har den relationella estetikens egenskaper, alltså deltagande, interaktivitet och icke-hierarkisk. Dessa förutsättningar uppfyller Wurms skulpturer utan minsta svårigheter.
När man möter den erinrar man sig att den dock har varit diskutabel och provokativ. I vår tid är provocerande och överskridande konst alltmer sällsynt. En sådan konst existerar huvudsakligen i katalogförorden eller i recensionerna som retoriska påståenden. En stor saknad tycks bre ut sig i konstvärlden när den härliga provokationen tycks ha svunnit hän i intet. Museerna kan dock erinra om den heroiska epoken då konsten inte var en svag imitation av reklammakarnas påfund. På Tate Modern har man samlat tre banbrytande provokatörer från konsthistorien.
Man skall inte vara ledsen för den uteblivna provokationen. Den kommer tillbaka och känns igen på att den alltid är oönskad av konstvärlden när den uppenbarar sig. Till dess kan man hålla fast vid ett annat stabilt uttryck som ofta dyker upp i samtiden: Nytolkning. Gamla verk skall nytolkas men också relativt ny konst skall nytolkas. Warholutställningen är en orgie av nytolkningsförsök och antagligen blir Toulouse-Lautrec på Nationalmuseum också nytolkad.
När man inte kan få det man egentligen önskar kan man nytolka det man dock har.
Erwin Wurm: one minute sculpture
Erwin Wurm: Convertible Fat Car, 2005
Erwin Wurm The Artist who swallowed the world, 2006
