3067: 40-årsdagen

I största hemlighet kunde jag dyka upp på platsen för brottet sedan 40 år. Folktillströmningen var stor och konstant trots att evenemanget endast i blygsam skala har kunnat annonseras. Jag fick också veta att länsstyrelsen vill förhandla om Nimis. Utgångspunkten skulle vara att jag skulle söka tillstånd för Nimis och få länsstyrelsens godkännande. Jodå, det låter rimligt men jag har förstått att de har lagt en och annan klausul. Den värsta av dessa är jag skulle behöva stödja beträdnadsförbudet. Alltså att besökarna endast skulle få stå bredvid och betrakta Nimis och inte kunna gå ombord. Så har man det i museerna och Nimis är tänkt att vara något annat och fullbordas genom att just beträdas.

SR

SvT

Ladoniens Hoppminister anlända till firandet.
Publicerat i Nimis | 8 kommentarer

3066: Jubileumsafton

Ett inlägg i debatten om konstnärsforskning idag (Expressen). Min lilla markering av att konstnären alltid måste vara den tyste. Om själva konsten kan man säga mycket men inget bestämt. Konstnären är en i raden av betraktarna och kan naturligtvis ha synpunkter på sitt verk. Många tror att detta är en säker källa och i konstnärsforskningen har förhoppningen varit att genom språklig och teoretisk utbildning av konstnären skall vi få ta del av konstens mysterium förklarat inifrån.

I morgon är det Nimisjubileum, 40 år. Under dessa fyra decennier har jag fortlöpande fått frågan varför jag gjorde Nimis och vad den är för något. Det är naturligtvis inte svårt att svara på dessa frågor eftersom jag är utbildad konsthistoriker och verksam som kritiker och teoretiker. Men det blir många svar som är möjliga. Vad som brukar hända med omtalade konstverk är att konstvärlden bestämmer sig för en viss tolkning men detta har ännu inte inträffat med Nimis.

Nimis, olja från ca 2014
Publicerat i Kontakt, Nimis | 4 kommentarer

3065: Den rådande häftiga konsttrenden

Ja, det här med konstens ambitioner och vad som just nu ligger på trendtoppen. Bättre än i nedanstående text kan det knappast sammanfattas. Adam Szymczyk, ansvarig för Documentautställningen 2017 ger en fullständig rapport (Frieze):

“Yes, for documenta 14, we tried to identify causes, not illustrate effects. The Code noir rendered human beings exclusively as economic assets, as material. Its rationality is in line with the developments in French, English and German philosophy during the 17th and 18th centuries that laid the foundations for the present. Modernity and colonization are intertwined. The European Enlightenment found its corollary in the institution of slavery. Similarly, archaeology went hand in hand with imperialist wars from its beginning. Both aspired to chart and conquer territories as well as to subjugate and exploit peoples and their cultures.

Museums hold spoils from multiple wars. Their displays represent, safeguard and effectively perpetuate historically established power relationships, built on injustice, inequality and violence. In documenta 14, we looked at continuities: arcs that span from the age of Enlightenment to the age of concentration camps to the current neoliberal ordeal. We aimed at exposing the construction, formation and mutation of forms of power and knowledge in Europe, preceding the current global imperial order. We identified gaps and cracks in the apparatus – learning from indigenous knowledges, artisanship, minority struggles, overlooked artistic and spiritual traditions, often preserved in marginalized artistic practices, including oral traditions and sound, from voice to music to noise.”

´Det västerländska förtrycket har dock möjliggjort att det västerländska förtrycket kan estetiseras till konst och att denna kultur är den enda som intresserar sig för att behandla frågan ur akademiskt och estetiskt perspektiv. Effekten kan beskrivas som ”tjusig”.

Jag tror mer på Erik Beckmans förslag till en performance: Någon springer in i riksdagshuset och ropar: ”Rabarber, rabarber!” För den moraliskt känslige bör det tilläggas att denna konsthandling kan tolkas postkolonialt och avkoloniserande om man så önskar.

Publicerat i konstteori | 5 kommentarer