Konsthögskolan i Oslo har drabbats av långtgående krav på politisk aktivism. ”På dagsorden står (mer) obligatorisk kritisk raseteori, interseksjonell feminisme, queer-teori, antikapitalisme og postkoloniale teorier”, skriver några av studenterna.
Politisk aktivism har förekommit i den moderna konsten vid åtskilliga tillfällen. Men den har då antingen manifesterat sig i estetiska uttryck eller framträtt som opposition mot den rådande regimen. Nu har vi istället fått ett politiskt korrekt uppror som vill begränsa den konstnärliga (och politiska) friheten. Rektorn, den svenska konstnären Måns Wrange tycks vara med på noterna och anser t ex att ett verk av den välkända konstnären Vanessa Beecroft skall tas bort eftersom några elever känner sig kränkta. Riktigt var skon klämmer har dock inte framgått.
Inte överraskande, samma tendens går igen på de flesta konstscener och konstutbildningar. Och inte bara där. I konstsammanhang är uppbrottet från etablerade konventioner självklart. Lika självklart är att man då måste strida mot det etablerade, en ”standard”.
Frågan i denna så välkända uppgörelse är vem som är radikal och öppen och vem som är konservativ och inskränkande.
