Bogdan Szybers underkända avhandling i konstnärlig forskning har föranlett en lång rad artiklar. Nu senast i Expressen. Som konstprojekt har det fått en status som inget annat konstprojekt i konstnärsforskningsgenren någonsin har uppnått. Det krävs minst ett underkännande. Detta underkännande av den akademiska byråkratins tjänstemän visar sig vara precis den nödvändiga upphöjelse som verket behöver för att ta sig ur skolverkets stränga disciplin.
Den kluriga frågan i den här branschen är hur mycket konsthögskolans ordningsvakter tillåter. De förutsätter (fast de borde veta bättre) att man kan blanda och separera konst och vetenskap. Konsten kan tillhandahålla något som vi kan kalla för sinnlig kunskap. Det som är speciellt med sådan är att den inte låter sig fångas med några bestämda språkliga formuleringar. Om den levererar kan man säga att den fördjupar men utan att det någonsin blir klart vad det egentligen är. Sådant har man inte för sig i vetenskapen. I konsten är man dessutom upprorisk, av nödvändighet eftersom alla andra vägar innebär anpassning, nyttogörelse, entydighet. Szybers avhandling bygger till stor del på att de diskursiva texter och skrivningar som statstjänstemännen är helt absorberade av att finna och betygsätta, enkelt kan produceras genom den diskursindustri som erbjuds via nätet. Kvaliteten är hög och för en relativt billig penning kan man få alla typer av texter inklusive doktorsavhandlingar. Som ett readymade konstprojekt passar naturligtvis denna möjlighet mycket väl in i ett konstforskningsprojekt. Skulle man tro men då blir det för mycket konst för högskolans dömande agenter. Men deras domslut bekräftar den konstnärliga verkshöjden vilket tillsammans med den sensation som har sprungit ur händelsen blir en oönskad milstolpe i den konstnärliga forskningens utförsbacke.
