Vilks.net

Ja, idag har jag en liten sak som kan ha ett visst intresse. Sedan en tid för jag en debatt med en 24-årig muslim från Syrien. Han studerar vid ett universitet och skriver god engelska. Man kan säga att vi står rätt långt ifrån varandra men annat är ju inte att förvänta sig. Jag har fört fram en del rätt vanliga synpunkter bland annat om problemen med sharialagar. Min syriske vän svarar då så här:

”Jag vet vad du skulle säga och tänka om att en del islamska lagar är primitiva eller omänskliga; som avrättning, men det är absolut fel, du kan jämföra brottsnivån i olika länder och se hur låg den är i länder som tillämpar islamska lagar som i Saudiarabien och Pakistan. Och jag är säker på att om någon har dödat din fru och din son skulle du vilja döda honom och inte tala om hans rätt att leva, och om du inte ville döda honom skulle åtminstone andra människor göra det om det var möjligt.”

Ett omöjligt svar, men säkert är de representativt för många muslimer i Mellanöstern. Trots att det framgått att dödsstraff inte leder till mindre antal grova brott.

Jag förde också kvinnornas situation och homosexualitet på tal. Då fick jag det här svaret:

”En sak som man skall veta är att feminism och homosexualitet faktiskt är psykologiska sjukdomar som skall behandlas och det verkar uppenbart att du inte känner till de medicinska och psykologiska problem som finns i sådana handlingar och relationer. Dessa människor skall behandlas av psykologer med mediciner och psykoterapi och naturligtvis finns några fall där det handlar om organiska problem som skall behandlas medicinskt och kirurgiskt.”

Är det överhuvudtaget möjligt att försvara en sådan ståndpunkt ur ett västerländskt upplyst perspektiv? Ytterst sätt handlar det om hur företeelser skall definieras. Först 1996 blev homosexualitet inte längre en sjukdom (enligt världshälsoorganisationen). Antagligen har även feminismen betraktats som en åkomma. Men vi känner ingen väg tillbaka.

Rawia Morra har en blogg och där har en av våra kommentatorer Christer Eriksson diskuterat med blogginnehavaren. Christer skriver:

”Jag har haft en diskussion med Rawia Morra idag, och när jag försvarade dig, och din rondellhundsteckning, på hennes blogg så föreslog hon att du skulle rita ’Moses som gris’ innan hon accepterade att du inte hade ”fördomar” som enbart riktades mot muslimer.”

Visserligen försvann Christer Erikssons inlägg genom den hårdhänta censurering som tydligtvis råder på det stället. Man kan ändå spåra var de funnits och även se kommentaren från Morra själv när hon slänger ut Eriksson. Men det hon har skrivit har hon skrivit och jag tar naturligtvis med sedvanlig vänlighet itu med projektet. I akt och mening att rentvå mig inför denna fördomsfulla bloggskrivare. Någon gris blir det inte, jag håller mig till de vänligare rondellhundarna men det torde vara hugget som stucket.

Klart att jag blir något fundersam att ge mig på Moses. Inte för judarnas skull utan för att muslimerna betraktar Moses som en av profeterna. Udda får dock vara jämnt i denna akt att bli rentvådd. För att inte vara alltför direkt har jag betitlat min teckning: ”Profeten M. som rondellhund.” I det här fallet syftar den försiktigtvis på Moses men man kan också tänka sig Mika eller Malaki i GT. Även andra profeter är möjliga för den som har livlig fantasi.

Profeten M. som rondellhund (Till Rawia Morra)

Många kommentarer har sysselsatt sig med Geert Wilders och hans film. Signaturen ”Bagdad-Bob” vill gärna att jag skall ”recensera filmen som konstverk”. Jodå, det lär inte vara någon oöverstiglig uppgift.

Först och främst är det en populistisk politikers film. Man kan alltid räkna med att en politiker aldrig sviker sin viktigaste uppgift: att vinna röster. Wilders har heller inte svikit på den punkten. Hans film fortsätter Den Stora Skrämselns ideologi. Högst väsentligt i en tid då man generellt har accepterat den globala kapitalismen som den enda möjligheten för framtiden. Var finns den fiende som vi alltid haft att tryggt luta oss mot? I avsaknad av en sådan får vi istället uppleva hur hoten lurar överallt och får bemötas med en aldrig sinande ström av säkerhetsteknologi och föreskrifter. Det enda reella och storskaliga hotet vi har att räkna med är förmodligen övervikt och vällevnad. Någon vill kanske påskina att vi i detta fall, inför detta dödliga hot, har ett personligt val. Men det har vi inte. Trots alla förslag att bemöta undergången genom ätandet är förslagen som lockar till ökad förtäringskonsumtion överväldigande och oemotståndliga: Var hälsad mat, vår enda tröst.

Filmen vill ge sken av att vara en dokumentär redovisning av Koranen som en skrift som uppmanar till blodigt våld. Som jag redan påpekade igår kan man naturligtvis göra en sådan tolkning. Men det går lika bra att se den på ett långt mer dämpat sätt. Jag har diskuterat en del med en religiös muslim från Syrien och tänkte lägga in några saftiga våldscitat för att understryka vad som fanns i den fredliga boken. Ni har säkert sett samlingar av ”greatest hits” i våldsbenägen Koran. Men man får sansa sig en smula eftersom det beror på var man hämtar sina citat. De till synes entydiga formuleringarna existerar tydligen inte i någon större utsträckning, översättningar görs uppenbarligen efter don och person.

Även om en del är benägna att ropa med Wilders skall man kanske hålla sig en smula och diskutera vad som är tolkning. Det som står i Koranen står inte bara där utan blir till genom hur man tolkar det. Nu är det ingen hemlighet att merparten av världens muslimer inte är beredda att diskutera hermeneutiska problem. Vi har att göra med en grupp människor varav många lever under förtryck och med medeltida tänkesätt. Detta bör inte förhindra att man diskuterar hur en text kan tolkas. Kristendomen som härjat sig genom världen på ett förödande sätt har inte haft några svårigheter att finna passande tolkningar. När den tiden var över kunde tolkningar utan svårigheter vändas 180 grader.

Filmen är omöjlig som konstnärlig film. Det entydiga budskapet är alltför påträngande särskilt i samband med en politisk linje. Som film följer den en ensidig dramaturgi. Om och om igen läses det upp texter som följs av terrordåd eller uppmaning till terror och maktövertagande. Klassisk musik beledsagar ödesmättat varje återkommande scenbild. Budskapet är inte svårt att förstå, inte ens de enfaldigaste kan missa det. Här kunde filmen ha haft en funktion, nämligen att visa hur en tolkning av islam ser ut, ett grepp om att vinna tolkningsrätten till skriften. Men det är inte vad Wilders är intresserad av. Snart kommer invandringsstapeln som onekligen säger att faran kommer och utbreder sig mer och mer. Gå och rösta på Wilders, vårt enda hopp!

Man skall inte bortse från att kritik också skulle kunna vara en smula intelligent. Intet politiskt budskap är så ömmande att det är nödvändigt med övertydlighet och bankande pekpinnar.

Mitt betyg är därför Kalkon. Synd eftersom poängen med kritik av islamismen skulle kunna ha blivit en poäng.

En betydligt bättre, mera konstnärlig och dessutom inte totalt humorbefriad film skulle man kunna göra med ämnet ”Den flagg- och dockbrännande muslimen”. Med stöd av Koranen kan man utan större svårigheter visa att alla muslimer har en otrolig benägenhet att bränna flaggor och dockor, därtill vråla på gatorna i kör ofta under oordnade förhållanden. En möjlig symmetrisk protest skulle vara att den ledde till flagg- och dockbränningar. En sådan film skulle kunna anklagas för att visa förakt mot svaga och utsatta muslimer men varför hyckla? Den västerländska överlägsenheten är den självklarhet som inte gärna visas fram. Det är det här med ”att vi är alla lika tillsammans”. Det som inte kan sägas är att vissa är mera lika än andra.