Igår öppnade Berlinbiennalen 5. I en tid när konstvärlden intar en något reserverad inställning till denna återkommande och återkommande utställningsform blir varje ny biennal desto intressantare. Alldeles särskilt om det handlar om någon av de ambitiösa. Är det möjligt att fortsätta biennalverksamheten? Går det framåt? Är kritikerna nådiga?
Huvudpersoner är naturligtvis curatorerna Adam Szymczyk och hans självvalda medhjälpare Elena Filipovic. Szymczyk kommer från Kunsthalle Basel men ursprungligen från Polen och Polen med Östeuropa är också väl tillgodosett bland det 50-tal konstnärer som medverkar.
Vi kan lägga märke till att den rådande biennaltrenden föreskriver ett löst tema med litterära kvaliteter något som man följer upp i Berlin: ”När saker inte kastar någon skugga”. Det är dock inte fråga om den gamla sortens biennaltema som ingen brydde sig om. Numera är mycket underförstått, curatorer och konstnärer är alla invigda i den internationella konstens koder och vet hur riktningen skall tas ut utan att det blir irriterande övertydligt. Andra saker som också gäller är att det inte får vara för teoretiskt, ej heller alltför politiskt. Som jag redan påpekat är det en klar tendens i år att föra fram mindre kända konstnärer. Redan Documenta i fjor genomförde detta grepp men då blev det en alltför kulturhistoriskt estetiserad bildningsmiljö genom Roger Buergel. Berlinbiennalen friskar på och lämnar upplagan från 2006 bakom sig i detta avseende. Nog så intressant, kan en biennal klara sig kvalitativt utan en gedigen representation av välkända och mycket välkända samtidskonstnärer?
I den förstå vågen av recensioner och kommentarer från Tyskland kan man säga att det verkar så; överproduktionen av samtidskonstnärer firar i viss mån en triumf i Berlin. Med andra ord besannas den tes som framkastades i min och Martin Schiblis bok Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar: Att göra ett konstprojekt är inte särskilt svårt. Det förutsätter att man fattat galoppen vilket inte är någon våldsam ansträngning. Konstnärer som har genomgått en alltmer standardiserad utbildning och som har fått rikliga tillfällen att stifta bekantskap med vad som ställs ut och görs kommer fort in i produktionsförloppet. Vilken som helst biennal kan ersättas med en helt ny uppsättning av konstnärer av mindre valör utan att resultatet på ett avgörande sätt skulle försämras.
Fördelarna med mindre kända konstnärer är att en biennal förnyas och att kritikerna alltid har respekt för de oprövade krafterna inte minst när de kommer från mindre framträdande konstländer.
Biennalens karaktär fångas i en rubrik i Deutsche Welle: ”Biennalen uppgraderas från sexig till sofistikerad.” Läs karaktär och mindre av kvalitet för frågan kvarstår om biennalen i sina enskildheter kan föra fram tillräckligt mycket för att motsvara det man trots allt förväntar sig.
Konstkritikern Gerrit Gohlke (Artnet) citerar ett par anonyma röster: en New York-journalist som menar att utställningen är så subtil att man behöver mer tid för den medan en svensk rektor för en konsthögskola ser den som ett fall in i den yttersta banaliteten. Gohlke själv är mera balanserad och talar om ett både och; om det typiska för Berlinbiennaler och biennaler: Kritiken av modernismen, spänningen mellan curatorstruktur och det individuella, om det ständiga grävandet i Berlins historia, om det platsspecifika. Och inte minst ett rådande tillstånd, den modernistiska utopin som den till underhållning förvandlade konstbranschen återspeglar.
Konsten måste förnya sig på ett eller annat sätt. Det kuriösa och därvid fascinerande är ett sätt. Visa fram det egendomliga och säregna konstnärer från periferin. Norge har lämnat ett par goda bidrag. Biennalen har fyra arenor, Neue Nationalgalerie, Institutet för samtidskonst KW, Schinkelpaviljongen för växlande utställningar och Skulpturparken Berlin Mitte. Ja, den sista landremsan är inte rolig men konstnärerna gör vad de förmår. Just här kan man se den norske Lars Laumanns film (se utdrag) om den svenska kvinnan som gifte sig (av kärlek) med Berlinmuren och förkrossades när den revs. I KW finner man en lite äldre norrman Hariton Pushwagner som är välkänd i Norge. Pushwagner berättar hur det går till att komma med på en biennal. I hans fall handlar det om ”utestället” Robinet i Oslo där curatorerna skulle ha sett ett självporträtt av konstnären. Dock menar Pushwagner att hade han inte slängt Hank von Helvete (känd punkrockare) över en bilkylare utanför lokalen hade curatorn aldrig lagt märke till honom. Så kan det som bekant gå och tämligen ofta i dessa sammanhang.
När de stora namnen inte är med får de halvstora framträda som utställningens markörer. Piotr Uklanskis (Polen) knutna näve och Daniel Knorrs (Rumänien) flaggor från studentnationerna undgår ingen besökare.
Fin näve, tycker jag Känns väldig retro-etablerad/distanserad.
Ett tecken i tiden, som kan säga en del till en del?
Eller är jag ude…
Hank von Helvete tror jag nog bör betecknas som hårdrockare snarare än jazzmusiker. Han är frontfigur i norska Turbonegro. Se denna länk: http://sv.wikipedia.org/wiki/Hans_Husby
PerOla, du har alldeles rätt och jag har justerat den detaljen.
Cecilia. Uklanskis knutna näve rör sig på flera plan. Eftersom den är placerad framför Neue Nationalgalerie Mies van der Rohes berömda modernistiska byggnad hör den samman med den tidens utopiska politiska tänkande. Nu är den en kommentar som samtidigt kan förstås som ett tecken på en upprorsvilja som inte kan elimineras av den liberala marknadsekonomins dominans.
Lars:
Ja, det var ungefär så jag tänkte.
”en upprorsvilja som inte kan elimineras av den liberala marknadsekonomins dominans”
Hvad koster den?!
Islam/islamisme – muslim/islamist?
– Hvilken forskel er der mellem en islamist og en muslim – mellem islam og islamisme? – Er islam godt og islamisme ondt?
Vi får af bl.a. politikere hele tiden at vide, at vi skal skelne. Ellers vanker der bøde for racisme! Ikke alle muslimer er islamister, bliver vi belært om, – men hvordan kan vi finde ud af det? – Hvordan kan vi skelne? – Er det alene på klædedragten, vi kan afgøre det? – Havde de muslimer, som udførte flyvningerne 11/9 – 2001, en særlig klædedragt? – Eller noget andet, der muliggjorde en skelnen?
– Er en ”islamist” en person, der tager koranen alvorligt og forsøger at opfylde/udføre de påbud til den troende, som koranen foreskriver, og som i øvrigt har Muhammed som forbillede? – Kan det da kaldes ”islamisme”?
– Hvad gør så en person, som kalder sig ”muslim”? – Følger han/hun ikke også koranen og dens påbud? – Har vedkommende ikke også Muhammed som forbillede?
– Kan man i det hele taget være muslim uden at følge koranens påbud og have Muhammed som forbillede? Vi ved jo fra muslimen Naser Khader, at enhver muslim har Muhammed som forbillede.
Når man så læser om Muhammed og hans drab på kritikere, på jøder og alle andre, som stod i vejen for ham eller ikke ville følge ham – og også læser om hans seksuelle forhold til mindreårige, – skal vi da stadig have respekt for hans ”religion” (islam)? – Skal vi have respekt for dem, der bekender sig til denne Muhammeds lære?
– Er en muslim en ”frafalden muslim” (hvilket der jo er dødsstraf for), hvis vedkommende ikke ønsker at følge koranen og/eller ikke har Muhammed som forbillede?
– Kan en muslim ”vente” med at udføre koranpåbudene til et ”passende” tidspunkt?
Koranen påbyder som bekendt den troende at forfølge, torturere og dræbe alle ”vantro”, altså alle ikke-muslimer, hvor end de måtte findes.
– Hvordan kan vi da vide, om en muslim blot venter på en ”passende” tid (f.eks. når antallet af muslimer er stort nok) til at udføre koranens mange forskellige påbud?
Der er mange spørgsmål, som SIAD kræver at vore lovgivende politikere svarer på, da vor Grundlov nødvendigvis skal overholdes. Politikerne har godkendt dette trossamfund, så de må kende svarene, og de må kunne vise i Grundlovsteksten, hvordan de får koranen til ikke at stride mod lovteksten.
Og ukendskab til loven fritager som bekendt ikke for ansvar!
http://www.siad.dk/
politisk korrekt: Jodå, den kostar en del, men det är ett faktum.
Flemming Rose on Fitna:
”Fitna is out
Geert Wilder’s 15 minutes movie about violence committed in the name of Islam is out. It’s like a home video or oped in the newspaper. Due to intimidation Denmark’s Public tv refused to show any pictures from the film.
Fitna is made of documentary shots from 9/11, 7/7, 3/11, threatening, discriminating and racist claims by Muslims and all episodes are linked by quotes from the Koran.
A lot of people have been up in arms because Wilders is making the point that the Koran contains fascist passages. What’s so controversial about that?
In 1939 Karen Blixen, the celebrated Danish author publishing under the pseudonym Isaak Dinesen in English, compared Islam to Nazism. During a visit to Berlin she wrote in Letters from a Country at War:
”Has there ever been anything like The Third Reich? Of the phenomena I have encountered through my life Islam, the Muslim world and the Muslim world view come closest. The word Islam means submission and appearently that’s what the Third Reich is saying by its show of hands: I am Yours in life and death.””
http://pajamasmedia.com/xpress/flemmingrose/2008/03/28/fitna_is_out.php#comments
Ja, jag vet att jag börjar bli tjatig… men han ställer bra frågor.
Fall på eget grepp
Trots pågående fredssamtal fortsätter israeliska bosättningar att växa i områden tänkta att ingå i en framtida palestinsk stat, hävdade den israeliska fredsgruppen Peace Now i en rapport som publicerades nyligen.
Fortsättningen finns här:
http://sydsvenskan.se/opinion/signerat/matsskogkar/article314234.ece
Är det någon som tänker lite långsiktigt bland kommentatorena här – dvs längre än näsan räcker… dvs längre än nuet och också ens eget livstid?
Det är därför jag tjatar om historia. Inte årtal, utan kunna relatera bakåt, och därmed kanske lite framåt med? Inte domedag och evigt negativ – även om kritik är ack så oerhört oerhört viktig! – utan kan se de lite långsamma skeendena, mer än just ”här och nu”?
När jag läste detta, så tänkte jag att kanske Israel har en plan som är just lite mer långsiktig? Vad tror ni i panelen… om nu panelen råkar läsa…? 🙂
Information (29. marts 2008) om Fitna:
”En film på 12 minutter om Koranen
Højrepopulisten Geert Wilders koranforhånende film har bragt Hollands regering i alvorlig knibe. Gode råd er der at hente hos John Stuart Mill, der filosofisk begrundede, hvorfor ytringsfrihedens rammer bør være de videst mulige
Af: Gelijn Molier
Der er to lejre i debatten om et muligt forbud imod Fitna, Geert Wilders film om Koranen. Den ene tager udgangspunkt i et principielt forsvar for ytringsfriheden som en grundlæggende rettighed i det liberale retssamfund. Uanset form, indhold og tone må alle have ret til at sige, skrive eller filme alt, hvad der passer dem. Dog kan en ytring, der krænker, opflammer til had eller opfordrer til vold under nøjere definerede omstændigheder, føre til retsforfølgelse. Men dette vil i givet fald altid først ske, efter at ytringen er faldet. Forbuddet mod censur er absolut.
Heroverfor står den pragmatiske lejr. Også her opfatter man ytringsfrihed som et væsentligt gode, men ikke for enhver pris. Hvis ytringsfrihed medfører, at andre fundamentale rettigheder krænkes, må den begrænses. Hvis valget står mellem hensynet til offentlig sikkerhed og retten til at udtrykke sig, må kollektivets interesser gå forud for individets. Fortalere for denne position er bl. a. fem fremtrædende hollandske muslimer, som i et indlæg i avisen NRC Handelsblad har opfordret statsminister Balkenende til at forbyde Wilders film. Samme ræsonnement lyder fra Irans regering, ifølge hvilken Fitna kan føre til sociale uroligheder, fordi den krænker muslimers rettigheder, i og med at Koranen for dem er hellig og ukrænkelig.”
http://www.information.dk/157030#comment-33044
En intressant recension som kan ge eftertanke till de som är intresserade av eftertanke.
http://sydsvenskan.se/kultur/article314416.ece
Slutet är ett intressant cresendo, men jag väljer ändå att bara citera en mening. Som kanske skulle gått förlorad, om jag citerat hela det intressanta slutet…
— Den nationella kampen fungerade också som täckmantel för personliga hämndaktioner och privata affärsuppgörelser. —
PS. Kanske därför Danmark ligger lite före… inget är som självupplevd ”se sig i spegeln”.
Då kan man gå vidare. Och förstår också att ”ingen” vet vad man pratar om. Ungefär.
Inte ens de som tror det…
Att du benämner Piotr Uklanskis och Daniel Knorr som halvstora har det med deras placering på Artfact att göra?
Vad är annars en halvstor konstnär?
Anders, jag har inte gått efter artfacts i det här fallet, det är en intuitiv bedömning. Bäst är att gå via artfacts eftersom den är tillförlitlig. Men några saker är självklara. Stora biennalkonstnärer med gediget rykte sedan länge, ta t ex Shirin Neshat, Jeremy Deller, Pawel Althamer, Emily Jacir, Phillipe Parreno. Uklanski har inte samma position och ännu mindre Daniel Knorr som mest är känd för att han lämnade rumänska paviljongen tom på biennalen i Venedig 2005.
Cecilia: ”När jag läste detta, så tänkte jag att kanske Israel har en plan som är just lite mer långsiktig? Vad tror ni i panelen… om nu panelen råkar läsa…?”
Vad Israel tänker vet jag inte, men om man tyder tecknen så går strömmen av människor in i Israel, inte ut, och på samma sätt går flyktingströmmen in i västvärlden där människor uppenbarligen finner ett liv som dem vill leva.
Israels mål är att överleva och planen är att hålla så många judar som möjligt vid liv så länge som möjligt.
Hur det ska gå till är det nog ingen som vet ,även om det finns planer , så många judar ber säkert om Guds hjälp.
F n heter Gud – USA – så länge det nu varar.
Undskyld forsinkelsen.
RURIK
2008/04/05 kl. 19:04:33 Med hensyn til det der skete 28 marts i UN Human Rights Counsil, så er vi nok mange, der tænker over, hvad de demokratiske lande nu vælger. Når du skriver: ”De mänskliga rättigheterna blir i framtiden en fråga för den enskilda nationen eller en grupp nationer som opererar med en gemensam förståelse av begreppen. Det öppnar för en omprioritering mellan de värden som ska beskyddas.”, tror jeg, at du også som jeg ser en mulighed for en ny, god ændring. Men endnu ved vel ingen, hvad der kommer til at ske. Vælger de demokratiske lande at forsætte i rådet eller at melde sig ud og måske lade hele FN bryde sammen eller vælger de at danne et nyt FN kun for demokratiske lande. Det sidste ville dele kloden i 2. Et FN for demokrati og et FN for underkastelse. Men ville en sådan opdeling være godt for demokratierne? Ville det øge eller mindske deres sikkerhed? De fundamentale forskelle har vist sig mange steder og på mange niveauer. Men deres fremvisning d. 28 er vel så krystalklar, at vestlige magthavere ikke kan bortforklare dem. I hvert fald bliver magthaverne nu nødt til at vælge med hensyn til UN Human Rights Counsil og handle på FN-niveau.
2008/04/06 kl. 19:15:35 ”Demokratin är ju också under press i de flesta länder”. Ja. Og undergraves ad mange veje og kreativiteten inden for destruktion synes uendelig. Stadig nye måder kommer til fx: It appears that fighting fair isn’t in the Koran: http://eye-on-the-world.blogspot.com/2008/04/very-rotten-borough-in-uk.html ”Det är svårt att hitta en fristad någonstans idag”. Enig og så vidt jeg ved, findes der ikke længere noget fristed for den, der har fået en dødsfatwa hældt ud over hovedet. Så mens mange kan flygte til vesten, har vesterlændinge ingen steder at flygte hen. Findes der et fristed, vil jeg gerne vide hvor!!
2008/04/06 kl. 19:38:03 Enoch Powell: måske der findes en i det store Sverige, som kan bringe Powell´s aktuelle tanker på banen. Skulle det ikke være muligt? Bare én eneste kapacitet. ALLE svenskere er vel ikke hypnotiseret helt væk fra egne tanker ind i en PK-verden?
Arn :
FN har i praktiken redan spelat ut sin roll.
Angreppet på Serbien 1999 och oenigheten om resolution 1441 (Irak) har allvarligt skadat säkerhetsrådets auktoritet och de organ som styrs av generalförsamlingen har sedan länge varit en lekplats för despoti , karriärism och korruption.
När nu HRC avsiktligt vantolkar FN`s Charter är det ännu ett steg på vägen mot den kollaps som kommer när USA bestämmer sig för att upphöra med finansieringen.
Tills vidare håller EU god min i elakt spel ännu en tid.
Arn:
Demokratin hotas tills vidare av våra egna maktlystna politiker , speciellt vänsterpopulister av olika schatteringar som bjuder ut sig för att få muslimernas röster.
De har också den dåliga smaken att motivera sin islamvänliga politik med en humanistisk argumentation.
På grund av den gamla höger-vänstermotsättningen är marginalväljarnas röster dyra , och de demokratiska rättigheterna ser ut till att vara det betalningsmedel som ska utnyttjas.
Arn:
När Powell presenterade sina tankar var svenska politiker i stort sett eniga om att satsa på ett mångkulturellt samhälle utan incitament för integrering som en lämplig strategi när det gällde den väntade invandringen i Sverige.
Efter nästa riksdagsval kan Sd få representation i den svenska riksdagen och bli vågmästare mellan blocken.
I så fall måste de stora partierna ta några sedan länge uppskjutna strategiska beslut.
Detta kan bryta upp den låsta debatten och ge plats för Powells tankar.
Arn :
Förutom de muslimska organisationerna finns i Sverige en mycket aggressiv grupp på yttersta vänsterkanten som bedriver organiserad förföljelse av sina politiska motståndare.
Säkerhetspolisen betecknar deras verksamhet som ett direkt hot mot demokratin men ingriper inte mot deras aktiviteter.
Riskerna med en Powellkampanj är stora och möjligheten att uppnå resultat begränsad då medierna skulle tiga ihjäl ditt budskap och även de hot och trakasserier du otvivelaktigt skulle utsättas för.
Arn :
Som talesman för Powells idéer kan du lätt förlora din anställning.
En rasist kan alltid sägas upp eller omplaceras utan risk då fackföreningarna i sådana fall inte har några invändningar.
Då spelar det ingen roll om du sköter ditt arbete perfekt. Det finns många exempel på detta i Sverige.