Rubriceringen av dagens text är något överdriven men inte fullständigt. Det rör sig om den kommande utställningen på Malmö konsthall (från 15 maj) Hamsterwheel. Om denna säger man i konsthallen: ”The Hamsterwheel ställer frågan om konstens syfte och mening på prov. I motsats till grupputställningar samlar vanligen musikkonserter verk av skilda upphovsmän och ursprung utan att hävda någon speciell mening. Bildkonsten däremot utsätts i allt högre grad för tolkningsterrorism.”
Ja, anmärkningen har förekommit länge. De rysliga curatorerna och kritikerna belamrar konsten med argument, tolkningar och entydiga socialkritiska ändamål för en bättre värld. Under det senaste året har vi också kunnat skymta tendensen att de mindre kända konstnärerna får ta plats på framträdande biennaler (Documenta 12, Whitneybiennalen, Berlinbiennalen, den kommande Santa Fe biennalen). Mindre profilerade konstnärer kan styras i högre grad och behöver extra förklaringar eftersom de är inte är allmänt bekanta.
Hamsterwheel skapades för fjolårets Venedigbiennal av bland andra högoddsarna Franz West (52) och Jean-Marc Bustamente (280). Så långt är det i takt med tiden: ett praktfullt facebook-koncept. Men man vill bort från det programmatiska standardflödet av förklarande diskurs. Som en av deltagarna, Rudolf Polsanszky, uttrycker det:
“Rational understanding regressively trivializes creative autonomy. The anarchist destructive strategy of creative procedures implies a transformative shift on the semantic level, their references and interpretive hierarchies resting with something that is yet to be invented. The creative act, therefore, is antisocial and self-inventive.”
Eftersom West och en del andra är lite äldre konstnärer har de erfarenhet av en konst före socialkritiken. På så sätt kan man se evenemanget som ett återtåg. Men det finns många yngre konstnärer som gärna kastar sig in i en postproduktion i denna avdelning; det fria skapandet utan klart mål och där åskådarens associationer inte blir pinsamma missförstånd.
Vi har i varje fall ytterligare ett bidrag som vetter mot mera fantasi och fri kreativitet. Emellertid går det ändå inte utan teori. I skriften Hamsterwheel plockas det fram en hel del. Inte bara Deleuze, situationister och Fluxus, även renässansförfattaren Vasari får spela en viktig roll. Det handlar om konstnären som speciell individ, en sådan som ger upphov till många anekdoter.
Någon opposition mot det rådande klimatet är det ändå inte fråga om, snarare ett för konstvärlden värdefullt komplement enligt den kringdrivande tesen ”allting är möjligt”.
Jag rekommenderar en intervju med Franz West från sommarens Venedig. I den får man inte ut så mycket av vad konstnären eventuellt har att säga. Men sevärd är han.
Utställningsidén sätter alltså de stora konstnärspersonligheterna i centrum. Jeff Koons spelar en avsevärd roll i den teoretiska uppbackningen. Även Koons är en anslående gestalt. Just nu ställer han ut på taket i Metropolitan Museum. Här finns en video som visar både hans skulpturer och konstnären själv. Lägg märke till hur han besvarar frågan om hur han ser på dagens dominerande konstmarknad.
Träkonstruktion av gelitin (547), skulptur av Bustamente
