Idag har jag besökt Malmö konsthall och pressvisningen av utställningen Hamsterwheel. Jag har redan berört den. Det företaget redovisar jag inte här, fortsättning följer på Kunstkritikk.
I förrgår skrev jag en kritik av konstkritiken. Lämpligt att jag exponerar mig för sådan kritik med den kommande recensionen. Om ingen annan vill får jag i värsta fall själv kritisera min text.
Men ytterligare något om skrivandet om konst och om problemet att finna läsare. Kanske handlar det om oviljan till förnyelse. De flesta av dessa spalter är luguber läsning, omsorgsfullt utmejslad får de närmast berörda. Några få avvikande stilgrepp kan man hitta. Jag har tidigare nämnt Tommy Olsson i Norge. Priset är här högt, Olsson ger sig mycket gärna ut i självbiografiska meditationer med pikanta detaljer. Natalie Kazmierska skriver vanligtvis också på ett annat sätt, ironiskt, ofta intill hånfullt och med snärt. Men jag får tillstå att hon sällan lyckas skära särskilt djupt.
Detta med snärt är annars en tidshållning som teoretikerna gärna lägger sig till med. Slavoj Zizek är en mästare, han lyckas med att få till överraskande vändningar och provokationer. Problemet ur konstens synvinkel är att han inte är intresserad av konst. Giorgio Agamben får också till oväntade tankegångar men med en långt mera återhållsam och krävande stil. Läsare saknar han emellertid inte.
Så har vi Boris Groys. Han är konstintresserad, en rutinerad ringräv i biennalernas tidevarv. Hans senaste bok Art Power kom ut i år. Han kan påminna om Zizek men hans framställningar går trögare och man har ofta anledning att betvivla ståndpunkter som han tycks ta som självklara. Art Power består mest av redan publicerade artiklar och vid det här laget är det mesta av Groys tankar tämligen välkända. Han klagar ordentligt över den politiska korrektheten och mångfalden som standard i dagens konst; mångfalden blir till likhet.
Konsten kan inte fungera som ett politiskt instrument inom konstvärlden. Han menar att den får framträda som direkt politiskt propaganda. Eftersom den då inte blir konst tycks hela den diskussionen sluta på ett sorgligt sätt.
Om konstkritikerna skriver han att deras texter är nödvändiga för konstverken annars förblir verken nakna och oskyddade. Men det kan, enligt Groys, stå vad som helst i texterna eftersom ingen läser dem. Så långt skulle jag inte vilja gå, trots allt är den lilla gruppen av befintliga läsare ingalunda oviktig. Vid varje tidpunkt är det vissa saker som skall framhållas och de dyker upp och bekräftas i kritikertexterna.
Det verkar som om Groys till det yttersta anstränger sig för att pressa fram oväntade formuleringar. T ex säger han att Hitler fascinerar konstvärlden i egenskap av den ultimata förloraren, konsten har alltid intresserat sig för det idealistiska nederlaget. Hitler ville producera en evig konst och framställa den store hjälten. Hans fullständiga nederlag kom aldrig att uppvägas av någon moralisk seger, tvärtom. Vidare menar han att muslimska terroristerna bör känna sig väl integrerade i Europa emedan terrorism har försvarat av många europeiska intellektuella. En något ansträngd slutsats skulle man kunna tillfoga.
Han vill också se bin Laden som en videokonstnär som publicerar sina verk genom Al-Jazeera och andra mediekanaler. Jo, han erkänner att det finns vissa komplikationer:
“We speak about art insofar as specific actions, things in a tradition, are placed in an archive, and one lays claim to the archive to prove one’s existence within it. This claim is not situated there; therefore I would not say that bin Laden—or the attackers of September 11—are artists in the sense of the Western concept of art. Rather, they were people who operated not in the archive but in the factual functioning media world as a field of the spectacular. To what extent they appeared to be interesting artists beyond the attacks—namely, to what extent what they staged will be placed in a tradition—that’s another question.” (citatet från en intervju 2003)
Man ser här hans ståndpunkt att bin Laden inte är konstnär i enlighet med det västerländska konstbegreppet. Frågan är vilket annat konstbegrepp som skulle göra bin Laden till konstnär. Något sådant finns inte. Den enda möjligheten är att konstvärlden skulle tillskriva bin Laden ett konstnärskap och då naturligtvis västerländskt. Ett enkelt ready made-förfarande som tillämpats på äldre verksamheter och gjort mången gammal målare till konstnär. Dock är det föga troligt att den gode bin Laden kommer att genomgå ett sådant förvandlingsnummer.
I Groys omfattande huggsexor inom ramen för institutionskritik kommer det fram många goda poänger men någon imponerande helhetssyn på konsten har han inte. Groys har också konstnärliga ambitioner. I februari ställde han ut tre videocollage på Apexart i New York. Teoretiker som konstnärer är sällan framgångsrikt.
Art Power
Claire Fontaine (konstnärsgrupp): The True Artist… rökmålning på innertak, institutionskritik.
