Del 574: Fångad av en stormvind

”…de är fångna av det objekt de tror sig studera”, skriver Pierre Bourdieu i Konstens regler. Sannolikt ligger det till på det sättet med konstvärldens aktörer. Jag kom att tänka på det när jag såg inslaget från Axess tv (man får eventuellt klicka på kultur och gå ner till ”uppdrag k”) där reportern Johan Lundberg vill ta reda på vad som är konstnärlig kvalitet genom att fråga Ernst Billgren och Mårten Arndtzén (Tack till Christer Eriksson för tipset). Ernst Billgren framstår som den borne relativisten och Mårten Arndtzén svarar med dimbankar.

Var finns alltså den konstnärliga kvaliteten? En sak är att vi alltid kan konstatera kvalitetens närvaro i konstvärldens beteende. Som vi redan vet har artfacts fångat upp kvaliteten genom att visa den som konstvärldens bekräftelse i form av tilldelade utställningar. Av någon anledning nämner inte någon kritiker artfactslistan. Antagligen beror det på att konstnärlig kvalitet inte får innebära ett så banalt faktum.

Kvaliteten för konstkritikerna tycks fortfarande bestå i att känna av verken och att sedan förmedla detta till läsaren genom några positiva nyckelord. Här är några exempel på hur kvalitet yttrar sig:

”då drabbar oss … med en stor, känslosam berättelse om historien, kolonialismen, om våldet och kärleken.” (Peter Cornell)

”Inne i glashuset råder naturligtvis fullständig brist på maktkritik och såna ovälkomna orosmoment.” (Natalie Kazmierska)

(Här är det avsaknad av kvalitet, maktkritik är en positiv egenskap.)

”Men ett par av nittiotalets emblematiska konstupplevelser är trots allt på plats eller åtminstone kommer de tillbaka i minnet, ytterligheter som Oleg Kuliks bitande hund, eller Fredrik Wretmans meditationer – eller det bråkiga gränsöverskridandet: mode, ljud, arkitektur, stadsplanering, fejkade konstnärer.” (Ulrika Stahre)

Här får vi lära oss att Kulik som bet en pensionär har åstadkommit en rentav historisk konstnärlig kvalitet och att det är bra med bråkigt gränsöverskridande. Sophie Allerholm upprepar samma sak:

”Här kan man återse höjdpunkter som när Oleg Kulik agerade hund och ¬attackerade publiken under ¬utställningen ’Interpol 1996’”.

Dan Jönsson skriver om konsten att ”dess grundläggande samhällsuppgift att överskrida gränser, skapa nytt.”

”En alltför politiskt korrekt konst som inte vågar ta några risker, riskerar å andra sidan att bli steril och ointressant. … går en säker balansgång mellan dessa två ytterligheter.” (Sinziana Ravini)

”Det riktigt sjunger om vissa av salarna. Så skit i de anspråksfulla teorierna. Slappna av och använd ögonen. Då blir det ganska kul. Riktigt intressant faktiskt.” (Mårten Arndtzén)

Med citatet från Arndtzén kommer vi in i avdelningen upplevelser snarare än risker och maktkritik.

”…som samtidigt håller bilderna – frånsett deras oerhörda skönhet – vid vibrerande, sårbart liv. Hon kan ana dödens närvaro i ett blundande ansikte eller ett blödande sår.” (Mikael Olofsson)

”Känslan av tvång och avklarnad upphöjelse samsas i denna ljusa vårskildring full av fågelsång och kalla skuggor. En filosof talade om paradoxen som tankens lidelse. Jag föreställer mig att varje sökande efter mångtydighet måste bli just så här passionerat.” (Camilla Hammarström)

”Intrycket är bedövande, både smärtsamt vackert och oroväckande på samma gång.” (Leif Mattsson)

Alla dessa citat visar hur uppfattningen om att något är kvalitet formuleras. Man ser lätt att kritikerna utgår från två aspekter av kvalitet, dels konsten som kritik och dels det estetiska välbefinnandet som inte får vara helt okomplicerat. Men finns det där, i verken? Eller har vi det som jag inledde med ”…de är fångna av det objekt som de tror sig studera”.

Oenigheten är inte stor, recensionernas konklusioner är i regel givna på förhand. Kritikernas uppgift är i största utsträckning att konfirmera det konstvärlden redan bestämt sig för. Istället för att hänge sig åt att rada upp retoriska kombinationer av adjektiv skulle en förskjutning av tyngdpunkten mot nätverkskvaliteten vara välgörande. Hur hamnade konstnären här? Hur ser positioneringarna ut? Vem har skapat förutsättningarna? Vilken roll spelar konstverken i detta sammanhang?

Fredrik Svensk skrev för en månad sedan en recension av Tino Sehgals utställning på Magasin 3. Den har på ett befriande sätt ett lite bredare anslag. Och slutar dessutom med att han själv kvalitetsbedömer sin egen text.

Det som är förutbestämt med konsten är att den innehåller en faktor som befinner sig på en hög nivå, det som gör den anspråksfull och gör det möjligt att på fullt allvar tala om de stora existentiella frågorna. Man kan inte se det, men konstvärlden har en gång för alla bestämt att det skall finnas där. Alla konstnärer finner naturligtvis inte nåd inför kritikernas ögon, de som får det är de som förfogar över de bästa nätverken.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, konstteori, Tillståndet i konsten 2008. Bokmärk permalänken.

12 svar på Del 574: Fångad av en stormvind

  1. Rasmus West skriver:

    Intressant, intressant. Särskillt recensionen av Fredrik Svensk. Måste tillstå att detta var ytterst relevant för mitt eget arbete också, vilket ju gör det extra kul.

    Ska annars inflika att samme skribent som det länkades till ang. Made i Umeå, gav överväldigande positiv kritik till festivalen. Alltså var det en succé, men ändå inte – med tanke på det spartanska omnämnandet av skribenter på andra ställen. Det får ändå kanske ses som ett bra koncept för just Umeå (i framgångens bemärkelse), i synnerhet med tanke på den parallella dansbiennalen (med seminarier och många inbjudna gäster, som delades med Made), facebook och konstnärlig kvalitét.

  2. Rasmus West skriver:

    ojdå.. menade “… till festivalen, efteråt.” d.v.s. som summering.

  3. Rasmus F skriver:

    Kraftfull sammanställning av citat från recensioner!
    På tal om kritikers uppradande av adjektiv, detta oskick som samtidigt är så svårt att undvika – hade inte Barthes något hyfsat dräpande att säga om den saken?

    Och ja, Svensks text var nog det bästa jag har läst om Sehgal hittills. Själv är jag fortfarande ambivalent, men nu på en aningen högre nivå. Besöket på konsthallen fick mig att bli lite mer välvilligt inställd, men så fort jag stöter på Sehgals egen diskurs om att inte förbruka några naturresurser blir jag illamående igen. Denna var dock frånvarande på Konsthall3 när jag var där. Hur relevant bör den vara för kritikern?

  4. karin hasselberg skriver:

    du har just läst en bra recension

  5. karin hasselberg skriver:

    låter direktöversatt fr engelska

  6. Lars skriver:

    Rasmus. Svensk skrev en intressant text om en konstnär som har blivit intressant i konstvärlden. Men det är tunna trådar han drar i och jag tror inte på någon större hållbarhet. Däremot är han lätt att komma ihåg. Som jag ser saken handlar det om en kombination av relationell estetik uppiffad med proffs och att igen visa hur lite man behöver för att något skall bli värdefull konst.

  7. pontus raud skriver:

    Hej lars,

    man kan väl aldrig dra bort det subjektiva i en tolkning. Får en känsla av att det ligger en kritik i ditt sätt att visa upp kritikernas olika tolkningar. Även om du vill påvisa ett citat av Bourdieu, som är lagom luddigt för att ge 30 olika tolkningar ,så är jag iallafall glad över mångfalden av kritikernas sätt att skriva istället för en homogen konstkritik.

    It takes all sorts to make a world.

    MVh pontus

  8. Lars skriver:

    Pontus. Man kan naturligtvis inte dra bort det subjektiva. Men det kan vara mer eller mindre markant. Min kritik handlar om att konstkritiken inte gör något försök att reda ut hur värderingar skapas. De tror blint på att det finns i verket och att det är nog att ta sats inför verken.

    Bourdieucitatet ograverat kan vara svårt att förstå. Men han är inte oprecis, Bourdieu. Han menar att de, “utan att veta om det, eller i varje fall utan att dra konsekvenserna av det, själva är engagerade i de strider där konstverkets mening och värde produceras”.

    Därför är frågan vad adjektivens uppställningar respektive hävdandet av risker, förnyelse, utmaning och angelägna frågor har för betydelse. Jag skriver att kritikernas uppgift, när den utförs på det sättet är att bekräfta det som redan är vedertaget i konstvärlden och att de alltså inte ser sig själva som värdeproducenter på en annan nivå än de uttryck de ger för den i texterna.

  9. pontus raud skriver:

    Det största värdet till objktet ger de i akten av att skriva om objektet.

    mvh Pontus

  10. Lars skriver:

    Pontus, jag antar att du menar att kritikerns val av en konstnär eller en utställning är det viktigaste bidraget. Och att vad som skrivs är sekundärt.

  11. pontus raud skriver:

    Tja, fast det som skrivs saknar inte värde.
    Det går inte att undkomma att den tredje makten är nödvändig för konstnärers karriärer.
    fast texten kanske har marginaliserats…..

  12. Petter Helje skriver:

    Johan Lundberg gör onekligen en slät figur i inslaget från Axess TV. Man önskar att han hade varit lite mer på hugget. Han hade kunnat ta fasta på en detalj i Ernst Billgrens resonemang som faktiskt är lite underlig.

    Billgren är relativist i den meningen att han utgår från att konstnärlig kvalitet är något som skapas av konstvärldens aktörer, och då framförallt av “de tunga lirarna”. Men när Lundberg frågar om det finns någon möjlighet att en sådan som Åke Göransson skulle komma fram idag, och skojar om att en samtida Göransson kanske skulle ha lagt “en massa installationer med betongrör” i kökssoffan, då svarar Billgren: “Ja, om det är bra betongrör så…”

    Hoppsan! Här tycks det plötsligt vara en självklarhet för Billgren att konstnärlig kvalitet är någonting som föregår de tunga lirarnas framlyftande – om det är bra betongrör så kan det hända att de lyfts fram – medan det ursprungliga resonemanget var att kvaliteten skapas av de tunga lirarnas framlyftande. Bakom den relativistiska masken skymtar en essentialist.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.