Del 573: När konstverken står i vägen för kvaliteten

Yngve Rådberg har skrivit en högst intressant kommentar (se föregående text) angående konstvärldens påtagliga intresse för ”facebookkonceptet”:

”Den här Facebooktrenden, som du skrivit om ett par gånger, Lars, är intressant. Jag vill gärna ta upp den tråden igen. Trenden kommer som en halvt medveten bekräftelse på din gamla tes om nätverkets avgörande betydelse för kvaliteten. Ståndpunkten verkar plötsligt så självklar att den inte ens behöver uttalas, bara praktiseras. Ingenstans i pressmaterial eller kritik gällande ’Tipsa en vän’ framförs nätverket som det nya kvalitetskriteriet, det är bara som en tyst överenskommelse.”

Jag tror inte att konstvärldens representanter är klara över att nätverksfunktionerna och det just i det här fallet är urvalsmodellen som är konstens primära kvalitet. Snarare handlar det ur deras synpunkt om att med en relativt nyuppstånden metod finna ny och spännande konst. Men i praktiken visar det sig alltså att kvaliteten finns i nätverksmodellen. De hopplockade konstnärerna (som utan vidare kunde ha bytts ut mot en liknande församling; det är gott om kreativa förmågor i branschen) har en alltför övermäktig uppgift i att försöka leverera något riktigt oväntat. Trots allt har samtidskonsten stampat runt i standardfåran ett bra tag.

Så har vi kritikerna. Bortsett från Karlstam på UNT bemöts Tipsa en vän med starkt kritiska blickar. Anders Olofsson (konsten.net) ser sig förgäves om: ”Efter en längre stund i sällskap med alla verk som vill skapa en intim stämning för berättande och reflektion börjar man oroligt att leta efter verk som vågar ta i lite mer och formulera med kraftfulla utsagor och verkligheten.” Susanna Slöör på Omkonst menar att det är ett stort kaos, Mårten Arndzten i P1 passar på att understryka att Bonniers konsthall återigen visar sig vara den lite dystra samtidskonstens mittfåra. Och som Rådberg skriver ”Natalia K. föredrar dock litteraturvärldens interna strider med framför konstvärldens interna välvilja” (Expressen).

Summerar man utställningen känns konceptet igen. Låt oss kalla detta för den primära kvaliteten i den superkonst som uppstår med hela arrangemanget: Alltså: Facebookidén, mindre kända konstnärer, fortlöpande performance och filmprogram under utställningen.

Kritikernas uppgift är att spela med i spelet. Kanske stod det klart för arrangörerna på Bonniers konsthall att man inte hade något extraordinärt att visa upp. Men en defensiv position är fullt tillräcklig. Man vet att samtliga kritiker kommer att skriva utförligt om urvalsidén. Det är unga och oprövad konstnärer, därmed kan dessa räkna med en skonsam behandling. Och sist men inte minst vet man att efter eventuellt muttrande från en något missnöjd kritiker kommer denne att plocka ut några intressanta enskilda arbeten.

Den negativa kritiken spelar inte heller så stor roll. I grunden är kritikerns uppgift att, med Bourdieus ord, tillförsäkra den konstnärliga produkten en konsekration. Och kritikerna sviker inte utan skriver. Utan vidare kan man sedan tillägga att Tipsa en vän blev ett kontroversiellt företag. För inte var det bättre med Modernautställningen för ett par år sedan där hela kritikerkåren förvandlades till en hyllningskör varefter det inte fanns något att diskutera.

Man kan nog räkna med att såväl Bonniers konsthalls representanter som kritikerna ser efter konstnärlig kvalitet i konstverken. Där spanar man efter den överraskande singulariteten, det som inte kan översättas till begreppsliga formuleringar men som skall locka till just detta. Den kommer alltså inte där man förväntar den men att den uteblir är ingen katastrof. Det sker inte varje gång.

Kanske är det så att singulariteten (som är en helt nödvändig förutsättning för konsten) är i färd med att lämna konstverket och flytta in i administration och nätverk, dessa nya kandidater för det konstnärliga mysteriet. Om singulariteten överhuvudtaget existerar är en annan femma.

Det torde stå klart att inte heller en nystigande stjärna som Loris Gréaud (1121) kan återställa tingen till dess gamla ordningar. Hans Cellar Door installation som startat i Palais de Tokyo går under förändringar vidare (utställningarna skall förändras, det är något som har blivit en gällande trend) till ICA i London, Yvon Lambert gallery in New York, San Francisco’s CCA Wattis Institute och gallery Michael Benevento in Los Angeles. Adrian Searle i The Guardians podcast gör vad han kan för att förmedla, ja vad?

greaud-loris-cellar-door-2008.jpg
Loris Gréaud i en del av sin installation Cellar Door

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

9 svar på Del 573: När konstverken står i vägen för kvaliteten

  1. Christer Eriksson skriver:

    Vem bestämmer vad som är konst?

    Morten Arndtzen: “Makten har förskjutits från konstkritikerna till branchen själv, curatorer och museeintendenter.”
    http://www.axess.se/web/main.nsf/webbklipp?openpage&ID=8ACBB433A315DA0CC1257427002F0EBB

  2. Karikatur-krise skriver:

    Endnu en karikatur-krise med udspring i islamisme:

    http://snaphanen.dk/2008/05/12/i-want-millions/

  3. Lars skriver:

    Tack Christer för tipset om Axess tv. Jag led svårt när jag såg det, men det finns många uppslag. Och så kom ihåg: Det är inte frågan om vem som bestämmer vad som är konst, det är en ointressant historia, utan vem bestämmer vad som är BRA konst.

    Jag tror det är svårt att peka ut någon enskild grupp. Samtliga aktörgrupper är så enade att de gör det tillsammans. Och man kan vara övertygad om att biennalerna faktiskt klarar sig bra i konkurrensen, de är fortfarande den grundläggande kvalitetsnormen.

  4. stefan peterson skriver:

    Lars från 573

    “”Det är inte frågan om vem som bestämmer vad som är konst, det är en ointressant historia, utan vem bestämmer vad som är BRA konst.””

    Tillåt mig en egen liten reflektion, tänk på mat istället för konst, vad är en BRA tomat ?
    De vi köper på ICA, snyggt förpackade, vackra, snabb odlade i växthus, tåligt skal, hållbara men ack så smaklösa, innehållslösa, och dyra. Oftast gamla, dåliga innuti redan när man köper dom i butiken
    Ungefär som den konst som visas på gallerier och konsthallar och förespråkas av curatorer och kritiker
    Gämför detta med en RIKTIG ÄKTA Tomat, som fått solmogna på busken, ekologiskt odlad,
    omskött och vårdad av en riktig mästare, under lång tid, kanske inte så vacker i skalet, håller kort tid, svår att transportera utan att skadas, köpt på rätt ställe vid rätt tidpunkt, inte så dyr heller,
    MEN VILKEN SMAK, !!!
    ingen kan missförstå att detta är äkta och GOD konst. Det kan ALLA som har sina smaklökar i behållning känna, för det behövs inga “experter” eller curatorer.
    Sedan har vi förståss Ketchup i alla dess former, extra kryddad, tillsatta E-ämnen och annat onödigt,
    skule väl kunna jämföras med dagens samtisdskonst. Snabbt, enkelt, kan fixas till av nästan vem som helst, Gott ja ibland, men fodrar alltid andra råvaror för att det skall bli gott att äta, tex pasta
    men kan ALDRIG jämförbart med ÄKTA vara. 😉 För att göra en “riktigt god tomatsås då erfordras
    SOLMOGNA TOMATER odlade med känsla. Det borde även “konstvärlden” kunna hålla med om.
    så min enkla slutsats blir att det behövs ingen som “bestämmer” vad som är BRA konst,
    det vet man när man ser /smakar på det. Om ni inte vill tro mig, så vänta bara till Tomaterna mognat
    i sommar, SMAKA sedan själva. Om inte “konstvärlden” håller med då, så skit samma.
    Inget går upp mot en ÄKTA SOLMOGEN TOMAT.
    (på svenskt knäckebröd med smör, lite hackad lök, salt och peppar)

  5. Lars skriver:

    Stefan. Du får inse skillnaden mellan en tomat och ett konstverk. Det senare är släkt med brandingvärdet, alltså att många varor får kvalitet genom att ha ett visst märke och vara en viss sorts stil samt ofta kosta lite mer. Då blir de bättre. Men även tomater kan påverkas av marknadsföring och branding.

    I konsten är det ofta så att det inte finns något att ta visuell ställning till. Något blir bra därför att det har intagit en plats som relevant just nu, något har dragits fram och börjar sedan cirkulera i de goda nätverken och ökar snabbt sitt kvalitetsvärde.

  6. stefan peterson skriver:

    Lars
    Naturligtvis är det stor skillnad på en tomat och ett konstverk. Lika så är det STOR skillnad på en
    “ICA brandad” tomat och en ÄKTA GOD SOLMOGEN tomat. Om den är god eller dålig har sällan något att göra med priset på den samma, ofta är den ÄKTA billigare, dvs har ett lägre värde.
    På samma sätt menar jag att det är lika stor skillnad inom konsten, det marknadsvärde eller “brandningsvärde” som några verk får genom som du säger “”att cirkulera i de goda nätverken
    och ökar snabbt sitt kvalitetvärde”” Innebär inte nödvändigtvis att detta “ökade värde”
    även skulle innebära att det ÄR bra eller god konst. Man kan inte alltid likställa ett högt pris
    på varan med hög kvalité. Det som utmärker “Bra eller God Konst”, så väl som tomater, är väl
    mer en inneboende kvalité, som man som betraktare blir BERÖRD av på något sätt.
    Jag tycker att liknelsen med tomater är ganska bra, men det är naturligtvis mycket enklare att
    avgöra vad som SMAKAR bra eller inte, än att avgöra vad som är bra SMAK eller inte.

  7. Lars skriver:

    Stefan. Med konsten är det så att värdet är skapat av konstvärlden och skapas ständigt på nytt. Det finns inget inneboende värde. Därför kan vad som helst utropas till konst och genom en överenskommelse i konstvärlden bli intressant och därmed värdefullt.

  8. stefan peterson skriver:

    Lars
    “”Därför kan vad som helst utropas till konst och genom en överenskommelse i konstvärlden bli intressant och därmed värdefullt.””
    Ja visst, vad som helst kan utropas till konst, och ansett värdefullt av “konstvärlden”.
    Men därmed inte sagt att det automatiskt bli god eller BRA konst.
    För det erfordras något mer något som på ett eller annat sätt BERÖR, ger en “upplevelse” för mottagaren/betraktaren. Om detta “något” saknas, är konsten meningslös och därmed även utan värde. ÄVEN om “konstvärldens tyckare” har en annan uppfattning.
    Om vad som helst kan utropas till konst, innebär väl i såfall att konst egentligen inte existerar.
    utan allt bara är. Trodde i min enfald att konst innebar någonting mer.

  9. Lars skriver:

    Stefan. Berörd kan man bli på många sätt. Om vi återgår till din tomat kan man tänka sig att någon presenterar en plastsked och säger detta är en god tomat. Så bestämmer sig tomatvärlden att den idén är en kvalitet, berörd är man i detta fall genom den provokation och överraskning som äger rum. I ett vidare perspektiv kan man fråga sig om ett sådant beteende är positivt eller idiotiskt. Onekligen handlar det om att utveckla vårt förhållande till världen omkring oss och ifrågasätta vårt beteende.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.