Imorgon, den 4 juni öppnar konstmässan i Basel. Mässorna har under de senaste åren stärkt sina positioner och i många avseenden liknar de biennaler. Den orenhet de bär med sig i konstsammanhang är att det trots allt handlar om att kränga mest möjligt. Naturligtvis är det inte fel att det kommer in lite pengar i branschen men frågan är vad en konstmässa i övrigt kan förmedla. Baselmässan är den tyngsta i sitt slag och den legitimerar sig på många fronter: Uppsättningen av konstnärer är det inte mycket att klaga på. Dessutom finns det goda möjligheter att möta en hel del nya namn. Spektakulära och provocerande projekt och installationer finns; inte heller saknar avancerad diskursbildning och inbjudna teoretiker som visas fram på seminarier och debatter.
Thomas Hirschhorn (120) intar en framträdande plats i årets upplaga. Efter en femårig bojkott av sitt hemland Schweiz återvänder han med en socialkritisk installation, Hotel Democracy (2003). Ett dockhus i stort format med pressbilder av människor som kämpar för demokrati.
Orsaken till att Hirschhorn inledde sin bojkott var framgångarna för Christoph Blocher och hans missnöjesparti. År 2004 lyckades han provocera fram en reaktion från de ultranationella leden genom sin utställning i det schweiziska kulturcentret i Paris, Swiss-Swiss Democracy. Under en av aktiviteterna fejkades en urinering på en affisch av Blocher och spya i en valurna. Ett resultat var att kulturbudgeten för institutet förlorade 60 miljoner kronor, en annan var ett stort mediegenomslag.
Men man kan naturligtvis fråga sig om Hirschhorns konstprotest har någon större betydelse. Att han nu återvänder till hemlandet beror på att Blocher förlorat sin ministerpost och ersatts av en mera moderat partimedlem. Hirschhorns försök att skapa debatt på Gladstone Gallery i New York (Superficial Engagement) med bilder av offer från kriget mot terrorismen lyckades inte.
”art exists as the absolute opposite of its time – as the absolute opposite of the reality of its time”, säger Hirschhorn, och vidare: “Freedom is what I am fighting for, and you only get freedom when you are fighting for it. The artist is fighting for absolute freedom. The decision to be an artist is absolute, for eternity”.
Romantiskt så det förslår. En vanlig tanke i konstsammanhang är att konstnären kan uppfatta och förmedla den tidsanda som ännu inte kan förstås av det övriga samhället. Utifrån en sådan teori befinner sig konstnären alltså i opposition med samtiden. Men hur oppositionell är egentligen Hirschhorn? Han väljer aktuella ämnen av socialkritisk art och är en utpräglad relationell estetiker. Hans kritik handlar om USA:s krig mot terrorism, främlingsfientlighet, den kapitalistiska globaliseringen. Knappast något som känns främmande i tidsandan.
Den utbredda uppfattningen att konstnären skulle uppfatta något i tiden som är fördolt för andra är lätt att förklara. Ett självklart krav i ett konstverk är ett mer eller mindre inslag av obegriplighet. Att illustrera en idé eller något socialt missförhållande går nästan aldrig för sig. Korten får blandas för att konsten skall kunna framträda med sin egenart av oförståelighet. Och i detta kan man läsa in vad man önskar. T ex att konstnären på ett gåtfullt sätt förstår den tid som för andra är ogenomtränglig.
Nu skall konstnären alltså slåss för friheten i Basel medan huvudintresset därstädes handlar om huruvida det kommer att bli nya försäljningsrekord för konstmarknaden. Ingen kan dock skylla mässan för ensidighet: De hade i alla fall med Hirschhorn.
Thomas Hirschhorn Hotel Democracy, 2003
Den famösa valaffischen för Blochers populistiska parti i Schweiz
