Del 581: Charlatanen och allvarsmännen

Postat den 2008 29 maj av Lars Vilks

Hur beskriver människor med ambitionen att förbättra världen konstnär Vilks? Ali Esbati (och han är säkert inte ensam) säger så här: ”den poserande charlatanen”. Hans skriver på sin blogg hänfört om Stefan Jonsson DN-artiklar och avfärdar kommentarer i UNT och ger dessutom Sakine Madon en nedlåtande eftersläng.

Reflexmässigt pyser det till i vänsterlägret, här tycker de alla detsamma och bombarderar sina sedan länge välkända motståndare med de allom bekanta argument som står till buds. Andra sidan gör förstås detsamma fast tvärtom. Dessa ständiga bataljer leder förmodligen inte till att man vinner nya anhängare eller övertygar sina motståndare. Men passionerat är det. Ännu bättre kan det bli på temat ”Säg det med en sång!” Stefan Jonsson har ju redan kvalat in som skulptur och dessutom som librettoförfattare till musikalen Dogs. Ali Esbati (som intressant nog är knuten till norska Klassekampen, se i förrgår)verkar har också talang på detta område. ”Den poserande charlatanen” är en övertygande titel på en mindre aria inramad med recitativ.

Som det kungjorts: Musikalen Dogs kommer att uppföras på Konstfabriken i Dalby den 13 september. Konstsmeden Tom Sjunnesson har erbjudit lokalen. Den är stor nog att tillåta uppförandet av en fullskalig rondell samt många andra vackra och tänkvärda inslag.

Den version som kommer att uppföras i Dalby kommer att skilja sig starkt från de trailers som finns på nätet. Den komponerade musiken kommer dock att återanvändas i en ny omgivning och med många kompletteringar. Trailer 1. Trailer 2.

dalbylit.JPG
I just denna musikal är kanonen en oundgänglig detalj. Här ses den under provskjutning.
(Foto: Viktors)

Här är lite skojigt material från Kavkacenter. Man kan bland annat läsa om hur den svenska regeringen stoppade rondellhunden och om den amerikanske forskaren som har bevisat att Förintelsen aldrig ägde rum. Glöm inte att om ni skulle få för er att vara kritiska kan det vara ett uttryck för det nu så populära begreppsparet strukturell diskriminering/rasism.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, Projekt | 8 kommentarer

Del 580: Samtidskonstens allestädes hela tiden

Postat den 2008 28 maj av Lars Vilks

”With more than 104 biennales word-wide, contemporary art seems to have become more accessible – or has is become too ubiquitous?” Ja, den saken var föremål för en diskussion i början av månaden i Sydney inför den stundande biennalen.

Vi har säkert ett problem med att det hela tiden finns lätt tillgänglig samtidskonst som i stor utsträckning representerar detsamma. Ett väl sammanhållet nätverk av gemensamma referenser och internationalisering.

Mattheten inför sådana mängder av utställd konst torde vara svår att undvika. Och hur skall det vara möjligt att bli synlig? Jag har tidigare påpekat att ett sätt är att arbeta med organisation och inpackning. Men det är fortfarande möjligt för konstnärerna att åstadkomma visuella inslag som väcker intresse på flera nivåer. Ett gott exempel är utställningen Psycho Buildings som öppnade idag på Hayward Gallery i London. Följande konstnärer deltar:

ATELIER BOW-WOW (Japan)
MICHAEL BEUTLER (Germany)
LOS CARPINTEROS (Cuba)
GELITIN (Austria)
MIKE NELSON (UK)
ERNESTO NETO (Brazil)
TOBIAS PUTRIH (Slovenia)
TOMAS SARACENO (Argentina)
DO HO SUH (Korea)
RACHEL WHITEREAD (UK)

Nog ser man att flera av deltagarna cirkulerar i världen. Beutler, Gelitin och Neto visas eller har nyligen visats i Sverige. Utställningen är till stora delar fantasieggande och anslående. Man kan förmodligen säga att Gelitin som inrättat en bassäng med roddbåtar till besökarnas förfogande och Mike Nelson delvis demolerade rum fyllt med till synes märken efter en vildsint best har rönt den största uppmärksamheten.

“You might say it’s a dark show. The cultural barometers of many of these artists reflect an anxiety that is in the air these days”, som Justin McGuirk skriver i Times. Eller inte, kanske ändå mest en obestämd sensation som kan dra till sig betraktarens associationer om tidsandan.

nelson_mike-to-the-memory-of-hp-lovecraft-99-08.jpg
Mike Nelson, To the memory of H.P.Lovecraft

gelitin3.jpg
Gelitin, Normally proceeding and unrestricted without title

Mera bilder finns här.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m, Samtidskonst | Lämna en kommentar

Del 579: Bäst som skulptur: strukturell diskriminering

Postat den 2008 27 maj av Lars Vilks

En av mina mest vällyckade skulpturer rör på sig igen. Jag tänker naturligtvis på den prisbelönte kulturredaktören Stefan Jonsson. Idag har han i DN med en svepande gest djupt oroat sig för den strukturella diskrimineringen. Han bereder, som anstår en relationell skulptur, även plats för den kränkande hunden.

Bland många godbitar fastnar jag för den här:

”Det främlingsfientliga partiet sverigedemokraterna deltar numera i det offentliga samtalet, såväl i SVT som på denna kultursida, medan vi andra håller andan.”

Är det verkligen så illa att Jonsson oroar sig för att inte framgångsrikt kunna argumentera mot sd:s neokonservativa svenska familjepolitik? Och sedan kan jag undra över vilket ”vi” det är som håller andan. Alla dem som inte kan komma på något att gendriva sd med?

De båda utredarna Lappalainen och Kamali föreslår bland annat återkommande diskrimineringskontroller och ny myndighet för jämställdhet och Stefan Jonsson tycks vara med på noterna. Varför inte upprätta en motsvarighet till den iranska sedlighetspolisen för att sätta skräck i diskriminerarna? Säkert skulle det föra med sig att folket fick upp ögonen för diskriminerings problem och glädjas över att vägledas av strama myndighetstyglar.

Strukturell diskriminering är självklart en utbredd företeelse. Det är nog naivt att tro att hårdare tag och politisk korrekthet skulle undanröja något som har ett utomordentligt fäste i folkdjupet.

Jag föreslår ett pilotprojekt som är något mera hanterligt. Strukturell diskriminering är ytterst vanlig bland intellektuella och konstnärer. Uteslutningsmekanismerna fungerar utmärkt och här gäller verkligen regeln att ”lika söker lika”. Om det skulle visa sig möjligt att sopa rent utanför egen dörr kan måhända en sådan erfarenhet tillämpas på hela samhället.

En sedelärande historia från grannlandet i väster ligger inte så långt borta från detta ämne. Det handlar om tidningen Klassekampen, ett uttalat vänsterorgan. Skribenten Dagfinn Nordbø är inte längre önskvärd i tidningen och det verkar som om hans artikel Diagnosen var den utlösande faktorn. Artikeln är värd att begrunda liksom det utfall som den välkände författaren Dag Solstad (som enligt egen utsago åter har blivit kommunist) gör mot yttrandefriheten – i Klassekampen.

jonssonlit.JPG
Stefan Jonsson som motvillig skulptur men ack så övertygande autentisk.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag | 10 kommentarer