Om det finns någon konstälskare i samtidskonsten torde en sådan snarast fly fältet när han får den nödvändiga manualen Konst, makt och politik i handen. Däremot får den konstintresserade tillstå att skriften (som ingår i Kairosserien) är en nödvändighet.
Simon Sheikh är redaktör och han har samlat texter i ämnet av bl a Foucault, Brian Holmes, Jacques Rancière, Hito Steyerl. Boken kom för mer än ett halvår sedan men har såvitt jag har kunnat se inte väckt någon större uppmärksamhet.
Texterna säger en hel del. Vad vi har är relevant konstteori, frågor som sysselsätter samtidskonstvärldens medlemmar. Utgångspunkten är naturligtvis Foucault (”Individernas politiska teknologi”). Ingen överraskning att texterna är skrivna i fransk poststrukturalistisk stil. Så skall det vara, en otymplig begreppsapparat som gör innehållet onödigt svårtillgängligt.
Jag blir alltmer övertygad om att Rancière inte har särskilt mycket att säga om konsten. Men eftersom det råder stor brist på egentliga konstteoretiker har han fått spela den rollen. Alltså: Rancière definierar politik som det som uppstår när någon träder fram och motsätter sig en rådande ordning (”polis”) samt kräver jämlikhet. Ja, det påminner en smula om konsten men Rancière får lägga mycken möda på att få konsten att ha något med jämlikhet att göra.
I artikeln (som är en intervju ”Den politiska konstens janusansikte”) säger han:
”Jag hänvisade till det faktum att konsten i singularis enbart har existerat i två århundraden och att denna existens i singularis innebär både ett upphävande av de koordinater med hjälp av vilka de ’sköna konsterna’ fram till denna punkt hade pekats ut, och en rubbning av de normer för tillverkning och värdering som förutsattes av dessa koordinater.”
Rancière lider naturligtvis av franska sjukan, ”koordinater” är ett sätt att få resonemanget att verka intressantare än vad det är. Strax fyller han på med ”identifikationsregimer”.
Hur som helst finns konsten före singularis för Rancière, han är snart framme för att fylla på med lite Platon.
Vad han och många andra har otroligt svårt att se är att den text han själv skriver definierar ”konsten i singularis” som en alldeles särskild konst. Och ännu svårare är det naturligtvis för filosofiska teoretiker att tillstå att konsten (den enda och lätt urskiljbara och enkel att definiera) är något som skapades av filosoferna.
Så länge man inte är beredd att gå med på den enkla devisen kommer konstteorin att famla runt i en praxis; uppgiften att ge lite stöd och uppslag åt samtidskonstens diskursbehov.
Emellertid skall det på intet sätt frånkännas att ”Konst, makt och politik” är en väsentlig liten skrift eftersom den visar fram vad som gäller i konsten just nu.
