Del 596: Konst, makt och politik

Om det finns någon konstälskare i samtidskonsten torde en sådan snarast fly fältet när han får den nödvändiga manualen Konst, makt och politik i handen. Däremot får den konstintresserade tillstå att skriften (som ingår i Kairosserien) är en nödvändighet.

Simon Sheikh är redaktör och han har samlat texter i ämnet av bl a Foucault, Brian Holmes, Jacques Rancière, Hito Steyerl. Boken kom för mer än ett halvår sedan men har såvitt jag har kunnat se inte väckt någon större uppmärksamhet.

Texterna säger en hel del. Vad vi har är relevant konstteori, frågor som sysselsätter samtidskonstvärldens medlemmar. Utgångspunkten är naturligtvis Foucault (”Individernas politiska teknologi”). Ingen överraskning att texterna är skrivna i fransk poststrukturalistisk stil. Så skall det vara, en otymplig begreppsapparat som gör innehållet onödigt svårtillgängligt.

Jag blir alltmer övertygad om att Rancière inte har särskilt mycket att säga om konsten. Men eftersom det råder stor brist på egentliga konstteoretiker har han fått spela den rollen. Alltså: Rancière definierar politik som det som uppstår när någon träder fram och motsätter sig en rådande ordning (”polis”) samt kräver jämlikhet. Ja, det påminner en smula om konsten men Rancière får lägga mycken möda på att få konsten att ha något med jämlikhet att göra.

I artikeln (som är en intervju ”Den politiska konstens janusansikte”) säger han:

”Jag hänvisade till det faktum att konsten i singularis enbart har existerat i två århundraden och att denna existens i singularis innebär både ett upphävande av de koordinater med hjälp av vilka de ’sköna konsterna’ fram till denna punkt hade pekats ut, och en rubbning av de normer för tillverkning och värdering som förutsattes av dessa koordinater.”

Rancière lider naturligtvis av franska sjukan, ”koordinater” är ett sätt att få resonemanget att verka intressantare än vad det är. Strax fyller han på med ”identifikationsregimer”.

Hur som helst finns konsten före singularis för Rancière, han är snart framme för att fylla på med lite Platon.

Vad han och många andra har otroligt svårt att se är att den text han själv skriver definierar ”konsten i singularis” som en alldeles särskild konst. Och ännu svårare är det naturligtvis för filosofiska teoretiker att tillstå att konsten (den enda och lätt urskiljbara och enkel att definiera) är något som skapades av filosoferna.

Så länge man inte är beredd att gå med på den enkla devisen kommer konstteorin att famla runt i en praxis; uppgiften att ge lite stöd och uppslag åt samtidskonstens diskursbehov.

Emellertid skall det på intet sätt frånkännas att ”Konst, makt och politik” är en väsentlig liten skrift eftersom den visar fram vad som gäller i konsten just nu.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, konstteori. Bokmärk permalänken.

9 svar på Del 596: Konst, makt och politik

  1. Politisk korrekt skriver:

    Foucault (der var bøsse) var fan af Ayatollah Khomeini, der sandsynligvis ville have henrettet Foucault for at være netop bøsse, hvis Foucault havde været så uheldig at være født i Iran i stedet for i Frankrig.

    Simon Sheikh har det svært med Muhammed-tegninger:

    “A War of Words: A Review of Muhammadgate

    Simon Sheikh

    Today, we have just passed the one year anniversary of the Danish newspaper Jyllands-Posten’s publication of the now infamous caricature drawings of the prophet Muhammad that in January and February 2006 led to large demonstrations against Denmark in several middle eastern countries, culminating in attacks on and the burning of Danish embassies. In my paper I will try to review these events, why these drawings were published, who they addressed, how they were received, and not least look at the response of the Danish government to international as well as national pressure to denounce the drawings. I want to review the language games that the government found itself caught up in, and the cultural logics they attest to. It has been argued that the controversy was a cultural misunderstanding or misrecognition, but I will argue that the drawings were received exactly as they were intended, and therefore not a case of cultural mistranslation.”

    http://eipcp.net/transversal/1206/sheikh/en

    Muhammed-tegninger her (bemærk de mange (hadefulde) kommentarer):

    http://www.uriasposten.net/?p=2624#comments

  2. Politisk korrekt skriver:

    Mere debat om Muhammed-tegningerne her (bemærk kommentarerne):

    http://www.uriasposten.net/?p=2692#comments

  3. Politisk korrekt skriver:

    Simon Sheikhs søster er angiveligt den tidligere folketingskandidat, Mona Sheikh. Hun blev vraget som folketingskandidat af Det Radikale Venstre, da det kom frem, at hun var medlem af den pakistanske forening Minhaj, hvis åndelige leder i Pakistan arbejder for islamisk lov og dermed blandt andet for dødsstraf.

    http://www.dr.dk/nyheder/htm/baggrund/tema2001/Minhaj%20og%20de%20radikale/

    Mere om Mona Sheikh her:

    http://www.uriasposten.net/?s=mona+sheikh

  4. Politisk korrekt skriver:

    Gennemgang af dokumentar-udsendelse om Muhammed-tegningerne:

    http://www.uriasposten.net/?p=3265#comments

  5. Politisk korrekt skriver:

    Simon Sheikh on documenta 12:

    http://youtube.com/watch?v=NwCS50iDIEo

  6. Politisk korrekt skriver:

    Simon Sheikh deltog i paneldebatten “En afsked med den politiske kunst” (titlen minder lidt om Francis Fukuyamas idé om “The End of History”):

    http://lewn.wordpress.com/2007/03/26/326/#respond

  7. Politisk korrekt skriver:

    Snaphanen om Flemming Rose i Göteborgs-Posten:

    “Gøteborg Posten interviewer Flemming Rose

    – Det finns 200 000 muslimer här, det är den största minoriteten och den minoritetsgrupp som får störst tillgång till media. Faktum är att islamister påverkar det offentliga rummet i Europa i rätt hög utsträckning, effekten blir större självcensur i förhållande till islam jämfört med andra religioner.

    Hur ser du på det offentliga samtalet och det intellektuella klimatet i Danmark?
    – Vi har en friare debatt i Danmark än i Sverige. Sverige har den fördelen eller styrkan att man inte ser ner på intellektuella. Ni har ett mindre komplicerat förhållande till eliten. I Danmark är det en motsättning mellan folk och elit.

    Han har på kort tid blivit en av Nordens mest omstridda debattörer. Gabriel Byström har träffat Jyllands-Postens kulturchef Flemming Rose för ett samtal om värderingar, yttrandefrihet och hur det är att leva under hot.

    Flemming Rose lutar sig fram. Svarar efter en stund “för alltid”. Trots att de två orden rymmer stor dramatik är det inget som verkar påverka honom. Åtminstone inte när han sitter här, i det egna arbetsrummet med Kongens Nytorv utanför fönstret och med ouppackade flyttlådor längs hela väggarna. Han ser inte det egna offret som särskilt stort i sammanhanget. Det som står på spel är väsentligt större, “den liberala demokratins grundvärderingar”. Att inse att det alltid kommer att finnas ett latent hot riktat mot den egna personen är naturligtvis inte särskilt upplyftande, men det är ett pris Flemming Rose är villig att betala.”

    http://snaphanen.dk/2008/07/22/den-refleksm%c3%a6ssige-patologisering-af-frygt/

  8. Politisk korrekt skriver:

    Document.no om Flemming Rose i Göteborgs-Posten:

    “Paralleller

    By Hans Rustadon Juli 20, 2008 8:46 EM

    Flemming Rose intervjues av Göteborgposten og får det evinnelige spørsmål om han ikke har gjort ytringsfrihetens kår trangere med sine tegninger. Han viser til en hvordan man i sin tid reagerte på dissidentene i Sovjetimperiet: De fikk også høre at de med sine utopiske krav bidro til at myndighetene skjerpet forholdene.

    Vissa hävdar att hårdföra publiceringar flyttar gränser, andra lyfter fram dialog och förståelse, allt det icke-konfrontativa, som enda sättet att öka toleransen. Mår yttrandefriheten bättre i dag än före publiceringen? – Det är en längre process än så och går inte riktigt att svara på. Men den som säger att det bästa är dialog har inte läst historien. Gå tillbaka till -80, -81, -82, då var det många i väst som sa att Sacharov, Solzjenitsyn, Michnik och Havel provocerade fram ett hårdare klimat i öst. Att de gjorde situationen för dialog, reformer, liberalisering mycket svårare. Men utan dessa personer är det inte säkert att förändringarna i östblocket hade ägt rum. Konflikt och kriser upplevs som obehagligt och på kort sikt även våldsamt.
    Och som ett steg tillbaka?”

    http://www.document.no/2008/07/paralleller_1.html

  9. Politisk korrekt skriver:

    Flemming Rose i GP:

    “Flemming Rose ångrar ingenting

    Han har på kort tid blivit en av Nordens mest omstridda debattörer. Gabriel Byström har träffat Jyllands-Postens kulturchef Flemming Rose för ett samtal om värderingar, yttrandefrihet och hur det är att leva under hot.
    Flemming Rose

    Flemming Rose lutar sig fram. Svarar efter en stund “för alltid”. Trots att de två orden rymmer stor dramatik är det inget som verkar påverka honom. Åtminstone inte när han sitter här, i det egna arbetsrummet med Kongens Nytorv utanför fönstret och med ouppackade flyttlådor längs hela väggarna. Han ser inte det egna offret som särskilt stort i sammanhanget. Det som står på spel är väsentligt större, “den liberala demokratins grundvärderingar”. Att inse att det alltid kommer att finnas ett latent hot riktat mot den egna personen är naturligtvis inte särskilt upplyftande, men det är ett pris Flemming Rose är villig att betala.”

    http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=121&a=433844

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.