Manifesta 7 pågår för fullt på flera platser i Norditalien och kommer så att fortsätta till november. Några överraskningar finns knappast. Samtidskonstens höstmode är redan bestämt genom kommande biennaler och bekräftas av Manifesta: Socialkritiken ligger fast, liksom konsten fasta förbindelse med det platsspecifika.
Nils Forsberg har skrivit om utställningen i Expressen. Han konstaterar att ett centralt tema är europeisk identitet, eller om man vill uttrycka det som Karsten Thurfjell i P1: att undersöka västmänniskan. Utgången är förstås given, västmänniskan skall behandlas ironiskt eftersom den är upphov till nästan allt ont. Någon identitet kommer naturligtvis inte fram, däremot lyckas Cathryn Drake i Artforum Diary lokalisera två egenarter: ”Teutonic rigidity and Italian Disorganization”.
Med detta mäktiga fäste som socialkritiken har fått i konsten kan man fundera på hur konsensus kring vad som gäller uppstår och stabiliseras.
För att lämna ett litet bidrag till en sådan diskussion har jag tagit mig friheten att göra en liten omskrivning av Foucault från 1978:
”Konstvärlden har sin egen giltighetsordning, sin ’allmänna politisk’ giltighet: det vill säga att konstvärlden accepterar vissa diskurser, som den låter fungera som giltiga diskurser; det finns mekanismer som möjliggör en åtskillnad av giltiga och icke-giltiga påståenden och som lägger fast formen i vilken de ena eller de andra sanktioneras; det finns föredragna tekniker och tillvägagångssätt för upprättandet av det giltiga; det ger status åt dem som har att bestämma över vad som gäller och vad som inte gäller.”