Medan jag väntar

Postat den 2008 13 augusti av Lars Vilks

Idag är det arbete med filmsekvensen Debatt del 2. Det har kostat mycken möda att foga samman de första 3 minuterna. Just nu är det en paus medan jag laddar batterier.

Jag skall därför passa på att svara på ett inlägg från i förrgår av signaturen ”cn”, denne skriver:

”varför väljer du att skriva Man tager det man haver, när det brukar heta Man tager vad man haver?”

Jo, eftersom jag inte tager VAD jag havet utan DET jag haver. Jag har nämligen rätt mycket att välja på och det rör sig om bestämda val.

cn undrar också varför jag inte skriver på engelska. Han funderar på om jag försöker undvika att komma med på artfacts. Ingalunda det sistnämnda. Varje konstnär bör alltid och i varje ögonblick sträva efter att stärka sin position i konstvärlden vilket är detsamma som att arbeta upp sig på artfacts. Liksom alla de andra vill Vilks också in i konstvärldens inre kretsar. Men han vet att väl inkommen där, stängs dörren till friheten. Därför bör man visa en uttalad motsträvighet. Att jag skriver på svenska hänger samman med att det blir mycket mera nyansrikt än den entoniga engelska jag kan prestera.

En ytterligare fundering som utgår ifrån gårdagens resonemang. Vad är konsten bra för? Förr fanns det ett enkelt svar. Konsten skulle inte tjäna något ändamål utan enbart vara till för att uppskattas för sin egen skull, alltså den estetiska njutningen. Emellertid är detta en förrädisk argumentation. Detta ”för sin egen skull” uppfattades, i modernismens och romantikens teori, som en upplevelse av världens harmoni och enhet, alltså en existentiell upplevelse på det mest upphöjda plan som man kan föreställa sig.

Nu torde den tanken, även om en och annan röst höjs för dess återvändo, vara förpassad till historien. Konsten som en upplevelse i sig blir därför något djupt gåtfullt. Frågan kan ställas igen: Till vad skall en sådan upplevelse tjäna? Upplevelsen skulle naturligtvis kunna likställas med alla andra upplevelser, alltså underhållning och tidsfördriv, men i konsten vill man inte tänka sig att det skulle vara så simpelt.

Men här har vi ett nog så avgörande problem.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, Musikalen Dogs, Tillståndet i konsten 2008 | 1 kommentar

Del 602: Och så tar vi ett paradigmskifte

Postat den 2008 12 augusti av Lars Vilks

Angående Manifesta 7 har en intressant rapport inkommit i Aftonbladet av Sinziana Ravini. Hon ser djupt och måhända något snabbt i sin kristallkula, ty som sådan kan varje biennal användas. Ravinia menar att:

”visar biennalen klart och tydligt att ett paradigmskifte håller på att äga rum i konstvärlden: den cyniska hållningen är död till förmån för sentimentalismen, dokumentarismen har lämnat plats för fiktionalismen och fler och fler konstnärer börjar blicka framåt i stället för bakåt, inåt i stället för utåt.”

”Paradigmskifte” skall man nog vara återhållsam med. Varje tendens till att en vindil av förändring verkar fläkta upp blir lätt till ett paradigmskifte. Konstvärlden var övertygad om att ett paradigmskifte verkligen ägde rum i det postmoderna tillståndet under 1980-talet. Som det ser ut nu blev det högst ett halvt.

Nå, Ravini menar att cynismen har lämnat plats för sentimentalism. Här kan man nog justera en smula. Cynisk var man under postmodernismen, men den gick också över i melankolin som blev en stor sak vid den tiden. Emellertid blev nästa steg socialkritiken vilken under det tidiga 2000-talet blev aktivistisk och dokumentär. Det tillståndet var en våldsam överskattning av konstens praktiska möjligheter. Nu är det dags att slicka såren. Frågan är dock om tendensen i konsten kan kallas för sentimental. Snarare skulle jag sikta på att konstvärlden vill ha lite kul, varje biennal har ett moment som blivit allt mera jublande: Invigningspartyt.

Och självfallet är det ”kul under ansvar”. Den socialkritiska moralen kan man inte ge avkall på. Konstvärlden måste tänka på källsortering, återanvändning, energibesparingar, könskvotering, postkolonialt fördelningsansvar och en hel rad politiskt korrekta beteenden.

Ser man lite djupare på sakernas tillstånd finns det anledning för konstvärlden att bli ordentligt sentimental (eftersom melankolin för anses vara förbrukad): Konsten tycks inte kunna åstadkomma mycket annat än att visa hur kreativa konstnärer och curatorer är. På den saken är det inget fel. Frågan är naturligtvis vad det skall vara bra för.

Konsten vilar, som den alltid gjort, på sina tre grundpelare: den akademiska diskursen, överskridandet/provokationen och obegripligheten. Den första och den sista är väl tillgodosedda, med mellanledet kniper det en hel del.

Publicerat i om utställningar m m, Tillståndet i konsten 2008 | 1 kommentar

Uppdatering om Dogs

Postat den 2008 11 augusti av Lars Vilks

Ja, det har varit sparsamt med inlägg under en tid. Nu skall det emellertid komma igång på allvar. Så smått börjar konstlivet komma igång. Men först måste OS avvecklas.

Under en längre tid har jag varit djupt försjunken i skapandet av Musikalen Dogs. Eftersom substansen i projektet kommer att visas i videoform har jag haft en del att göra. Förmodligen har jag genom konsekventa ansträngningar fått en viss rätsida på materialet.

Som ofta sker när ett sådant projekt rullar igång går den inledande euforin över i eftertankens kranka blekhet. Därför har jag förstås fått göra om allt som jag producerade under den första månaden. Mina tekniska resurser är inte särskilt stora vilket gör att projektet påminner en del om Nimis: Man tager det man haver (eller egentligen inte haver) och sätter igång. Om den mark som beträds är brännhet torde det hjälpa till.

I vart fall finns det nu 93 minuter video – och där är allt som får betecknas som gammalt borträknat.

Det handlar alltså om att dokumentera berättelsen som följer en linjär spelplan. Den börjar alltså med skapandet av teckningarna, därefter kommer censurering, demonstrationer, mordhoten, debatten, konstvärldens reaktioner.

I berättelsen inflikas en rad underberättelser och referenser som gör flera läsningar möjliga.

En högst väsentlig poäng är att texterna som antingen ”sjungs” eller interfolieras med de medverkande (så gott som samtliga mera centrala personer finns i videoframträdande) är autentiska, vanligen tagna från skriftliga källor.

En mindre musikal i musikalen kommer ”The Life of the Prophet M.” att vara. För övrigt är all text på engelska.

Så är vi alltså på väg mot en förmodad premiär i Dalby den 13 september. Ja, en sak är inte bekräftad: lokalen. Besked om detta skall lämnas i morgon. Att den saken dröjt hänger samman med att de ansvariga varit försvunna på semestrar.

Publicerat i Musikalen Dogs | 2 kommentarer