Del 602: Och så tar vi ett paradigmskifte

Angående Manifesta 7 har en intressant rapport inkommit i Aftonbladet av Sinziana Ravini. Hon ser djupt och måhända något snabbt i sin kristallkula, ty som sådan kan varje biennal användas. Ravinia menar att:

”visar biennalen klart och tydligt att ett paradigmskifte håller på att äga rum i konstvärlden: den cyniska hållningen är död till förmån för sentimentalismen, dokumentarismen har lämnat plats för fiktionalismen och fler och fler konstnärer börjar blicka framåt i stället för bakåt, inåt i stället för utåt.”

”Paradigmskifte” skall man nog vara återhållsam med. Varje tendens till att en vindil av förändring verkar fläkta upp blir lätt till ett paradigmskifte. Konstvärlden var övertygad om att ett paradigmskifte verkligen ägde rum i det postmoderna tillståndet under 1980-talet. Som det ser ut nu blev det högst ett halvt.

Nå, Ravini menar att cynismen har lämnat plats för sentimentalism. Här kan man nog justera en smula. Cynisk var man under postmodernismen, men den gick också över i melankolin som blev en stor sak vid den tiden. Emellertid blev nästa steg socialkritiken vilken under det tidiga 2000-talet blev aktivistisk och dokumentär. Det tillståndet var en våldsam överskattning av konstens praktiska möjligheter. Nu är det dags att slicka såren. Frågan är dock om tendensen i konsten kan kallas för sentimental. Snarare skulle jag sikta på att konstvärlden vill ha lite kul, varje biennal har ett moment som blivit allt mera jublande: Invigningspartyt.

Och självfallet är det ”kul under ansvar”. Den socialkritiska moralen kan man inte ge avkall på. Konstvärlden måste tänka på källsortering, återanvändning, energibesparingar, könskvotering, postkolonialt fördelningsansvar och en hel rad politiskt korrekta beteenden.

Ser man lite djupare på sakernas tillstånd finns det anledning för konstvärlden att bli ordentligt sentimental (eftersom melankolin för anses vara förbrukad): Konsten tycks inte kunna åstadkomma mycket annat än att visa hur kreativa konstnärer och curatorer är. På den saken är det inget fel. Frågan är naturligtvis vad det skall vara bra för.

Konsten vilar, som den alltid gjort, på sina tre grundpelare: den akademiska diskursen, överskridandet/provokationen och obegripligheten. Den första och den sista är väl tillgodosedda, med mellanledet kniper det en hel del.

Det här inlägget postades i om utställningar m m, Tillståndet i konsten 2008. Bokmärk permalänken.

1 svar på Del 602: Och så tar vi ett paradigmskifte

  1. david 29 malmoe skriver:

    “den cyniska hållningen är död till förmån för sentimentalismen”

    Tycker att det låter lite paradoxalt…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.