Del 611: Konstgrodor

Postat den 2008 2 september av Lars Vilks

I en artikel i DN skriver Dan Jönsson om interaktivitet utifrån ett manifest från gruppen Interacting Arts.

I konsten är det alltid problematiskt med att praktiskt taget varje interaktivitet blir dokumenterad för att därefter omvandlas till ett mer eller mindre separat konstverk som kan ställas ut. Konstvärlden kan sedan i lugn och ro se hur interaktiva och öppna konstnärerna har varit. I och med detta skjuts själva interaktiviteten i bakgrunden och istället öppnas det för en bedömning av kvaliteten på projektet.

I praktiken måste det vara på det sättet.

Konst är i första hand ett reflektionsobjekt som äger rum på hög diskursnivå (Interacting Arts har missat detta). Med en interaktivet som går utanför en specialiserad del av konstvärlden kommer det väsentligaste av själva konsten att försvinna. Konsten kan naturligtvis läsas på andra nivåer och på så sätt skapa en påverkan och förändring. Något sådant är emellertid ytterst sällsynt och inte heller önskvärt.

Dagens konstnär har samma dilemma som politikern: Det gäller att samla röster till nästa val. För konstnären handlar det om att komma med på nästa utställning. En konstnär utan utställningar är inte trovärdig och kan då inte heller genomföra sina projekt. Eller för att uttrycka det enklare: En konstnärs främsta uppgift är att bevaka sin position på artfacts.

Självfallet finns det mer än så i konsten. Konstnärerna och konstvärlden vill något med konsten. Den skall påverka genom att undersöka diverse sociala fenomen och ställa angelägna frågor. Sedan är det tänkt att världen tacksamt skall ta emot dessa produkter. Världen gör inte det och det har till slut börjat gå upp för konstvärlden som förtvivlat försöker bryta genom indifferens mur. Se t ex hur Enwezor har laddat sin biennal med plenardebatter på Gwangjubiennalen.

Andra nyheter av intresse:

Vatikanen har reagerat på ett gammalt Kippenbergerverk med groda på korset. Man kräver att verket skall plocka ner från museet i Bolzano.

grodalit.JPG
Grodan på korset av Martin Kippenberger

protest-lit.JPG
Protesterande: ”Undvik detta hus så länge grodan på korset är utställd”.

Och inte att förglömma: Yngve Rådberg ställer ut på Gallery Olsson, öppnar 5 sep.

Det kan också vara värt att läsa några rader om Jens Jörgen Thorsens äventyr. Länk här.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m | 2 kommentarer

Del 610: Den asiatiska hösten

Postat den 2008 30 augusti av Lars Vilks

Tveklöst är det en konsthistorisk händelse när alldeles snart den asiatiska hösten rullar igång. Biennalerna och triennalerna myllrar. Först kommer

Gwangjubiennalen i Sydkorea den 5 september under ledning av Okwui Enwezor. Den får sägas vara det mäktigaste försöket att flytta intressesfären österut. Den bär också med sig en liten trend som kan upptäckas på flera håll; att den stora konsten inte når fram. Det kan man bädda in i en temaförklaring:

” th Gwangju Biennale is a report on the distribution system of artistic and cultural forms and a reflection on the intermediary gap between artists, producers, practitioners, and audiences”.

Och inte lär det bli bättre efter biennalen.

Den 6 september går det loss för Guangzhoutriennalen i Kina: ”A farewell to post-colonialism” där Sarat Maharaj, i Sverige känd från Malmö konsthögskola, är en av curatorerna. Så sant som det är skrivet. Postkolonialismen tunnar ut sig alltsedan den sprang fram med full styrka med Documenta 2002. Från Sverige deltar Matts Leiderstam

Den 6 september är det också dags för Busanbiennalen (Sydkorea). Där har man kommit fram till att det är dags för ett nytt varv med Bataille. Läs bara den här matsedeln:

“After the 1980s, several leading post-modern critical theorists expanded the concept of ‘informe’, which is a concept similar to expenditure, into a theory reinterpreting the entire contemporary art. This approach is aesthetics pursuing degenderization, decategorization, eroticism, disintegration of reproductive order, aesthetics of entropic degeneration , grotesqueness , disintegration of ”artwork” concepts, disruption of subjects, others, collapse of confrontational structure between the center and the peripheral, an end to the confrontation between the conservative and the radical aesthetics, as well as the aesthetics of transgression”

Svensk deltagande: Lisa Jeannin.

9 september öppnar Shanghai. Där är temat svagare och handlar nog mest o matt visa samtidskonst: ”to focus on people and their conditions in the dynamic urban space”.

11 september drar det igång i Singapore. Tydligen har inte fantasin räckt till för arrangörerna utan man nöjer sig med en ramsa:

”it is through Wonder that we are asked to reach beyond the apparent and to delve deeper into a new revelation and understanding about our world.” (alltså konstens under)

13 september skall det bli social kritik på Taipeibiennalen i Taiwan vilken:

”originates from a constellation of correlated themes all connected to neo-liberal capitalist globalisation. The threads of investigation in the exhibition include urban transformation in Taiwan, circumstances for immigrant and illegal labour, mobility, borders, divided states and micro-nations, permanent war condition, ecological breakdown, global unrest, and the opportunities for change.”

Också den 13 september invigs triennalen i Yokohama, en av curatorerna är Daniel Birnbaum. I den här biennalen (tema: Time Crevasse) återfinner relativt många välkända namn men inledningstexten är heroisk:

”Art shakes up our everyday perceptions. It gives us glimpses of the ”abyss” we normally fail to notice, or perhaps pretend not to notice. It can horrify us, give us courage, console us, or provide us with what we need to face life.”

Tja, man kan alltid hoppas på att enskilda verk eller utställningen som helhet kan överraska. Men, som sagt, det intressantaste är en asiatisk storsatsning som säkert innebär en verklig expansion av konstscenen.

Men det hade varit intressant med en rundresa i Asien. För min del blir det dock att ta hand om löpande ärenden den närmaste ty då faller de tätt. Till råga på allt fick Wotans torn, den yttersta delen av Nimis, en skada i fören av sommarens orkan. Därför krälar jag dagligen i dess underrede med stenkistor och spikning.

wotanmin.JPG
Ett något skadat Wotans torn

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, Nimis, Samtidskonst, Tillståndet i konsten 2008 | 1 kommentar

Del 609: Konstkritikerns skuldbörda

Postat den 2008 27 augusti av Lars Vilks

Hur som helst fortsätter jag att intressera mig för konstvärlden. I det seminarium som jag berättade om för ett par dagar sedan framträdde alltså konstkritikern Jan Verwoert. Han talade om kritikern som domaren. Det tal han levererade var uppbyggt på att kritikern är den som samlar på en ständigt ökad skuld till sin publik. Kritikern kan aldrig veta vad publiken önskar för något och kommer därför aldrig att kunna uppfylla en sådan önskan. Framställningen av detta tal var postmodern och retorisk, både tankeväckande och poetisk.

En av mina funderingar var att en sportjournalist aldrig skulle få för sig att göra en sådan utläggning. Det blir helt omöjligt att tänka sig att sportjournalisten skulle säga ”Jag vet inte vad ni vill att jag skall skriva om Zlatans insats i landskampen. Och därför ökar min skuld till er, mina läsare, med varje reportage.”

Varför blir det rimligt i konsten? Ja, det är en rätt enkel ekvation. Konsten vilar i en högdiskurs där den är definierad som en singularitet som aldrig kan uppfyllas med någon begreppslig mängd. Och om man vill kan man göra en sak av detta.

Å andra sidan känner de inblandade väl till att det förhåller sig så. För det är inte bara kritikern som drabbas. Varje konstnär befinner sig i samma situation, att framställa den singularitet som uppfyller det särskilda singularitetskrav som konsten bär med sig. Inget verk blir tillräckligt bra och kan inte heller bli det eftersom konstnären då får prestera att nå Det Absoluta och Totala. Curatorerna skall åstadkomma den oändliga utställningen och konstsamlarna skall köpa in det slutgiltiga verket som fullföljer deras hela samlande. Publiken, om den förstår att den kan kräva det som överskrider allt som är tänkbart, kan förstås säga med all rätt att den inte är nöjd.

Bortser man från denna skuldbörda av otillräcklighet och återvänder till konstens mera handfasta praktik möter vi en annan verklighet. Jag kunde inte låta bli att inflika en fråga till Verwoert: ”Men är inte konstvärlden väl överens om vad man önskar för något? Ser man på teman, kritik och diskussioner kring ett antal utställningar tycks det råda en överväldigande konsensus. Och det vet ju kritikern och vet därför ungefär hur texten skall både skrivas och dessutom hur den skall skruvas till för att framstå som intressant. Se t ex på biennalerna som väller fram under den kommande hösten. De domineras av ungefär samma sociala kritik, refererar till samma teoretiker, ställer ungefär samma frågor och konstverken har också standardformat.”

Jan Verwoert svarade som den urtypiska medlem han är i konstvärlden: ”Det finns ingen konstvärld.” Han var lite irriterad och började tala om det paranoida i Lacans tappning enligt Zizek. Tydligen ville man mena att min uppfattning av konstvärlden var en personlig paranoia. Han berättade att han varit på ett seminarium med ett 40-tal välkända curatorer där samtliga kände sig maktlösa och ingen hade någon idé om vad man skulle företa sig i konsten.

Sådan är dock konstvärlden. De initierade medlemmarna uppfattar sig inte som medlemmar och föreställer sig tydligen att om konstvärlden finns skulle den vara en maktkonspiration.

Som jag ser det är det inte någon som är riktigt maktfull i den internationella samtidskonstvärlden. Det som är den verkliga makten är den uppfattning som man delar och följer och där det alltid verkar som det är någon annan som bestämmer.

Den internationella konstscenen och dess aktiviteter visar att den på alla sätt arbetar för att minimera den skuldbörda som Verwoert talade så varmt om. Och det lyckas väl.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, konstteori, Tillståndet i konsten 2008 | 11 kommentarer