Del 609: Konstkritikerns skuldbörda

Hur som helst fortsätter jag att intressera mig för konstvärlden. I det seminarium som jag berättade om för ett par dagar sedan framträdde alltså konstkritikern Jan Verwoert. Han talade om kritikern som domaren. Det tal han levererade var uppbyggt på att kritikern är den som samlar på en ständigt ökad skuld till sin publik. Kritikern kan aldrig veta vad publiken önskar för något och kommer därför aldrig att kunna uppfylla en sådan önskan. Framställningen av detta tal var postmodern och retorisk, både tankeväckande och poetisk.

En av mina funderingar var att en sportjournalist aldrig skulle få för sig att göra en sådan utläggning. Det blir helt omöjligt att tänka sig att sportjournalisten skulle säga ”Jag vet inte vad ni vill att jag skall skriva om Zlatans insats i landskampen. Och därför ökar min skuld till er, mina läsare, med varje reportage.”

Varför blir det rimligt i konsten? Ja, det är en rätt enkel ekvation. Konsten vilar i en högdiskurs där den är definierad som en singularitet som aldrig kan uppfyllas med någon begreppslig mängd. Och om man vill kan man göra en sak av detta.

Å andra sidan känner de inblandade väl till att det förhåller sig så. För det är inte bara kritikern som drabbas. Varje konstnär befinner sig i samma situation, att framställa den singularitet som uppfyller det särskilda singularitetskrav som konsten bär med sig. Inget verk blir tillräckligt bra och kan inte heller bli det eftersom konstnären då får prestera att nå Det Absoluta och Totala. Curatorerna skall åstadkomma den oändliga utställningen och konstsamlarna skall köpa in det slutgiltiga verket som fullföljer deras hela samlande. Publiken, om den förstår att den kan kräva det som överskrider allt som är tänkbart, kan förstås säga med all rätt att den inte är nöjd.

Bortser man från denna skuldbörda av otillräcklighet och återvänder till konstens mera handfasta praktik möter vi en annan verklighet. Jag kunde inte låta bli att inflika en fråga till Verwoert: ”Men är inte konstvärlden väl överens om vad man önskar för något? Ser man på teman, kritik och diskussioner kring ett antal utställningar tycks det råda en överväldigande konsensus. Och det vet ju kritikern och vet därför ungefär hur texten skall både skrivas och dessutom hur den skall skruvas till för att framstå som intressant. Se t ex på biennalerna som väller fram under den kommande hösten. De domineras av ungefär samma sociala kritik, refererar till samma teoretiker, ställer ungefär samma frågor och konstverken har också standardformat.”

Jan Verwoert svarade som den urtypiska medlem han är i konstvärlden: ”Det finns ingen konstvärld.” Han var lite irriterad och började tala om det paranoida i Lacans tappning enligt Zizek. Tydligen ville man mena att min uppfattning av konstvärlden var en personlig paranoia. Han berättade att han varit på ett seminarium med ett 40-tal välkända curatorer där samtliga kände sig maktlösa och ingen hade någon idé om vad man skulle företa sig i konsten.

Sådan är dock konstvärlden. De initierade medlemmarna uppfattar sig inte som medlemmar och föreställer sig tydligen att om konstvärlden finns skulle den vara en maktkonspiration.

Som jag ser det är det inte någon som är riktigt maktfull i den internationella samtidskonstvärlden. Det som är den verkliga makten är den uppfattning som man delar och följer och där det alltid verkar som det är någon annan som bestämmer.

Den internationella konstscenen och dess aktiviteter visar att den på alla sätt arbetar för att minimera den skuldbörda som Verwoert talade så varmt om. Och det lyckas väl.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, konstteori, Tillståndet i konsten 2008. Bokmärk permalänken.

11 svar på Del 609: Konstkritikerns skuldbörda

  1. Rasmus F skriver:

    Mycket underhållande läsning. Han påstod på allvar att konstvärlden inte finns? Det var inte ett klumpigt försök till underfundighet i stil med “detta är inte en pipa”? Man kan undra vem som är paranoid. (Därmed inte sagt att paranoia nödvändigtvis är dåligt. Frågan är om inte t.ex. Dali var bättre på att göra sitt liv till en paranoid performance än på att måla tavlor.)

  2. Lars skriver:

    Jodå, Verwoert ville inte veta av konstvärlden. Däremot nyanserade han, precis som du nämner, paranoia, “behöver inte vara något dåligt etc” – men likafullt och dock.

    Verwoert talade också positivt om sitt arbete i Umeå men tillade att det hade blivit sämre eftersom studenterna blivit alltmer nonchalanta, kommer inte till avtalade tider etc.

  3. Rasmus West skriver:

    Mycket intressant. Det är väl 3-4 år sedan Jan var gästprofessor på skolan nu.. Han var rätt omtyckt har jag fått höra, förde rätt personliga samtal med eleverna o.s.v., (ställde till med en rejäl avslutningsfest när han skulle sluta). Jag hade aldrig tillfälle att träffa honom, iom att han slutade innan jag började.

    Styrkan (vilket också är en svaghet) med konsthögskolan i Umeå är möjligheten till djupdykning i vad man håller på med. Därav kan det stundtals bli tämligen tomt när det kommer in någon utifrån, eftersom många periodvis är så nergrävda i sitt arbete. En annan styrka, och det kanske inte Jan på allvar fick erfara (iom att gästprofessorerna kommer en-två veckor åt gången) är den perifera positionen, vilket tillåter ett annat perspektiv på saker och ting. Om man uppehåller sig i centrum kan det nog vara svårt att se skogen för alla träd. Om man ständigt producerar biennaler kan det vara nog så svårt att komma på vad de ska handla om – ifall man vill undvika att ständigt repetera gamla mönster.

  4. Rasmus West skriver:

    Lars: jag skickade ett mail till dig, jag undrar om det kom fram.. ?

  5. cn skriver:

    kineserna brukar säga spela förvirrad, menar låtsas inte förstå eller avsiktligt komplicerar saker för att rädda sig ur en svår situation. konstvärlden ser ut som ett litet låtsaskina ibland, jag vet inte, det är ju ganska dumt. men om konstvärlden inte funnes, så skulle vi få så svårt att välja kläder. i många länder har män ganska fula kläder, i de flesta länder klär sig kvinnor ganska bra. men ofta tänker jag, att ett par byxor med högre midja skulle passa hennes kropp bättre, till exempel, att hon inte ser det, jag ser ju att hon har tänkt mycket när hon tog på sig de där kläderna. men jag vågar inte säga någonting, om männens kläder har jag sällan några särskilda synpunkter, antingen är det bara för avlägset för att ens börja, eller så ser det väldigt bra ut, lyckat. det är en mer utsatt position att vara kvinna, och jag ångrar ibland en obetänksam blick, för jag vet hur den sårar, just vad hon inte ville att någon skulle lägga märke till men altid alltid, så förlåt

  6. karin hasselberg skriver:

    Rasmus- “En annan styrka, och det kanske inte Jan på allvar fick erfara…är den perifera positionen, vilket tillåter ett annat perspektiv på saker och ting”.. vad då annat perspektiv? är det inte snarare en svaghet att vara i periferin eftersom man just kan få för sej att man har andra perspektiv?..

  7. karin hasselberg skriver:

    och hej föresten, var ett tag sen, skulle börjat me det kanske

  8. Rasmus West skriver:

    hej karin! Och ja, det var länge sedan. Det beror nog på hur man förvaltar situationen – som jag påpekade så är det både en svaghet och styrka.. Det kan både vara en uppbygglig situation och en där man avskärmas totalt, helt beroende på. Att alltid inneha en perifer position är knappast produktivt, liksom det nog inte är produktivt att alltid vara “i händelsernas centrum”.

  9. Rasmus West skriver:

    Kanske är missvisande att tala om styrka och svaghet. Det är olika situationer, som man kan ha nytta av på olika sätt.

  10. Christer Eriksson skriver:

    Jag bara undrar hur konstkritiker, och andra, kan överstyra den form för yttrandefrihet, med tillhörande religionskritik som ligger till grund för demokratins grundpelare,

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.