Christer Eriksson påpekade i en kommentar att jag och Johan Lundberg delar uppfattning i den intrikata frågan om Den Moderna Kränkningens Anatomi.
Jovisst, den saken har blivit ett fängslande ämne. Även i korrekthetens tidevarv är det principiellt tillåtet att kränka. Valmöjligheten att kränka eller icke kränka företer vissa likheter med den distinktion som Zizek gör mellan den moderne fadern och den gammaldags patriarkale. Den förre säger till sonen att han skall gå in till sin farmor och krama om henne – men bara om han själv vill det. Farmor blir ledsen om han inte gör det, men sonen skall inte på något sätt känna sig tvingad. Den patriarkaliske fadern kör helt sonika in sonen till farmodern utan några diskussioner.
Låt oss säga att det är ännu lite värre. Respekten för den kränkte går så långt att denne själv definierar kriterierna för kränktheten. Den operationen är synnerligen enkel: Den som känner sig kränkt är det och kan därför kräva kompensation. Däremot finns inget utrymme för motkränkthet: Regeln står fast: Först kränkt vinner.
Konstens traditionella uppgift är att kränka och vi ser det då och då. Nu senast för ett par dagar sedan på konstmässan FIAC i Paris. Den ryske och som-hund-bitande konstnären Oleg Kulik visade bilder av tidelagssituationer. Då kom polisen och rensade. Ni kan se före och efter bilder här.
Lätt att förstå. Konstnärerna måste ställa upp för djuren, inte kränka dessa eller snarare djurrättsvännerna. Redan kan man utgå ifrån att ingen konstnär häcklar klimatfrågan. Det börjar bli gott om restriktioner och för alla dem som var bekymrade över att konsten inte längre hade några gränser kan andas ut.
Därmed börjar provokationen och konsten som farlig bli lite lockande igen. Eller är det tvärtom, att konsten som farlig har blivit rumsren?
Norges kulturråd skall ha sitt årsseminarium den 14 november på temat Den Farliga Konsten. Till detta evenemang har även jag inbjudits. Det fanns två farligheter att ta ställning till. Dels den numera mindre problematiska Nimishistorien och dels den alltjämt och synnerligen heta rondellhundspotatisen. Mitt förslag var den senare eftersom det trots allt kunde vara intressant att låta seminariet innehålla ett verkligt ”farligt” inslag. Kulturrådet accepterade mitt förslag. I det ingår dock att jag samarbetar med uppdragsgivaren. Teckningarna kan inte visas. Däremot kan man principiellt beskriva händelseförloppet och diskutera hurusom konsten kan vara farlig.
Man kan tänka sig att teckningarna hade visats men med intentionen att enbart visa den problematik som diskuterades. Jag och arrangörerna kunde ha förklarat att våra intentioner inte var att kränka utan att diskutera konsten som farlig och kränkande. Men då är vi tillbaka precis på den punkt där dagens text började: Någon kan träda fram och säga: Jag är kränkt ändå. Och, som vi vet, först kränkt vinner.
Programmet till kulturrådet kan ni se här.