Om tidskriften Axess och dess kampanj för mera skönhet och andlighet i konsten skrev jag för en tid sedan om. Nu har också Dan Jönsson kommit med skarp kritik mot Johan Lundberg. Kritiken träffar inte helt i prick men det är uppenbart att Lundberg inte kommer någonvart med det han anser vara samtidskonstens förtryck av figurativt måleri. En bloggkommentar finns här.
En sak är naturligtvis att Lundberg är dåligt påläst i samtidskonsten. Vad han inte tycks ha fattat är att problemet med att tänka i stilistiska och expressionistiska termer inte har mycket till relevans. Alltså att urskilja en viss form som i sin tur skall uttrycka något bestämt, alltså här idealskönhet och andlighet.
Vad han agerar för (med hjälp av förlegade filosofer) är en konservativ modernism eller något i nynyromantikstilen. Problemet är att det inte går att leverera det som konsten omutligt kräver: förnyelse. Om man förstorar den bild som Lundberg vill teckna med att omfatta måleriet i modernistisk bemärkelse (Se också Susanna Slöörs outtröttliga strävan att återupprätta figurativt måleri på Om Konst – nu har hon varit i New York för att elda vidare på brasan), då har vi den enkla ekvationen att hela området befinner sig i samma situation. De formbildningar som står till buds räcker inte till för förnyelse.
Samtidskonsten har i en första omgång parerat det här hindret genom att flytta ut möjligheterna till att omfatta Allting och Vad som helst. Men inte ens det är nog. Ganska självklart handlar konsten idag om att konceptualisera ett givet material, alltså att skapa ett innehåll. Med det materiella Vad som helst och det konceptuella Vad som helst blir naturligtvis möjligheterna att skapa förnyelse mycket större. Ändå visar det sig vara nog så svårt.
Givetvis kan man konceptualisera måleri och figurativt måleri, vilket också görs. Se t ex Gerhard Richter och Elizabeth Peyton. Resultatet blir dock alltid att själva måleriet/figurationen spelar en underordnad roll.
När det handlar om skönhet måste man komma ihåg att den skönhet vi talar om är den särskilda, den från Kant härstammande. Den blev snart omvandlad till att överskrida sina klassiska idealgränser och ersatt av frågan hur långt man kunde gå och ändå få något att accepteras som skönt (alltså ”särskilt” i motsats till dekorativt).
Andlighet i konsten är ett innehåll och kan inte fabriceras som autentisk form. I praktiken finns det inte några andliga uttryck. Vad man kan göra är att utföra projekt om andlighet eller referera till den tid då man trodde det var möjligt. I slutändan är alltid ett beläte ett beläte och en expressiv form en form som man tillskriver ett (andligt) innehåll.
Lars Vilks, jag vet inte på vilka grunder som du tillskriver mig diverse uppfattningar om estetik och konst. Det tycks mig som att du blandar ihop diverse helt olikartade utsagor och åsikter av vilka du tycks ha slutit dig till de flesta på rent intuitiva grunder. För det första tillskrivs jag återigen åsikten att figurativt måleri skulle vara förtryckt i samtidskonsten. Vad jag framförallt uppehållit mig vid är att konstutbildningar som tillämpar en äldre tids pedagogiska tekniker för att lära ut ett klassicistiskt måleri har svårt att göra sig gällande.
Jag förstår att många som kommenterar här på din blogg menar att denna sorts utbildningar är obsoleta, och det får de naturligtvis gärna tycka. Men det är en helt annan fråga.
Men, och detta är det viktiga i sammanhanget: vad jag i grunden propagerar för är ett autonomt konstbegrepp. Jag menar att den som påstår att konst kan vara vad som helst i enlighet med vad du skriver ändå fastnar i en essentialistisk konstuppfattning i det att vederbörande visar sig ändå tillämpa en förförståelse – en sorts hierarkisk värdeskala där en itusågad ko i formalin är MER konst än en målning av en konstnär som idag medvetet arbetar i en klassicistisk tradition.
Jag vet inte vilka förlegade filosofer som jag använder i min argumentation? Och jag fattar inte varifrån du fått att jag skulle mena att det finns en korrelation mellan form och innehåll. Jag har åtminstone hängt med så pass mycket att jag har tagit del av strukturalisternas avfärdanden av hela den motsättningen för snart hundra år sedan, så det är helt självklart att jag inte anser att skönhet eller andlighet skulle vara knutet till vissa formella kategorier. Jag fattar i ärlighetens namn inte vad i det jag skrivit som får dig att anta det. Joseph Beuys konst har en andlig dimension liksom Malevitjs liksom Ola Billgrens. Dock är det onekligen lite rörande att Dan Jönsson på DN och Martin Aagård i AB visar sådan beröringsskräck inför allt som i konst andas religiositet och andlighet. Man undrar onekligen varför de inte valt en annan yrkesbana i så fall, men det är nu inte mitt problem.
Jag respekterar att du inte delar Scrutons åsikter men det skulle ändå vara intressant att veta vilka svensk konstkritiker du velat se skriva i Axess utifrån just det aktuella perspektivet – alltså från en infallsvinkel som verkligen ifrågasätter själva grunderna för dagens konstscen.
”Andlighet i konsten är ett innehåll och kan inte fabriceras som autentisk form.” Ok, att relationen mellan en viss form och det eventuella andliga innehållet ytterst är godtycklig kan jag hålla med om.
Däremot har jag lite svårt att förstå vad du menar med att konsten alltid måste förnya sig. Varför är det alltid ett ovillkorligt krav för att något skall räknas som konst? Och vad menar du med förnyelse? Jag ser det mer som att varje betydande konstnär tillför sannolikt något nytt utifrån sin personlighet, sin historiska situation, sin talang, och de ämnen han eller hon väljer att skildra. Om detta anses intressant av samtiden blir konstnären framgångsrik, om det håller över längre tid skrivs han eller hon in i kanon. Jag är dock inte säker på att det som alltid gör ett konstnärskap intressant är vad som är eller var nytt i det. Enligt min mening är det mycket mer komplext än så. Hamnar man inte lätt i en tankefigur som kräver nytt enbart för det nyas skull? Finns det inte en risk att ”förnyelse” därmed ersätter ”skönhet” och blir en ny tvångströja för konsten? Behövs inte åtminstone idén om något mer beständigt konstnärligt värde än bara att ”det nya”?
Jacob C. Det är naturligtvis inte jag som hävdar att konsten alltid måste förnya sig. Dess givna tradition är sådan och förnyelsen utgör det avgörande kvalitetskriteriet. ”Skönhet” har aldrig varit något stabilt i konsten; modernismens historia är en ständig expansion av vad som är möjligt som skönt. Att det till slut tog slut beror på att man kom fram till att allting kan vara skönt och att det egentligen inte är någon större affär. Därmed fick förnyelsen gå på överskridelse av den befintliga normen och det är inte heller något egendomligt.
Förnyelse för förnyelsens skull är en välkänd kritik som också är ett försvar för ”äkta” förnyelse. Någon tvångströja utgör inte förnyelsen mer än att det är svårt att skapa den på lite längre sikt.
Det som du säger att alla utifrån sin personlighet kan skapa förnyelse får ses som ointressant. All konst som skapas, hur epigonisk den än är, kan sägas vara en förnyelse. Den har ju inte funnits innan den kom till och på ett eller annat sätt skiljer den sig från allt annat.