Del 630: Vidare i Axessdebatten

Efter det att jag skrev om fejden mellan Axess och några svenska konstkritiker har Johan Lundberg kommit med en kommentar som återfinns under gårdagen. Tack för det Johan! Jag uppskattar att du vill åstadkomma en debatt ty konstbegreppet behöver diskuteras. Under en längre tid har de grundläggande konstteoretiska frågorna ersatts av frågan: Vilken socialfilosof skall vi välja?

Men Lundberg kommer lite fel på problemen. En förutsättning för en god diskussion är att de inblandade är väl uppdaterade. Lundberg fyller inte helt den kvoten. Hursomhelst har han en rad goda infallsvinklar. Den första är ”vad jag i grunden propagerar för är ett autonomt konstbegrepp.”

Om han menar det han skriver kan jag lugna honom. Vi har det redan. Konsten är autonom och det finns inga tecken på att det skulle bli problematiskt. Även om man gör en utställning som nu i Berlin den 1 november ”Fressen und Fliegen”, ”en dialog mellan visuell konst och teater”, så blir det ingen sammanslagning. Möjligheterna är redan öppna för suddiga gränser men det ändrar inget väsentligt. Konsten står fast som ett eget område.

I bildkonstens autonomi ingår att vad som helst kan vara konst, att den är inriktad på att verka överskridande, att den alltid är uppbackad och invävd i en avancerad diskursbildning, att den har en singularitet som inte är åtkomlig för diskursen. Ytterligare en sak är nog så viktig, den har sin egen konstvärld, sina egna institutioner som verkar för dessa inriktningar.

Självfallet finns det avvikelser inom konstvärlden, men den del som jag beskriver är den som gäller, den som har det progressiva kommandot.

Lundberg har nu problem med att ”en itusågad ko i formalin är mer konst än en oljemålning”. Med ”mer konst” antar jag att Lundberg menar ”högre kvalitet”. Så är inte fallet. (Olje)målningar (akryl får man väl också använda?) av t ex Gerhard Richter, Sigmar Polke, Wilhelm Sasnal eller Takashi Murakami är exempel på hög kvalitet inom ramen för samtidskonsten. Att detta fungerar beror naturligtvis på att läsningen, diskursbildningen av dessa sker i samklang med den agenda som konstvärlden opererar med.

Om man ni vill blanda in nyestetiker, nynyromantiker eller klassiskt skolade målare hamnar man utanför agendan. Agendan idag, och det vet nog också Lundberg, kretsar kring social kritik. Den allra senaste tendensen är att gräva ner det sociala i lite djupare lager av diverse kreativa uppslag och komplexa referenssystem.

Den som vill föra in något nytt i agendan har ingen lätt uppgift. En sak är att äga en röst som konstvärlden lyssnar till, en annan hur ett förslag skall motiveras som intressant. En återgång till skönhet och klassicism – hur skall man resonera för att göra det intressant? Vi har ju sett det tidigare och det har redan återanvänts, inte minst under postmodernismen neorörelser.

Kvalitet i konsten är, som jag skrivit otaliga gånger, en enkel affär att förstå: Det som konstvärlden ser som kvalitet i konsten är kvalitet. Och till detta den aktuella agendan som har en historia och som förändras (överraskande?) långsamt.

Att kritikerna visar ”beröringsångest” inför Det Andliga i konsten har jag full förståelse för. Metaforiskt kan det utan vidare fungera men när trosvissheten träder fram då är det mer än nog. Som Lundberg riktar påpekar hade Beuys sådana spekulationer för sig och det, tillsammans med hans sociala utopier, har visat sig vara de svagaste sidorna av hans insats. Marina Abramovic har, t ex, visat en del new age tendenser i installationer med kristaller som skall påverka betraktaren, men det är inte något som konstvärlden beaktar när man tolkar hennes verk.

Lundberg skriver också att han inte ser någon korrelation mellan form och skönhet/andlighet. Men vad är då skönhet? Vi skall nogsamt erinra oss att konstskönhet är ”särskilt” på det sättet att när det skapades, genom Kant och &, kunde det inte definieras. Såväl konstteoretikerna som konstnärer eftersträvade att finna ut vad det var och om det ägde några gränser. Idag ser vi resultatet av jakten på denna fantom (ty den fanns endast i några överhettade tyska filosofhjärnor): Särskildheten har visat sig mera överlevnadsduglig än dess andra led ”skönheten”. Därför kan allt vara konst – och konsten bibehåller sin ”särskildhet” genom sin singularitet vilket konstnärerna och andra klart markerar genom att på någon punkt göra konsten obegriplig. Vägen tillbaka är naturligtvis spärrad. Där finns bara spöket.

Svårare än så är det inte.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, konstteori, Tillståndet i konsten 2008. Bokmärk permalänken.

3 svar på Del 630: Vidare i Axessdebatten

  1. cn skriver:

    då var det klarrt, kanske kan dra in ngt intressantare i hjärnan nu

  2. Johan Lundberg skriver:

    Det är många variabler som blandas samman i denna diskussion, vilket tenderar att göra den rätt grumlig. Men jag tror kärnan ligger i avslutningen på Lars Vilks inlägg: ”Vägen tillbaka är naturligtvis spärrad. Där finns bara spöket.”
    Det finns en olycklig tendens i nutiden att tro sig vara förmögen att skriva historia i nuet. Se på den samtida skönlitteraturen. Det är exakt samma fenomen där.
    Dock: vad man med bestämdhet kan säga är att det som utkristalliserar sig som det väsentliga och överlevnadsbenägna i ett längre historiskt perspektiv ofta tenderar att spela folk ett spratt.
    Vi är fortfarande fastlåsta i en modernistisk historieskrivning. Det går inte att komma ifrån att de uppgörelser med modernismen som gjorts från låt oss säga 1960-talet och framåt varit synnerligen halvhjärtade och egentligen aldrig skjutit in sig på kärnan i den modernistiska självförståelsen.
    Men kulturhistorien har vare sig en förutbestämd riktning eller en självklar progression. Det finns höjdpunkter och avmattningsprocesser. Civilisationer når sina peakar och deklinerar. Vad vet vi om vad som kommer att gå till historien från vår tid? Vad vet vi om hur historieskrivningen om låt oss säga hundra år ser ut? Den västerländska civilisationen kommer inte att vara för evigt. Det kan vi nog vara överens om. Den kommer att på sikt ersättas av andra kulturers storhetstider, varpå kartorna ritas om helt. Och utifrån ett annat, helt väsensskilt perspektiv kan låt oss säga Gerhard Richter framstå som den absolut störste 1900-talskonstnären, vilket i sin tur kan generera en helt ny historieskrivning, där helt andra höjdpunkter under 17-, 18- och 1900-talet kommer att utkristalliseras än dem som vi ser idag.
    Det förefaller mig vara den säkraste kulturhistoriska konstansen att de som i sin egen samtid tror sig fullfölja en naturgiven utvecklingslinje alltid blir lurade på konfekten.
    Vad har då det för bäring på resonemanget i stort? Jo jag fattar också att i det korta historiska perspektivet så framstår ett konservativt tillbakablickande perspektiv naturligtvis som döfött. Det finns alltför stora intressen investerade i hela den modernistiska självförståelsen för att denna skall kunna brytas ner över en natt. Och det finns naturligtvis en korrelation mellan den nutida konstuppfattningen och det faktum att vi lever i ett överflödssamhälle, där konsten aldrig kan få den centrala roll som den hade under exempelvis 1800-talet.
    Mot bakgrund av det ovanstående resonemanget förefaller det med förlov sagt korkat att yttra sig med bestämdhet om att den ordning vi ser runt oss är optimal – det är klart att ett konstbegrepp som hämtar sin näring utifrån, som vill vara springpojke åt sociala och filosofiska frågeställning på sikt tenderar att urlakas och resultera i en konst som blir totalt ointressant just för att det den presenterar framstår som någon sorts andrahandens b-filosofi. Det räcker med att se vad olycksaliga akademiska teoribildningar runt queer och postkolonialism fått för konsekvenser på samtidskonsten. Man utgår från i sig själv mer eller mindre bisarra modeteorier med bristfällig förankring i empirin och skapar konst som bara blir någon sorts fyrkantig applikation av dessa i sig själv fyrkantiga teorier, vilket naturligtvis bara resulterar i konst som bara är bekräftande av den tilltänkta publikens och kritikens egna ståndpunkter.
    Poängen med Roger Scrutons text är att den pekar förbi hela denna problematik och försöker ställa en helt annan fråga: varför har konst egentligen vuxit fram och vari ligger dess existensberättigande och överlevnadspotential på längre sikt. Det är möjligt att han har fel i sitt slutliga svar, men jag finner på intet sätt hans svar mindre konstigt än Lars Vilks försök att besvara i grunden samma fråga med begreppen ”särskildhet” och ”obegriplighet”. Skillnaden är nog ytterst sett en fråga om hur pass närsynt man är. Ser man bara 50-100 år bakåt i tiden blir svaret ”obegriplighet” medan ett längre historiskt perspektiv och en icke fullt lika historiedeterministisk uppfattning får en att landa i Scrutons slutsatser.
    Frågor av denna sort är icke desto mindre värda att ställas för den som vill något mer än att tillfredsställa svenska konstkritiker som i sig är livrädda för att uppfattas som obsoleta av företrädare för konstinstitutionerna och därför hela tiden agerar fullkomligt nervöst och ängsligt, vilket gjort att de blivit ointressanta för andra än de närmast sörjande.
    Jag finner det vidare vara en poäng att just verka för ett pluralistiskt och inkluderande konstbegrepp just av den anledningen att konsthistoriens riktning inte framstår som på något sätt given. Att exempelvis kasta ut barnet med badvattnet så som gjorts med just det klassiska måleriets grunder förefaller bara kortsiktigt närsynt från mitt perspektiv, där historien framstår som i lika hög grad cyklisk som linjär, men är väl däremot självklart för den som tror sig ha nått ett slags historisk slutpunkt där ”vägen tillbaka är spärrad”.

  3. Johan Lundberg skriver:

    Nu vill jag förvisso – trots min kritik – även ge all heder åt Lars Vilks som för en intellektuellt hederlig och öppen diskussion om dessa frågor, och inte bara sluter sig inom den egna självförståelsens skal såsom sker på de flesta konsthögskolor.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.