Del 636: Också konsten har ett altare

En rad intressanta diskussioner försiggår på kommentarsidorna. Inte minst är Johan Lundberg aktiv och det har han min högaktning för. När hade vi en konstdebatt i Sverige senast? Eller i övriga delen av världen?

Visserligen finns det brister i det som Lundberg initierat. Han är som jag flera gånger nämnt dåligt påläst. Han skriver bland annat:

”Däremot så är jag rätt allergisk mot teoretisk nivå om man med det avser att verket ifråga ska kommunicera idéer. Vill man kommunicera idéer i en samtidskontext så är det mer effektivt att skriva politiska pamfletter eller filosofiska traktat eller matematiska avhandlingar än att producera konst.”

I konstvärlden har man generellt en bestämd hållning i frågan om vad konsten är inriktad på. Konsten producerar reflektionsobjekt. Om den kommunicerar idéer handlar det om idéer som är svåra att bestämma. Den produktion man har inom ramen för social kritik är inte lämpad för politiska pamfletter. Ett berömt exempel är Joseph Beuys bidrag till De Gröna när han hade anslutit sig till partiet. Hans bild av en hare blev omedelbart bortröstad.

Dagens konstnärer är i regel klara över skillnaden mellan politisk aktivism och konstens socialkritik. Se t ex på Paul Chan som är både det ena och det andra och som håller dem strängt isär.

När konstnärer arbetar med filosofiska idéer lämnar de knappast några bidrag till filosofin och det är tveksamt vilka idéer de egentligen kommunicerar. Bruce Nauman använde sig av en kort text från Wittgenstein 1966: ”A Rose Has No Teeth”, ord som han utformade som en blyskulptur och som placerades i naturen. Rosemarie Trockels ”Cogito, ergo, sum” från 1988 är dessa ord sydda på ylle. En helt annan värld.

Lundberg påstår att hans resonemang inte förutsätter någon gudomlig nivå. Men när jag läser detta (som också kommenterats av Rasmus West) stiger rökelsen kring altaret:

”att låta sig beröras av dem /verken/ – i någon mening så att de slår an strängar i djupet av oss.
Det handlar om en existentiell hållning som enligt min mening förutsätter kvaliteter i verken som höjer dem över tiden och i någon menig kan uppfattas som tidlösa. Att dessa kvaliteter inte går att fullkomligt plocka sönder och analysera betyder inte att de inte existerar.”

I vår tid skall man för att få igång sådana upplevelser vara utrustad med förförståelse för konst på det gamla sättet. För det första att konsten är en singularitet och därför inte kan förklaras. För det andra att denna singularitet är särskild genom att ha ett särskilt stort värde. När man får upplevelsen (och det är inte svårt) bekräftas att den finns där. Sådana konstupplevelser finns inte före romantiken. Men sedan blev det fart på upplevelserna och det hejdade sig inte förrän långt efter Duchamps sabotage.

Och än ryker det på konstens altare.

En helt annan sak. Här är en vinklad beskrivning av forskningsprojektet (som också kan vara vinklat) kring medierna och rondellhundsprojektet.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, konstteori, Muhammedsaken | 11 kommentarer

Del 635: Vibbar, vibbar

En liten tänkvärd detalj dyker upp i intervjun som konsten.net (Rikard Ekholm) gör med Lars Nittve. Tillfrågad om sina favoriter lägger Nittve fram:

”Men jag är glad över att vi kan visa Ed Ruschas ”Standard Station, Amarillo, Texas” (1963). ”Kustom Kar Kommandos” och Judy Chicagos ”Car Hood” (1965) spelar en viktig roll i utställningen. Verken handlar om machokultur och i ”Kustom Kar Kommandos” finns queervibbar.”

Intressant är det sista tillägget. Vi har här ett par konstnärliga kvaliteter. Ett verk om machokultur är naturligtvis en bra sak. Och ännu bättre är att det finns ”queervibbar”, något som kan rekommenderas att infoga i ett konstprojekt för att öka kvalitetsvärdet. ”Queervibbar” alltså..

Från dessa vibbar är det nästan ett oändligt avstånd till den upprörda debatten som sprungit fram ur Halal-tv. Carl Hamilton fick inte skaka hand med en av de tre programledarna. När Hamilton blev rasande lyckades han göra en verkligt ömklig figur.

Programmet har ju lyckats väl genom att bli föremål för en intensiv debatt. Men det var nog inte tänkt så. Här handlar det förmodligen om att försöka visa upp något som skall påminna befolkningen om mångkulturell förståelse och öppenhet. Programmet är ingen höjdare, snarare på gränsen till det outhärdliga. Hur naivt får det vara? Mer om diskussionen på arvidfalk.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag | 7 kommentarer

Del 634: Provokation och eviga värden

En intressant diskussion finner man i kommentarerna där Petter Helje, Rasmus West och Johan Lundberg lämnat bidrag. Vad är en provokation och är den nödvändig för att befästa konstens kvalitet?

Johan Lundbergs skönheten och bestående kvalitet har jämförts med mina rondellhundar. Båda provocerar konstvärlden.

En provokation måste först och främst nå fram till konstvärlden. Sedan får den också väcka reaktion. Därefter blir det mer besvärligt. Är det något som enkelt avfärdas eller biter det sig fast?

Lundberg tycker att tillfällig kvalitet är en parodi. Väl enkelt det. Tillfällig kvalitet är den första sorteringsgrunden för det som håller samman konsten: Konsthistorien. Sådant som blir bestående finns i regel med i den tillfälliga kvaliteten. Det är sällan något helt bortglömt dyker upp från ingenstans. Ser man genom modernismens historia konstaterar man att praktiskt taget alla som finns med idag fanns som kandidater när det begav sig. Från impressionisterna till Duchamp till Robert Smithson till Cindy Sherman.

Förstår jag Lundberg rätt menar han att den samtida konsthistorien kommer att möbleras om från grunden. Jag tror däremot att man kan göra kvalificerade gissningar om vad som kommer att bestå. Smithson och Sherman kommer nog att behålla sina platser. Koons och Hirst klarar det förmodligen också.

Svårigheten ligger i att vi inte vet vilken inriktning konsten kommer att få framöver. En ny aspekt påverkar de konsthistoriska referenserna. Samtidigt kan man vara trygg i förvissningen att konsten aldrig genomgår några drastiska förändringar.

Å andra sidan skall man inte glömma bort att konsthistoria är ett gåtfullt ämne. Den traditionella uppställningen handlar om att sammanställa något som skall vara eviga värden. Men den kompletteras av en mera faktisk modell: Hur det egentligen var. Därför har salongsmålarna från 1800-talet numera kommit med. De var ledande på sin tid och skall man skildra konstens historia kommer man inte ifrån det.

Om man går ett steg till och säger att det inte finns några eviga (skönhets)värden blir konsthistorien också det som Lundberg slår ner på: en samtidens värdeskala – konsthistorien fogar sig efter samtidens uppfattningar. I praktiken brukar dessa uppfattningar följa de konsthistoriska riktlinjerna – men poängen är att kvaliteten helt och hållet ligger i samtiden och inte någon annanstans.

En liten notis. Ikväll är jag med i det norska konstprogrammet Safari. Det är väl inte alltför många som kan se norsk tv men i morgon skall man kunna se det på nätet. I annonseringen ser man den intressanta uppgiften att stackars konstnär Vilks har tvingats att gå under jorden i tre år. Inte dåligt. Men knappast korrekt. Efter hand som insikten har nått mig förstår jag att min fatwa inte är av bästa kvalitet. Iraq-Al-Qaida är lite B-lag i den här branschen. I Iran finner man den bästa fatwakvaliteten men utgivningen är numera sparsam.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, konstteori | 14 kommentarer