En rad intressanta diskussioner försiggår på kommentarsidorna. Inte minst är Johan Lundberg aktiv och det har han min högaktning för. När hade vi en konstdebatt i Sverige senast? Eller i övriga delen av världen?
Visserligen finns det brister i det som Lundberg initierat. Han är som jag flera gånger nämnt dåligt påläst. Han skriver bland annat:
”Däremot så är jag rätt allergisk mot teoretisk nivå om man med det avser att verket ifråga ska kommunicera idéer. Vill man kommunicera idéer i en samtidskontext så är det mer effektivt att skriva politiska pamfletter eller filosofiska traktat eller matematiska avhandlingar än att producera konst.”
I konstvärlden har man generellt en bestämd hållning i frågan om vad konsten är inriktad på. Konsten producerar reflektionsobjekt. Om den kommunicerar idéer handlar det om idéer som är svåra att bestämma. Den produktion man har inom ramen för social kritik är inte lämpad för politiska pamfletter. Ett berömt exempel är Joseph Beuys bidrag till De Gröna när han hade anslutit sig till partiet. Hans bild av en hare blev omedelbart bortröstad.
Dagens konstnärer är i regel klara över skillnaden mellan politisk aktivism och konstens socialkritik. Se t ex på Paul Chan som är både det ena och det andra och som håller dem strängt isär.
När konstnärer arbetar med filosofiska idéer lämnar de knappast några bidrag till filosofin och det är tveksamt vilka idéer de egentligen kommunicerar. Bruce Nauman använde sig av en kort text från Wittgenstein 1966: ”A Rose Has No Teeth”, ord som han utformade som en blyskulptur och som placerades i naturen. Rosemarie Trockels ”Cogito, ergo, sum” från 1988 är dessa ord sydda på ylle. En helt annan värld.
Lundberg påstår att hans resonemang inte förutsätter någon gudomlig nivå. Men när jag läser detta (som också kommenterats av Rasmus West) stiger rökelsen kring altaret:
”att låta sig beröras av dem /verken/ – i någon mening så att de slår an strängar i djupet av oss.
Det handlar om en existentiell hållning som enligt min mening förutsätter kvaliteter i verken som höjer dem över tiden och i någon menig kan uppfattas som tidlösa. Att dessa kvaliteter inte går att fullkomligt plocka sönder och analysera betyder inte att de inte existerar.”
I vår tid skall man för att få igång sådana upplevelser vara utrustad med förförståelse för konst på det gamla sättet. För det första att konsten är en singularitet och därför inte kan förklaras. För det andra att denna singularitet är särskild genom att ha ett särskilt stort värde. När man får upplevelsen (och det är inte svårt) bekräftas att den finns där. Sådana konstupplevelser finns inte före romantiken. Men sedan blev det fart på upplevelserna och det hejdade sig inte förrän långt efter Duchamps sabotage.
Och än ryker det på konstens altare.
En helt annan sak. Här är en vinklad beskrivning av forskningsprojektet (som också kan vara vinklat) kring medierna och rondellhundsprojektet.