Del 636: Också konsten har ett altare

En rad intressanta diskussioner försiggår på kommentarsidorna. Inte minst är Johan Lundberg aktiv och det har han min högaktning för. När hade vi en konstdebatt i Sverige senast? Eller i övriga delen av världen?

Visserligen finns det brister i det som Lundberg initierat. Han är som jag flera gånger nämnt dåligt påläst. Han skriver bland annat:

”Däremot så är jag rätt allergisk mot teoretisk nivå om man med det avser att verket ifråga ska kommunicera idéer. Vill man kommunicera idéer i en samtidskontext så är det mer effektivt att skriva politiska pamfletter eller filosofiska traktat eller matematiska avhandlingar än att producera konst.”

I konstvärlden har man generellt en bestämd hållning i frågan om vad konsten är inriktad på. Konsten producerar reflektionsobjekt. Om den kommunicerar idéer handlar det om idéer som är svåra att bestämma. Den produktion man har inom ramen för social kritik är inte lämpad för politiska pamfletter. Ett berömt exempel är Joseph Beuys bidrag till De Gröna när han hade anslutit sig till partiet. Hans bild av en hare blev omedelbart bortröstad.

Dagens konstnärer är i regel klara över skillnaden mellan politisk aktivism och konstens socialkritik. Se t ex på Paul Chan som är både det ena och det andra och som håller dem strängt isär.

När konstnärer arbetar med filosofiska idéer lämnar de knappast några bidrag till filosofin och det är tveksamt vilka idéer de egentligen kommunicerar. Bruce Nauman använde sig av en kort text från Wittgenstein 1966: ”A Rose Has No Teeth”, ord som han utformade som en blyskulptur och som placerades i naturen. Rosemarie Trockels ”Cogito, ergo, sum” från 1988 är dessa ord sydda på ylle. En helt annan värld.

Lundberg påstår att hans resonemang inte förutsätter någon gudomlig nivå. Men när jag läser detta (som också kommenterats av Rasmus West) stiger rökelsen kring altaret:

”att låta sig beröras av dem /verken/ – i någon mening så att de slår an strängar i djupet av oss.
Det handlar om en existentiell hållning som enligt min mening förutsätter kvaliteter i verken som höjer dem över tiden och i någon menig kan uppfattas som tidlösa. Att dessa kvaliteter inte går att fullkomligt plocka sönder och analysera betyder inte att de inte existerar.”

I vår tid skall man för att få igång sådana upplevelser vara utrustad med förförståelse för konst på det gamla sättet. För det första att konsten är en singularitet och därför inte kan förklaras. För det andra att denna singularitet är särskild genom att ha ett särskilt stort värde. När man får upplevelsen (och det är inte svårt) bekräftas att den finns där. Sådana konstupplevelser finns inte före romantiken. Men sedan blev det fart på upplevelserna och det hejdade sig inte förrän långt efter Duchamps sabotage.

Och än ryker det på konstens altare.

En helt annan sak. Här är en vinklad beskrivning av forskningsprojektet (som också kan vara vinklat) kring medierna och rondellhundsprojektet.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, konstteori, Muhammedsaken. Bokmärk permalänken.

11 svar på Del 636: Också konsten har ett altare

  1. Johan Lundberg skriver:

    Nja, Lars, nu är det visserligen så att jag är dåligt påläst på en del eller till och med mycket här i världen, men just det som du nu nämner är inga som helst nyheter för mig. Jag tror dock att det skulle trötta din bloggs läsare om jag skulle skriva någon sorts doktorsavhandlingar som kommentarer.

    Dock är jag i grunden emot just konst som reflektionsobjekt – och problemet med det resonemanget är egentligen det som du formulerar som att konsten ska gestalta ”idéer som är svåra att bestämma”. Vem avgör om en idé är svår att bestämma, kan man undra, för det första. För det andra ser jag inte nödvändigtvis ett egenvärde i att gestalta idéer som är svåra att bestämma. Det framstår som intellektuellt hederligare, för den som nu är intresserad av att framställa idéer, att framställa dessa idéer på ett så logiskt sätt som möjligt så att de är möjliga att kritisera. Om man nu är intresserad av idédebatt alltså.

    Därav min skepsis mot konst som reflektionsobjekt annat än som reflektionsobjekt i renodlat estetisk bemärkelse. Vilket inte innebär att jag menar att verken måste gestalta skönhet i någon sorts 1700-tals eller annan bemärkelse. Däremot ligger det i förlängningen av ett sådant resonemang en humanistisk dimension, som jag inte alls uppfattar som nödvändigtvis religiös. Även den mest hedniska person kan beröras känslomässigt av konst på det sätt som jag redogör för.

    Sedan din sista punkt finner jag på två plan lite knepigt. Detta med att säga att en viss typ av konstupplevelse föds med romantiken – är det inte åtminstone delvis rätt problematiskt att påstå? Med romantiken föds obestridligen ett nytt konstbegrepp, en ny estetik, som innebär att verkets originalitet och konstnärens egenartade vision blir huvudkriteriet för bedömning av konst. Men föds därmed en ny upplevelse? Alltså: vad som föds med romantiken skulle lika gärna kunna sägas vara att man gör en poäng av en viss sorts subjektiv upplevelse. Det sker ju likaså inför naturupplevelsen. Men detta behöver, som jag ser det, inte alls innebära att sådana upplevelser inte fanns eller ens var marginaliserade även före romantiken.

    Detta är för övrigt en invändning som kan riktas mot mycket av den sorts konstruktionistiska resonemang som varit så populära på sistone och som för konstens del fått som konsekvens just det som du redogör för.

    Det problematiska i det resonemanget blir ju dessutom tydligt genom att Duchamp plötsligt skulle ställa allt tillrätta igen, men det kanske ska förstås ironiskt?

  2. Rasmus West skriver:

    Estetiska objekt finns det ju många utav. Det finns få och svaga förevändningar för att motivera dem alla som konst. Medans konsten och diskursen ger ett bra uppslag för vad konst kan vara och eventuellt vara bra för, om än utvecklingsbart.

    Jag tror problemet när du pratar om reflektionsobjekt är att du tänker i termer av illustration av koncept och inte utav termer av en metaforisk konversationspart till filosofin – d.v.s. då pratar jag om nya metaforer, sådana man inte har ord för – och inte gamla, museala, döda / ordagranna metaforer. Om du tänker nytänkande poeter och filosofer som skapare av nya metaforer, nya vokabulärer så förstår du kanske vad jag menar.

    Sedan har vi språket – det går inte att runka till människans gudomliga essens a’la romantiken. Eller världens dito för den delen. Om du vill prata om den privata eller subjektiva upplevelsen av konst så får du nog hitta på en annan vokabulär, en mer sansad utgångspunkt.

    Kort sagt, konsten och filosofin/språket har ingått äktenskap och då ska det jäkligt mycket till för att splittra upp det.

  3. Lars skriver:

    Johan.

    1. Reflektionsobjekt och idéer. Det är startkapitalet som Kant lade ut texten, därför nödvändiga för att få igång ett modernt konstbegrepp. Just reflektionen, den kontemplerande attityden är central. Förståndet försöker gripa om det uppfattade men faller genom en rad kantianska psykologier till att forma den särskilda estetiska upplevelsen där förståndet och inbillningskraften leker kurragömma. Och idéerna måste ju finnas med. Kant talar om estetiska idéer och det torde vara självklart att vad en konstnär än gör så finns det idéer, estetiska eller andra. Men, och här har du inte förstått mig, dessa idéer är svårtbestämda vilket är hela poängen med konsten. De kan inte vara avklarade i sitt slutresultat. Naturligtvis kan en konstnär börja med en mycket klar idé men blir den utfylld som sådan avlägsnar sig verket från den obevekliga förutsättningen att baseras på en singularitet.

    Det här är du kanske med på utan vidare men i och med att konsten redan i sin begynnelse inte hade några gränser utan var en konst i allmänhet kan varje form av idéer estetiseras. Så blir det också t ex med socialkritiken. Endast det svårbestämda är hållbart. Konst som konst i allmänhet finns tills vidare bara i bildkonsten.

    2. Konst före konstbegreppet. En upplevelse finns inte av sig själv och utan förutsättningar. Ett objekt som placeras i en sakral kontext blir upplevd som sakral. Många äldre målningar o dyl blev föremål för den sortens upplevelser. När konstkontexten i modern mening tillkom gavs möjligheten till Konstupplevelsen, särskild och mystisk med sin egen historia och sina förklaringsgrunder. Den kan inte återfinnas någon annanstans än i en kortvarig del av västerlandets historia.

  4. bo werner eriksson skriver:

    leve konst fascisterna

  5. cn skriver:

    lars med hjälp av (bl a) dig har jag förstått att konsten inte har någonting med mig att göra, jag som länge trodde att den hade det. jag känner befrielse. tack!

  6. Lars skriver:

    cn. Hopp hopp inte så brått. Konsten är en alldeles utmärkt sak.

  7. bo werner eriksson skriver:

    hej hopp sa beuysharen morötter är sakrala saker som konst

  8. Johan Lundberg skriver:

    Rasmus – nja men ett äktenskap kan ju, som vi vet, se ut på rät många sätt. Och jag är inte alls säker på att det nuvarande styrkeförhållandet är det ultimata. Vad som skett är väl, från ett historiskt perspektiv, att fotografi och filmkonst lagt beslag på den mimetiska avbildningen, vilket skedde i början av 1900-talet. Konsten, och därmed konstkritiken, fick därmed söka sig andra riktningar. Den estetiska sensibiliteten har sakta men säkert gått förlorad, till förmån för en filosofisk sensibilitet, men i den mån som detta har hårdragits har konsten rört sig bort från sin klassiska essens – vilken man givetvis försöker påvisa är en 1800-talskonstruktion, men det räcker ju med att gå snabbt igenom ett museum för att se att konsten modifikationer varit rätt små fram till modernismen.
    Nåväl: vad som enkelt kan konstateras är att ju mer filosofin kommit att dominera i det där äktenskapet desto mer har konsten marginaliserats – och kommit att hållas vid liv inom ramen för ett alltmer slutet cirkulationssystem, och det är väl inte osannolikt att konstkritiken sannolikt kommer att lyftas ut ur kulturbilagorna om marginaliseringen fortgår. Dock så ser naturligtvis inte konstvärlden i stort ut på detta sätt, utan i många fall – inom enskilda konstnärskap, olika vissa sektorer av konstvärlden etcetera – så är filosofins ställning betydligt svagare – med konsekvens att man kanske ändå inte ska ge upp hoppet.
    Och jag håller med Lars om att endast de svårbestämda idéerna har överlevnadsbenägenhet i konstnärliga sammanhang. Men jag kan ändå inte släppa tanken på att man i så stor utsträckning utgått från nutida tänkare vars verk pulveriserats av det internationella vetenskapssamhället – som Edward Said och en del feminister, queerteoretiker etc.. Att utgå från den sortens tänkande kan enligt min mening framförallt skapa historiskt kuriösa verk av ungefär samma slag som de konstnärer som på ett schematiskt sätt utgick från rasbiologiska, socialdarwinistiska idéer eller någon annan av alla dessa tidsbundna modeteorier som florerat genom tiderna
    Slutligen fattar jag inte Lars tankar om sakrala upplevelser. Vad jag menar är att ”innehållet” i den upplevelse som får benämningen Konstupplevelse, inte behöver vara speciellt särskild från den sorts sakrala upplevelser som folk har haft genom tiderna, eller naturupplevelser för den delen. Det har ju historiskt mig veterligen inte förelegat några bestämmelser över sakrala upplevelser utan de har nog funnits lika många sådana som det funnits människor.

  9. Rasmus West skriver:

    “Men jag kan ändå inte släppa tanken på att man i så stor utsträckning utgått från nutida tänkare vars verk pulveriserats av det internationella vetenskapssamhället – som Edward Said och en del feminister, queerteoretiker etc.. Att utgå från den sortens tänkande kan enligt min mening framförallt skapa historiskt kuriösa verk av ungefär samma slag som de konstnärer som på ett schematiskt sätt utgick från rasbiologiska, socialdarwinistiska idéer eller någon annan av alla dessa tidsbundna modeteorier som florerat genom tiderna”

    Ditt problem verkar ju inte handla om att man tar upp sådana teorier, utan snarare att inget intressant (enbart en kuriositet) uppstår som en följd av detta. Då handlar det väl snarare om ett specifikt konstnärligt misslyckande än att man skulle kunna påstå att det är fel sak att intressera sig för. Jag reagerar även på att du plockar upp teorierna som “tidsbundna modeteorier”, vilket helt missar de tillfälligheter genom vilka dessa uppstår. Bara för att vi kan avfärda dessa teorier idag som irrelevanta betyder inte att det inte finns erfarenheter att lära sig därigenom, alla undersökningsområden berättar om en viss underliggande psykologi exempelvis.

    Sen håller jag inte alls med om att konsten marginaliserats, tvärtom, den har sprängt över alla breddar, med vissa problem till följd. “Det slutna cirkulationssystemet” är dessutom större än någonsin tidigare och öppet för alla som vill, vilket talar starkt emot din uppfattning här.

  10. Rasmus West skriver:

    Sen har vi det där med det sakrala; är det ett psykologiskt tillstånd som kan skapas/återskapas eller något som hör till människans ESSENS, som alltigenom tiderna varit detsamma? Det verkar som att du, Johan hör till den senare trosbekännelsen – som att man helt utan förkunskap/för-vetande kan uppleva naturens allsmäktande drama, som tränger in i djupet av ens vara och slår an djupt existensiella strängar.

    Att vi överhuvudtaget tänker i termer som inte handlar om nödvändighet – att överleva, beror på ett överflöd av energi, vilket i sin tur måste vara en följd av en eller annan slags organisering/civilisation.

    Den fysiska upplevelsen och den psykologiska, av diskursen betingande upplevelsen är rimligtvis oskiljaktlig/samtidig.

  11. cn skriver:

    haha konsten är jättebra, gör bara inte så mkt för mig, jag pratar ju alltid om mig själv. och så brått har det nu inte gått, redan på 90talet hörde jag dig föreläsa, och jag menade verkligen tack

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.