Del 634: Provokation och eviga värden

En intressant diskussion finner man i kommentarerna där Petter Helje, Rasmus West och Johan Lundberg lämnat bidrag. Vad är en provokation och är den nödvändig för att befästa konstens kvalitet?

Johan Lundbergs skönheten och bestående kvalitet har jämförts med mina rondellhundar. Båda provocerar konstvärlden.

En provokation måste först och främst nå fram till konstvärlden. Sedan får den också väcka reaktion. Därefter blir det mer besvärligt. Är det något som enkelt avfärdas eller biter det sig fast?

Lundberg tycker att tillfällig kvalitet är en parodi. Väl enkelt det. Tillfällig kvalitet är den första sorteringsgrunden för det som håller samman konsten: Konsthistorien. Sådant som blir bestående finns i regel med i den tillfälliga kvaliteten. Det är sällan något helt bortglömt dyker upp från ingenstans. Ser man genom modernismens historia konstaterar man att praktiskt taget alla som finns med idag fanns som kandidater när det begav sig. Från impressionisterna till Duchamp till Robert Smithson till Cindy Sherman.

Förstår jag Lundberg rätt menar han att den samtida konsthistorien kommer att möbleras om från grunden. Jag tror däremot att man kan göra kvalificerade gissningar om vad som kommer att bestå. Smithson och Sherman kommer nog att behålla sina platser. Koons och Hirst klarar det förmodligen också.

Svårigheten ligger i att vi inte vet vilken inriktning konsten kommer att få framöver. En ny aspekt påverkar de konsthistoriska referenserna. Samtidigt kan man vara trygg i förvissningen att konsten aldrig genomgår några drastiska förändringar.

Å andra sidan skall man inte glömma bort att konsthistoria är ett gåtfullt ämne. Den traditionella uppställningen handlar om att sammanställa något som skall vara eviga värden. Men den kompletteras av en mera faktisk modell: Hur det egentligen var. Därför har salongsmålarna från 1800-talet numera kommit med. De var ledande på sin tid och skall man skildra konstens historia kommer man inte ifrån det.

Om man går ett steg till och säger att det inte finns några eviga (skönhets)värden blir konsthistorien också det som Lundberg slår ner på: en samtidens värdeskala – konsthistorien fogar sig efter samtidens uppfattningar. I praktiken brukar dessa uppfattningar följa de konsthistoriska riktlinjerna – men poängen är att kvaliteten helt och hållet ligger i samtiden och inte någon annanstans.

En liten notis. Ikväll är jag med i det norska konstprogrammet Safari. Det är väl inte alltför många som kan se norsk tv men i morgon skall man kunna se det på nätet. I annonseringen ser man den intressanta uppgiften att stackars konstnär Vilks har tvingats att gå under jorden i tre år. Inte dåligt. Men knappast korrekt. Efter hand som insikten har nått mig förstår jag att min fatwa inte är av bästa kvalitet. Iraq-Al-Qaida är lite B-lag i den här branschen. I Iran finner man den bästa fatwakvaliteten men utgivningen är numera sparsam.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, konstteori. Bokmärk permalänken.

14 svar på Del 634: Provokation och eviga värden

  1. Christer Eriksson skriver:

    Om konstens roll är att vara gränsöverskridande och avantgardistisk, “to boldly go where no man has gone before”, så är det väl naturligt att den samtidigt blir provocerande och utmanande. Där spelar rimligen också provokationen en viktig roll så länge det finns ett genuint bakomliggande syfte att rätta till ett missförhållande genom att skapa debatt.

    Men om konsten alltid är avhängig av att bryta ny mark och bryta med gamla tabun så kan den snarare definieras mer som en rörelse än ett tillstånd. Vad händer i så fall med konsten om samhället utvecklas i en alltmer utopisk riktning där motsättningarna är få eller inga? Kommer den då att bli överflödig och dö ut eller kommer den att finna sin riktiga form och stelna i ett ideellt tillstånd?

  2. Johan Lundberg skriver:

    Min erfarenhet som litteraturhistoriker pekar i motsatt riktning: varje given kulturhistorisk punkt drar till sig en mängd efeber och epigoner. På bara 50-100 års avstånd så syns skillnaden så otroligt tydligt: man ser – till skillnad från dåtidens kritiker – vad som bara är helt osjälvständiga och tidstypiska stilgrepp. Och säkert över 90 procent av allt som för dåtidens smakdomare tedde sig rätt likvärdigt framstår bara just som intressanta tidsdokument och inget annat.
    Det som däremot idag framstår som intressant är ofta det som uppvisar störst avvikelser från det tidstypiska och därför tedde sig lite lätt bisarrt och apart för den samtida bedömningen. Och jag skulle påstå att detsamma egentligen gäller även det som har sådan konstnärlig styrka att samtiden omedelbart kapitulerar, såsom inför Picassos verk. Eller ja, det är ju naturligtvis den sortens konstnärer som alla osjälvständiga epigoner utgår från, men min poäng är att den konstnären ändå får denna särställning på grundval av sin avvikelse och inte genom sin tidstypiskhet.
    Det trista i dagens Sverige är att vi kulturlivet i stort bejakar just det konformistiska och tidstypiska.

  3. cn skriver:

    jag har lite svårt att förhålla mig till ordet “bestående”, och förstår inte riktigt vad ni pratar om. tillfällig kvalitet tycks mig vara att föredraga (om det skulle finnas ngn annan), bla av den anledningen att man kan ha glädje av den då den är av samma natur som en själv

  4. Rasmus West skriver:

    Johan: tycker du är ute och simmar på djupa vatten. Om alla former och diskurser inom konsten är möjliga, under särskilda betingelser (nätverk, relation till historien, samtiden), vad är då atypiskt? Den frågan låter sig inte med lätthet besvaras – och det blir s.g.s. omöjligt om man inte har någon koll på de ovan nämnda betingelserna. Man kan inte se saken från ett litteraturhistoriskt perspektiv eller genom att enbart ytligt säga att samtiden är konform. Då måste du bena ut VAD som är konformt, under vilka betingelser det existerar och vad som skulle kunna vara ett klart brott ifrån den konformiteten. Hirst (han med itusågade kon) gör saker som i princip ingen annan konstnär har en möjlighet att förhålla sig till (p.g.a. sin ekonomiska särställning) – vilket sätter honom i en position som antagligen inte kan gå obemärkt förbi, trots att han i vissa bemärkelser kanske inte är så intressant och trots att många gör liknande konst.

  5. Rasmus West skriver:

    Ursprunget, haussningen av figurativt klassiskt måleri är ungefär lika relevant / meningsfullt som att man skulle haussa för sonettformen i litteraturen. D.v.s. man stångar sitt huvud blodigt. Det är ju inte uteslutet att använda en sådan form, men skulle den få något större genomslag skulle det antagligen bero på att man lyckas frammana något nytt genom användandet av den.

  6. Johan Lundberg skriver:

    Rasmus, din analogi med sonetter haltar dessvärre – det är väl snarare som att börja skriva bunden vers, vilket jag inte ser ngt problem med. Resultatet blir givetvis alltid ”nytt” så vitt man inte kopierar ngt äldre rakt av. Det avgörande är snarare om det blir relevant, men det avgörs ju inte av formen utan av dikten i övrigt, vilken trots den bundna formen kan fyllas med vilket ”innehåll” som helst.

    Jag säger inte att det atypiska låter sig lätt urskiljas, jag redogör bara för en erfarenhet som jag tror jag delar med de flesta som bedömt äldre konst och kultur. Och sedan förestår jag inte varför man inte kan göra iakttagelsen att samtiden är konform utan att samtidigt kunna redogöra in i minsta detalj för vari denna konformism består. Det är ungefär lika smart som att säga att man inte får säga att solen skiner om man inte kan redogöra för alla fysikaliska och optiska processer bakom den iakttagelsen.

  7. Rasmus West skriver:

    Johan: det haltar inte; vi pratar om en specifik form bland alla tänkbara möjligheter. Att utvidga till bunden vers är att gå för långt t.o.m. Annars slår du huvet på spiken. Det avgörande är om det blir relevant.

    Det jag menar är; när man gör precisa förutsägningar eller utsagor om att någon form, av alla alternativ, skulle få ett betydande uppsving så bör man ha kött på benen för att ha ett argument, det räcker inte med att säga att samtiden är konform. Om någon förutspår solens beteende på sikt så bör ju den veta om de senaste teorier och mätinstrument som finns för detta ändamål. Annars blir trovärdigheten liten. Jag kan t.e.x. förutse att solen kommer att bli en supernova eller vit dvärg nästa år, den lyser så starkt numera. Skulle någon tro på det som ett rimligt utslag?

  8. Johan Lundberg skriver:

    Men apropå cn men även rörande Lars tal om att kvalitet ligger helt och hållet i samtiden, så ser jag väsentligen – i Nietzsches efterföljd – två sätt att förhålla sig till konsthistoria: antingen ser man på den som just intressant ur ett musealt perspektiv – olika verk är intressanta för att de på olika sätt vittnar om den tid då de är tillkomna. Det är den distanserade och antikverande hållningen, som är den självklara konsekvensen av det institutionella konstbegrepp som omhuldas här.
    Det andra förhållningssättet är att se verken som talande direkt till mig i nuet; att låta sig beröras av dem – i någon mening så att de slår an strängar i djupet av oss.
    Det handlar om en existentiell hållning som enligt min mening förutsätter kvaliteter i verken som höjer dem över tiden och i någon menig kan uppfattas som tidlösa. Att dessa kvaliteter inte går att fullkomligt plocka sönder och analysera betyder inte att de inte existerar.
    Att kvaliteten ligger i samtiden är givetvis på ett sätt fullkomligt banalt därför att en bedömning aldrig kan göras annat än i en samtid, men kan å andra sidan (om det tolkas som att det inte finns andra estetiska värden än dem som skapas just nu, i samtiden) sägas motbevisas av historien, där värdet hos en rad klassiker förblivit intakt trots historiens växlingar.

  9. Rasmus West skriver:

    Johan: Om jag förstår dig rätt så utgår det resonemanget bortser ju helt ifrån en teoretisk nivå, vilket man ändå måste säga är en omöjlighet.. Det finns ju orsaker till att det som anses som kvalitét just nu anses som kvalitét just nu och med din uppställning hamnar vi långt tillbaka i tiden.. när verkets kvalitét helt seriöst kunde ges gudomliga proportioner.

  10. Rasmus West skriver:

    Jäklar vad orden famlar, “Om jag förstår dig rätt så bortser det resonemanget helt ifrån en teoretisk nivå,” ska det vara.

  11. Johan Lundberg skriver:

    Rasmus jag vet inte om jag förstår dig rätt men någon gudomlig nivå förutsäter mitt resonemang inte alls. Jag förstår inte vad du får det ifrån. Däremot så är jag rätt allergisk mot teoretisk nivå om man med det avser att verket ifråga ska kommunicera idéer. Vill man kommunicera idéer i en samtidskontext så är det mer effektivt att skriva politiska pamfletter eller filosofiska traktat eller matematiska avhandlingar än att producera konst.

  12. Rasmus West skriver:

    Johan: okej, illustrativa konstverk är ju ett big no, no. När jag pratar om teori så pratar jag om diskursbildningen som är ofrånkomlig i konstvärlden.

    Ang. andligheten så skvallrar följande citat om en en viss sådan: “Det andra förhållningssättet är att se verken som talande direkt till mig i nuet; att låta sig beröras av dem – i någon mening så att de slår an strängar i djupet av oss.”

    Modernismens övertro på formens kapacitet ekar här starkt. Och vidare:

    “Det handlar om en existentiell hållning som enligt min mening förutsätter kvaliteter i verken som höjer dem över tiden och i någon menig kan uppfattas som tidlösa. Att dessa kvaliteter inte går att fullkomligt plocka sönder och analysera betyder inte att de inte existerar.”

    Då går du ju in på endera en tvivelaktig diskurs om konst som har något slags absolut värde antingen genom människans natur/världens natur, eller en rent privat hållning.

  13. Jacob C skriver:

    Rasmus: Varför är det en tvivelaktig ståndpunkt att något i konstens värde eller kvalitet skulle kunna betingas av något naturgivet?

    Om man antar att människan har en natur (vilket jag anser är sant även om krafterna hos denna natur ständigt bryts genom kulturen) förefaller det inte orimligt att det vi idag talar om i termer av skönhet refererar till något evigt och att detta tidlösa är relaterat dels till en förmåga hos människan att inta en viss kontemplerande attityd, dels att denna kontemplerande attityd har en tendens att extra lätt när vi betraktar vissa objekt eller vissa former i vissa bestämda situationer. Jag menar att skönheten givetvis också är kulturbunden, men också naturbunden. Varför skulle konsten av alla mänskliga verksamheter vara undandragen människans karaktär av biologisk varelse?

  14. Lars skriver:

    Jacob. Jag tror att det finns ett enkelt svar på din fråga. Om man skriver om den så här:

    “Rasmus: Varför är det en tvivelaktig ståndpunkt att något i innebandyns värde eller kvalitet skulle kunna betingas av något naturgivet?”

    Nej, det är naturligtvis ingen tvivelaktig ståndpunkt. NÅGOT i innebandyn är LIKSOM ALLTING ANNAT naturgivet.

    Men det blir alltför mycket och är ingenting värt. Finns det något i innebandyn som på allvar kan pekas ut som naturgivet och samtidigt skilja innebandy från allting annat? Jo, det finns: Innebandy är nämligen innebandy vilket definieras av innebandyvärlden – som i sin tur är accepterad av den övriga världen och har rätt till att utöva denna definition.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.