Den långa diskussionen med Johan Lundberg fortsätter. Men det här är intressant eftersom det visar en av de vanligaste missuppfattningarna om den institutionella konstteorin:
”Jag är nu, som du redan förstått, inte helt uppdaterad på ditt institutionella konstbegrepp, men om jag fattar det rätt så menar du att varje konstnärlig verksamhet kräver en inramning av något slag utifrån vilken den konstnärliga verksamheten bedrivs och definieras, och att mottagaren/betraktaren/publiken påverkas av denna ”inramning” – för att uttrycka sig lite förenklande.
Problemet med detta är naturligtvis hur ordet ”påverkas” ska tolkas – i vilken grad den institutionella inramningen och dess underförstådda krav och regler är styrande för konstupplevelsen.”
”Den institutionella inramningen” kan närmast betraktas som en identitet för den som betraktar sig som konstnär. Praktiskt taget alla konstnärer har vissa gemensamma och grundläggande uppfattningar om konst. Man blir inte konstnär utan att skapa kontakt med traditionen. En konstnärs identitet danas genom utbildning och erfarenhet där de basala tankegångarna och tillvägagångssätten lärs in. Man blir en del av stamsamhället konsten. Det är t ex självklart att konsten är betydelsefull på en hög nivå och att den har en ytterst väsentlig historia som alltid bildar utgångspunkten för vad man gör. Överskridandet är också självklart även om inte alla menar att detta behöver innebära att provocera. Man bör också notera konstens sakrala inslag. När konsten blir till får vi också flera möjliga sakraliteter. Tidigare fanns det ingen upplevelse som existerade på samma plan som den religiösa.
Den vanligaste vägen att dana sin konstidentitet sker genom skolning. Där kommer konstnären i kontakt med den aktuella traditionsformen. Så verkar institutionen konst och den verkar effektivt eftersom det förefaller som om den enskilde själv fattar besluten om hur saker ligger till. Och det är det här fältets dimensioner som utgör upplevelsens förutsättningar.
Den estetiska upplevelsen är inte identisk med konstupplevelsen. Den har en annan historia och har spelat en betydande roll också i konstsammanhang men är numera avskild. Naturupplevelsen är en uppfinning ungefär samtidig med konsten. Men en naturupplevelse kommunicerar inte vilket man alltid räknar med i konsten.
Vill du ha ett ännu tydligare exempel på hur kunskap påverkar upplevelsen kan man gå till förfalskningen eller uttalat epigoneri. När betraktaren, som kan ha fått starka upplevelser av sådana objekt, får veta att det handlar om en simpel förfalskning eller om att en konstnär har gjort alltför kraftiga lån från någon annan känd bild, påverkas upplevelsen.
Jag menar att när vi har en upplevelse kommer vi alltid att kunna sortera den efter befintliga institutioner.
Det du skriver om att konstnärerna bedriver t ex genusforskning är naturligtvis en riktig iakttagelse. Idén om konst som forskning dök upp som en möjlighet på 90-talet. Det visade sig att det är besvärligt. Resultat och att besvara frågor är konsten inte bra på. Dess tradition pekar i en helt annan riktning. Men det är full möjligt att bedriva något som handlar om genus eller postkolonialism och att i det arbetet åstadkomma något som blir intressant – fast svårbegripligt.
Första biennalen i New Orleans pågår. Mark Bradford har gjort en kommentar till fastighetsspekulationerna i USA, ett av de uppmärksammade bidragen.
Mark Bradford, Mithra, 2008
