Del 642: Farlig konst, kulturrådets årskonferens i Oslo

Jag har nu avverkat Norsk Kulturråds årskonferens med ämnet Farlig konst. Mycket folk hade samlats för denna begivenhet som inleddes av kulturminister Tron Giske.

Sju konstinslag togs fram som kandidater till ”farlig konst”. Vibeke Lökkeberg har skrivit en bok om de allierades bombangrepp på Laksevåg. 200 civila dödades men saken har aldrig fått någon kritisk uppmärksamhet. Händelsen har betraktats som det pris man får betala i krig. Inte heller nu har det blivit någon större diskussion.
Dramatikern Erling Kittelsens pjäs ”På Himmelen” har spelats i Amman i Jordanien. Då filmen handlar om några personer som längtar tillbaka till jorden från himmeln uppfattades den som blasfemisk och resulterade i en fatwa. Saken kunde dock utageras genom kontakter och samtal.

Projektet Miss Landmine av Morten Traavik handlar om en misstävling som han arrangerade bland landmineoffer i Angola (med stöd av kulturrådet). Några av de feministiskt orienterade konferensdeltagarna blev provocerade av att man använde skönhetstävling som koncept.

Det blev snart klart för konferensen att det rådde en påtaglig brist på farlig konst. Professorn i konsthistoria Gunnar Danbolt konstaterade att det mesta är tillåtet och att konstutspel ytterst sällan har några problematiska konsekvenser.

Mitt lilla bidrag med rondellhundsäventyren var emellertid en given kandidat till farlig konst. Förutsättningarna för min medverkan var att teckningarna inte skulle visas. Det räckte dock inte för att alla skulle vara nöjda. Konstnären och curatorn Samir M’Kadmi gav utlopp åt sina känslor och fördömde, efter att ha tagit avstamp i Roland Barthes, konstnär Vilks som dum, en dumhet som han delade med fundamentalistiska terrorister. Han protesterade också emot att jag skulle hålla det avslutande anförandet. Jag var naturligtvis inte alls missnöjd. Det är fortfarande temperatur i dessa små teckningar. M’Kadmi kritiserade också kritiken mot dödsstraffet i Iran och menade att dödsstraff ska ses som helhet och kritiseras utifrån denna. En annan deltagare med en annan profil, Walid Al-Kubaisi, rök snart ihop med M’Kadmi, inte angående mitt projekt utan om relationen mellan väst (”människan som helig”) och Islam (”boken och reglerna som heliga”).

Mitt anförande handlade om konstvärldens konformism och hur ”farliga” inslag alltid måste bekräftas av konstvärlden. Sedan berättade jag om mitt eget projekt. Poängen i detta är, som jag har framhållit många gånger, att det är ”tomt”. Det kom till genom oöverskådliga tillfälligheter. Tomheten blev inte långvarig utan fylldes snart av ändlösa tillskott och händelser där det inte minst spekuleras i konstnärens intentioner. Som sagt fortsätter projektet att tillföras nya omständigheter. Så också under den här dagen i Oslo.

Ett neutralt avsnitt ur musikalen Dogs visades också. Ett antal konstkritiker fick framträda och det intressanta är att de alla säger ungefär samma sak: Tomt och olämpligt.

konferens-salong.JPG
En välbesökt årskonferens i Dansens Hus i Oslo

konferens-debatt.JPG
Debattpanelen i konferensen. M’Kadmi andre från höger, Al-Kubaisi i mitten. Den svenske konstkritikern Tommy Olsson är andre från vänster.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, Musikalen Dogs | 5 kommentarer

Del 641: Pressrelease och kommentar till en uppsats

Idag är det pressreleasedag för Dogs. Innehållet i filmerna finns beskrivet nedan.

För ett par dagar sedan påtalade signaturen David att Emma Eleonorasdotter skrivit en uppsats om rondellhundsdebatten på Malmö högskola K3. Det är en våldsamt vinklad uppsats (fylld med ”fokusera” och namedropping) vars föresats är att visa hur otäck företeelsen profeten som rondellhund var. Ingen större överraskning att hon summerar sitt arbete med:

”Många element förvånade mig. Lars Vilks bildning och hur han så minutiöst strategiskt har
kunnat förutsäga hela händelseförloppet. Hur hans oförblommerade rasism lindas in av, även
kritiska, reportrar som gång på gång upprepar att Lars Vilks inte är rasist, och hur han på
olika sätt har lyckats spela rollen som den autentiske konstnär, som han i sin bok understryker
är så viktig att bli sedd som.”

Den rasism som Eleonorasdotter ivrigt läser in hämtar hon främst från ett uttalande som jag gjort på min blogg där jag säger att ”väst är bäst” och åsyftar då västvärldens grundläggande värderingsskalor. Ytterligare bevis på hållbarheten i denna tanke är uppsatsskrivarens uppsats. Den är en produkt av västvärldens kultur och man kan fråga sig varför hon valt detta sätt att uttrycka sina idéer. Och hur ser hon på sanningshalten i sitt material om utgångspunkten endast är en av många kulturers synsätt? Det går liksom inte att relativisera här.

Självklart är uppsatsen ett bra konstnärligt material. Man skulle kunna göra en musikal av den.

Musikalen Dogs består av 17 filmer.

Filmerna dokumenterar utvalda delar av händelseförloppet som inleddes i juli 2007 då de tre teckningarna censurerades vid en utställning i Värmland.

Allt som visas är uppbyggt av redan befintligt material. Hunden och rondellen (cirkeln) är återkommande element. I övrigt citeras en lång rad konstverk, konstnärer, filmer, opera, musikvideor osv.

Ett väsentligt tema är kontrasten mellan världen och konstvärlden. Det är just den kollisionen som skapat de problem som gav teckningarna en så omfattande uppmärksamhet.

Musiken hämtas från många olika källor. En mycket liten del är originalkomponerad för Dogs av bland andra en grupp som önskar att vara anonym. I övrigt är bredden mycket stor: Från modern seriös experimentell musik, till klassiska mästerverk, jazz och pop.

Genom sina talrika referenser finns det undertexter och –berättelser i varje film. Det är dock inte nödvändigt att vara i stånd att läsa av allt detta.

Dokumentationen består i huvudsak att visa upp projektets ”bidragsgivare”. Textremsorna (som är på engelska) är antingen från artiklar som har skrivits eller via muntliga källor. Eftersom lagren är många är filmerna informationstäta.

1. The Choir of the Offended. Originalkompositionen ”De kränktas kör” där, utöver filmen, Humanisternas kör kommer att delta. Bland mycket annat kan man se en glimt av Eddie Cantor, en numera bortglömd superstjärna. Han var den förste som blev censurerad i ett tv-program. (3:43)
2. Credits. Ger en översikt av merparten av de medverkande. Det är en mycket lång lista som visas tillsammans med bland annat Fellini, Buñuel, Damien Hirst och bilder från censureringen av Mozarts Idomeneo på operan i Berlin. (4:52)
3. Drawing the Drawing. Om teckningarna och konstnärens förklaring. Med mycket rondell. (10:25)
4. Censorship. Behandlar censureringen som skedde i Tällerud i Värmland och på Gerlesborgsskolan i Bohuslän. Här visas också bilder från den första utställningen av teckningarna i Luzern, Schweiz. (10:28)
5. Publication/Demonstration. Om publicering och demonstrationer. Ett kraftigt blasfemiskt citat ingår, det visas exempel från utställning God Goods och man får se Vilks skälla som otrevlig hund. (7:32)
6. Threats 1 (Amatullah). En skojig film om hur en muslimsk extremist ville skära halsen av Vilks. (5:44)
7. Threats 2 (Al-Qaida). En underhållande framställning om hur Vilks fick sitt dödshot samt en presentation av hans privata dödshotssamling. Skottlossning och explosioner. (6:37)
8. Debate 1. (First Offended Wins) I debatten möter man bland andra Irans president, Fredrik Reinfeldt, Jan Guillou och Mohamed Omar. Och don Quijote. (11:52)
9. Debate 2. (The Fashion of Islamophobia). Här är det Pierre Schori och ett specialkomponerat dansstycke för Erik Berggren vilka är några av huvudattraktionerna. (10:35)
10. Art Critics 1 (Delibes). Man kan nog kalla den här för en collagefilm som är uppbyggd av texter av Ulrika Stahre och Linda Fagerström. Även Iransk feminism och musik av kompositören Leo Delibes ingår. (7:39)
11. Art Critics 2. En lång rad kritiker får framträda, bl a: Mats Gellerfelt, Sune Nordgren, Mårten Arndtzén, Dan Jönsson, Carl Michael von Hausswolff. (10:54)
12. Art Critics 3 Censureringen på Gallery Lautom Contemporary I Oslo med musik av Händel. (4:32)
13. Dog’s End? Multiculture. Den här berör ämnet mångkultur och man får möta Björn von Sydow, Egyptens ambassadör, Elton John, Judith Butler, Göran Persson m fl. (8:28)
14. End (Be Offended!). Avslutningsfilm med samma musik som inledningen, The Choir of the Offended. Den är svår att beskriva eftersom den innehåller mycket stoff på kort tid. Men en hund skakar hand, Barack Obama är också med liksom Ed McCain – och den sjunde slöjans dans från Salome. (3:38)

Avdelning för Fiction & Blasphemy: Life of Prophet M.

15. The Satanic Verses är berättelsen om de berömda verserna som en kort stund halkade in i Koranen och vilka talar för att ta med tre kvinnliga gudinnor. I filmen visas hur profeten bestämmer sig för ”Rock my Religion” när han uppvaktas av gudinnorna. I ett annat avsnitt kan man begrunda uttalande Ayatolla Khomeini och Michel Foucault. I slutarian förklarar profeten hur hans religion fungerar. (10:20)
16. Isra and Mi’raj handlar om profetens resa till himmeln och Allah via Jerusalem. Man får också vara med om hans möte med ängeln Gabriel. En tur i helvetet hinner han också med innan det är dags för en äventyrlig hemresa. (8:52)
17. The Koran. En liten historia i vilken ingår första suran i Koranen samt en rad citat. Profeten visar sin skicklighet som domedagspredikant och betraktaren får också möta självaste Allah, som spelas av – ännu ej offentligt. Martin Heidegger, Slavoj Zizek och Michel Onfray har också roller i detta drama. (10:30)

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, Musikalen Dogs | 11 kommentarer

Del 640: Diskursen som kvarnsten

Hur var det nu igen? Vad skall konsten tjäna till? I DN har Milou Allerholm efter att ha sett den Between the images x 4 som finns på flera platser kommit med ett förslag:

”För mig är projektet ett lysande exempel på hur bra konst kan fungera för att rikta blickarna mot maktstrukturer som är del av vårt liv, och där bildens olika funktioner och roller i samhället blir grundläggande.”

Med maktstrukturer (gärna framlagt med begreppen hegemonier/hierarkier) är det som konstbegreppet: Allting kan vara det. Säg mig ett föremål eller en händelse eller vad som helst som inte innehåller en maktstruktur. Vilken maktstruktur det handlar om behöver man inte ens nämna.

Nå, om konsten nu skall få blickar att rikta sig mot dessa maktstrukturer har vi igen den lilla frågan: För vem? Den samtida konstvärlden torde vara mer än övermätt på att ha tagit del av dessa avslöjanden och resten av världen kommer aldrig i närheten av konstgallerierna.

En påtaglig seghet inträder i den stund en rådande maktstruktur utövar sin makt genom en väletablerad och likaledes rådande diskursbildning. Allting passar in och bekräftar det man önskar. Ju mer etablerad den blir desto mer förutsägbar. Antagligen är det här vi kan tala om konsten aktuella svårigheter. Konsten kan inte komma undan att på ett alltmer förenklat sätt bli inläst i en färdigställd teori. Skall vi verkligen orka med ett par varv till med postkolonialism och Culture Studies?

Man kan utan vidare se konstens problem: Vad som än görs är det hur det blir läst som är avgörande.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, konstteori, Tillståndet i konsten 2008 | 4 kommentarer