Vilks.net

I den pågående diskussionen mellan mig och Johan Lundberg vill jag nu passa på att dra fram ytterligare några synpunkter utifrån Lundbergs inlägg för några dagar sedan:

”ditt konstbegrepp passar (naturligtvis) som hand i handske på den konst som dominerat under de två-tre senaste decennierna. Definitionen är en konsekvens av vår tid på samma sätt som 1890-talets konstbegrepp var ett barn av sin tid. Problemet är att du – liksom alla tidigare epokers konstteoretiker – uppfattar ditt tidsbundna konstbegrepp som giltigt för alla tider. Men denna definition är som kostym betraktad lite väl mycket one size, dvs den passar alla tider men framstår för andra epoker som alltför stor eller för liten.”

Det är alldeles riktigt att ett konstbegrepp alltid hamnar i sin egen historia. Under förutsättning att det finns något konstbegrepp som har att göra med det som vi har sedan ett par hundra år. Men det finns en sak till och det är steget från ett essentialistisk till ett institutionellt konstbegrepp. Skall man likna det vid något kan man jämföra med att skifta perspektiv på en religion. Om man skall beskriva Gud och en religion utifrån att Gud finns och att religionen utgör en ofrånkomlig sanning blir beskrivningen helt annorlunda än om man tänker sig att Gud inte finns utan endast kan beskrivas genom de beteenden och handlingar som de troende tror finns där. Så är alltså skillnaden och den är nog så väsentlig. Det är svårt att föreställa sig att konstreligionen skulle återta sin tidigare position.

Medan den essentialistiska konstteorin endast kan beskrivas sina egna yttringar – institutionellt betingad konst (konceptkonst och dylikt) blir enligt den icke-konst, kan den institutionella beskriva både sig själv och tidigare yttringar.

Lundberg citerar också Robert C. Morgans bok The End of the Art World:

”Konsten måste vara beredd att göra motstånd mot det som Barthes beskrivit som ’modesystemet’. Om inte så kommer konsten att gradvis förgöra sig själv under sken av politiska slogans och sociala koder.”

Jag är med på det, men Morgan hade svårt att finna något trovärdigt exempel. Han valde bland annat Bill Viola men kritikerna var överens om att det inte var något bra val. Viola är exceptionellt beroende av stöd från stora institutioner.

Ändå tror jag inte att kritik av modesystem är något problem. Först som sist skall man komma ihåg att konsten kanske viktigaste uppgift är att skapa medelmåttigheten som definierar den accepterade normaliteten i konsten. Av helt naturliga skäl kommer den att alltid vara dominant. Om det för närvarande kan tyckas vara lite tunt med opposition kan det hänga samman med svårigheten att se hur normaliteten är konstituerad. Vi känner konsten som en ständig utmanare gentemot bourgeoisin. Funderar man på var den har tagit vägen är det inte särskilt långsökt att finna den i konstvärlden. Där sitter den med samma konforma uppfattningar som den delar med den liberala medelklassens bildade representanter.

Vad som gör det svårt är att konstvärlden framstår som radikal och positivt vänsterorienterad. Men man kan lika gärna se den som salongsrevolutionär med åsikter som inte kostar något som helst och som dessutom inte har någon samhällelig effekt att tala om.

Ett alldeles utmärkt exempel stötte jag på i det senaste numret av The Nordic Journal of Aesthetics (nr 35) där Mikkel Bolt Rasmussen (tf professor i Modern Culture, Köpenhamn) skriver panegyriskt om Carsten Juhls artikelsamling i boken Globalaestetik. Verdensfölelsen og det kosmopolitiske perspektiv. Juhl har fått för sig att konsten är en frälsningslära som skall gå ut till det övriga samhället för att ställa världen tillrätta. I världen råder rasism, fundamentalism och s k krig mot terror. Konsten har, har enligt Juhl, ett öppet och frikostigt alternativ som är befriat från sådana småaktigheter. Han kan nog på sätt och vis ha rätt i det men problemet är naturligtvis att det är en intern historia utan några som helst förpliktelser eller uppoffringar. Juhl framhäver bland annat den i samtidens omåttligt populäre Amar Kanwar som ett exempel på ett alternativt synsätt. (Carsten Juhl, som för övrigt är en utmärkt teoretiker, har i många år undervisat på den kungliga konstakademin i Köpenhamn)

Rasmussen konstaterar utan ett spår av ironi: ”Konstens förmåga att vara öppen har ännu inte implementerats i politiken.” Nej, det har den inte och det lär inte heller ske inom överskådlig tid.