Naomi Klein går i Aftonbladet på bojkottlinjen mot Israel. Hon nämner bojkotten mot Sydafrikas apartheid som ett exempel på en framgångsrik handling. Dock menar hon (”djupt oroande likheter med apartheidsystemet”) att de båda ländernas politik inte direkt kan jämföras.
I rättvisans namn bör bojkotten utvidgas. Iran som betalar Hamas raketprogram bör förstås inkluderas i bojkotten. Landet har också diverse former av apartheid, inte minst mot kvinnor. Ja, strängt taget borde hela arabiska ligans skurkstater bojkottas. Kina och Burma är självklara kandidater, liksom USA som gång på gång beslagits med politiska oegentligheter. Nordkorea och Cuba får föras till listan; självklar medlem är också Ryssland. Man kan fundera på Sudan och Danmark. Och varför inte Sverige?
Från denna bojkott borde emellertid undantas alla ekologiska produkter. Om man tror på Al Gore och hans anhängare är miljöansvaret är mycket större fråga än lite småkrig, terror och diverse brott mot mänskliga rättigheter. En effektiv bojkott skulle föra med sig att de drabbade länderna tvingades övergå till grön produktion.
Gaza har alltså blivit en stor medieframgång trots att den nu har halkat ner ett par hack i TV-nyheternas presentationsordning.
Mohamed Omar som jag just har hyllat i en liten anspråkslös konstvideo har idag publicerat en intervju han gjort med Jan Myrdal (”Ja, en Khomeini är vad som behövs, eller en Nasser.”) Den är mycket läsvärd, emellanåt får jag intrycket av att de menar allvar. I varje fall har också dessa två funnit varandra.
Krokusen är svår i år.
