Man skall inte tro att Muhammedteckningen är glömd i konstvärlden. Den väg av arrogans som den väckte lär pyra länge än. Ett litet nålstick dök upp i dagens Aftonblad där Martin Aagård har några synpunkter som han för fram i samband med att han diskuterar Lene Bergs Stalinprojekt. Det inleddes med att Picassos Stalinteckning skulle sättas upp i Oslo på Folkteaterns framsida på Youngstorget, Arbeiderpartiets bastion. En form av påtvungen institutionell kritik denna gång alltså inte riktad mot konstvärlden. En uppföljare i USA stötte också på problem. Läs mer om dessa här och här.
Aagård skriver vidare:
”Historien påminner inte så lite om Lars Vilks Muhammedteckningar. Någon blir kränkt av en halvdålig teckning. Konstnären hoppas komma undan att säga att kritiken är en del av konstverket. Allt bråk hade kunnat undvikas om konstnären försökt vara lite mer realistisk.”
Nog borde han känna till att Vilks sedan länge arbetar med konsten som process och att inkluderandet av reaktioner är ett invant arbetssätt som inte är någon tillfällighet. För att understryka detta har jag också gjort Dogs som är ett sätt att visa hur konstverket tar sig fram genom en lång rad reaktioner. Nu blir ju också Aagårds bidrag ett ytterligare tillskott.
Vad han menar med att bråk hade kunnat undvikas genom att jag skulle ha varit lite mera realistisk är jag inte i stånd att fatta. Hela saken fick fart genom att arrangörerna i den lilla orten Tällerud inför närvarande journalist fick för sig att någon skulle kunna bli så kränkt att det kom en terrorist till platsen ock därför plockade ner de redan upphängda teckningarna. Hade arrangörerna varit lite mera realistiska skulle de inte ha vidtagit några åtgärder och då hade det inte heller blivit några diskussioner om halvdåliga teckningar.
Också i dagens nummer behandlar Malin Krutmeijer Malmö konstmuseums utställning om kommunistisk konst ”Under de röda fanorna”. Där skriver hon:
”Det ökar inte förståelsen att påstå att ’om den tidens konst talar vi inte i termer av estetik – vi talar om politik och propaganda.’ Det är klart att det är estetik, precis som den västeuropeiska konstens vid samma tid också den är ideologiskt färgad.” Därefter tar Krutmeijer sats och påtalar att den modernistiska konsten gett sig på kvinnan och henne uppfläkt och styckat samt reducerat henne till stilleben.
Konstteorin genomlider här ännu ett av sina lågvattenmärken. Låt mig bena upp det här: Visst är den kommunistiska traktorrealismen konst men har alltid betraktats av konstvärlden som usel. Den har inte heller blivit bättre med tiden. Den bryter mot den alltid giltiga principen att konsten inte skall illustrera idéer och särskilt inte politiska suspekta sådana. Den modernistiska abstraktionen av kvinnan är inte någon illustration av en idé om det kvinnliga utan en estetisk ordning vars kvalitetsnivå aldrig har varit något problem för konstvärlden. Att man sedan kan komma med synpunkter på vilken kvinnosyn som har varit den ledande i konstvärlden är en annan historia.
