Del 679: Infra och Supra

Postat den 2009 28 januari av Lars Vilks

Djupsinnigheter för publiken bjuder man på i Lunds konsthall. Följande textavsnitt visar ambitionsnivån i hallen:

”Den omedelbara framtiden är en utställning uppbyggd kring verk av tre alltmer välkända konstnärer, Manon de Boer (född 1966 i Indien, bosatt i Bryssel), Zilvinas Kempinas (född 1969 i Litauen, bosatt i New York) och Melvin Moti (född 1977 i Nederländerna, bosatt i Rotterdam och New York). Deras konstnärskap talar till betraktaren både ”infra-intellektuellt” och ”supra-intellektuellt”. De nyare arbeten som visas i Lunds konsthall appellerar till både tanken och sinnena och berör på olika sätt teman som varseblivning, rörelse och tid.”

Naturligtvis är det inget fel på konstnärerna eller utställningen. Det följer den internationella normen för samtidskonst och är helt relevant. Men jag undrar hur många besökare som behärskar termerna ”infra-intellektuellt” och ”supra-intellektuellt”. Även för en teoretiker är det inte de allra vanligaste begreppen.

Jag förmodar att det är hämtat från filosofen Henri Bergson en, får man nog säga, rätt tilltrasslande tänkare. Den filosofiskt svårmodiga inledningen på hemsidan visar hur man kan göra enkla saker mycket svåra:

”Framtiden har ännu inte inträffat. Det kommer den aldrig att ha gjort. Vi kommer aldrig att få tag i den information om framtiden som borde finnas någonstans därute – bara några få ögonblick framför oss när det gäller den omedelbara framtiden. Inte ens om denna ”lättversion” kan vi någonsin uttala oss självsäkert, fastän vi gärna vill tro att framtiden är begripligare ju närmare oss den ligger. Framtiden förblir ouppnåelig, och är därför ett ovanligt bra exempel på skönhet. Framtiden är ett outtömligt ämne för konsten.”

Den sista meningen ”Framtiden är ett outtömligt ämne för konsten” kan med fördel också appliceras på allting annat: sporten, politiken, gastronomin osv.

Bergson är en filosof som var på moder i det tidiga 1990-talet. Jag var vid den tiden teoriansvarig på konstakademin i Oslo och de postmoderna filosoferna var i det närmaste förbrukade. Också Walter Benjamin hade vi kört slut på. Då kom Bergson på modet och jag ordnade ett par föreläsningar om honom. Vid den tiden krävde konststudenterna ständigt nya och rykande aktuella filosofer. Bergson har dock aldrig kommit att spela någon större roll i konstteorin.

Men, för det pedagogiska, hur var det med infra och supra? Jo, ”infra-intellektuell” är att hämta sin kunskap genom intuition och sinnesorganen. ”Supra-intellektuell” är att denna erfarenhet kan bearbetas av förståndet och bli tillgänglig för tanken. Åtminstone tänkte sig Bergson det senare.

Imorgon kväll kommer jag att delta i debatten om Anna Odells beramade konstprojekt. Bu skall det redas. Får man göra på det sättet? Debatt i SvT kl 22.

En av mina tidigare studenter Ilona Huss Walin har producerat en video om Hamlet med råttor som skådespelare. Videon visas på Liljevalchs vårsalong och senare på Konstepidemin i Göteborg. En trailer är tillgänglig här.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m | 1 kommentar

Del 678: Det var en gång en Konstfacker

Postat den 2009 27 januari av Lars Vilks

Antagligen är det ofrånkomligt att undkomma Anna Odells konstprojekt där hon simulerar att vara psykiskt sjuk. Eftersom projektet inte har presenterats är det svårt att uttala sig men förhållandet att hon är student på Konstfack gör att ansvaret vilar på utbildningsinstitutionen. Där menade man att det inte förelåg något hinder. SvD Aftonbladet

Om det sedan är bra eller dåligt för vi avvakta att uttala oss om. Anna Odell är student och det kommer att ta några år innan hon eventuellt skaffar sig en profil. Då hon uppenbarligen inte drar sig för att ta initiativ som bär med sig åtskilliga konsekvenser är det möjligt att hon fortsätter i framtiden. Då blir det här en investering.

Vad man inte behöver tveka om är att det är en utomordentlig nyhet. Folket är omedelbart med på noterna och både tycker och uttalar sig. På Aftonbladet kan man rösta om saken. Ännu har inte konstvärlden yttrat sig i frågan (fast man skall komma ihåg att Konstfack är en representant för konstvärlden) och där vill man kanske grunna på saken eller helt och hållet lämna den åt sitt öde.

Ingen stor sak jämfört med vad som borde vara värt uppmärksamhet. Vi kan hur som helst konstatera att psykvården ännu inte har tillräcklig eller utrustning för att kunna skilja en simulant från en äkta patient.

Projekt av det här slaget har en pedagogisk betydelse. Folket har onekligen börjat förstå att konst kan vara både det ena och det andra. Mina kära rondellhundar väcker minnen till liv hos somliga debattörer som ni kan se här. Blogg
Förmodligen blir det TV-debatt.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, Samtidskonst | 17 kommentarer

Del 677: Sken och chock, begripit

Postat den 2009 26 januari av Lars Vilks

Ja, vad var det nu Walter Benjamin sa om konsten? Jo, ”Sken och chock”. Konsten skall alltså vara något fiktivt och vara chockerande. Men för att de här två egenskaperna skall fungera får de utgöra någon form av riktning och tendens, något som bryter med det som redan är etablerat. Det låter som klassisk avantgardism och det är det också. Men frågan är om det finns något alternativ. Tanken att många uttryck samtidigt skulle kunna komma till tals och inte låsas fast vid en begränsad konstelit blev inte som man tänkte sig i den stora postmoderna emancipationen i slutet av 1980-talet. Konstvärldens pluralism var inte mer plural än att den kunde formera sig till en global konsensus. Att bryta ner den är väl konstens uppgift – och då duger det inte med små skandaleruptioner. Sådana är antingen av samma sort blott häftigare eller försöker vara av samma sort utan att lyckas. Ett tredje alternativ finns också: Att ännu inte ha fattat vad som gäller och vad som redan har hänt. Då blir det bara tungt.

Bo Madestrand har börjat blogga om konst. Trevligt, det är alltför mycket det svenska konstlivet har att bjuda på i den digitala sektorn. Det finns Om Konst, konsten.net och konstlistan (tack konstlistan för den utförliga behandlingen av den besvärlige Vilks) men det behövs betydligt mer.

Bo Madestrand som särskilt skriver om form och design berättar om ett par konstnärer som han ”aldrig riktigt begripit mig på” (Twan Janssen och Walter Niedermayr.

När jag läser det ”begripit” överkommer mig en stor trötthet. Ni har hört det förr men det tål att skrivas ännu en gång:

”Förstår du krokusen i år? Är den inte lite svår? Och stenarna där borta kan jag rakt inte begripa. Ingen mening alls. Driver dom med oss? Tacka vet jag spaljépäronträdet. Det förstår man åtminstone.”

(Erik Beckman, Fågeln som pianist, 1986

Våra kära kritiker har tydligen problem med sin egen smak och menar tydligen att det är förfärligt intressant för läsaren. Jag skulle önska att kritikerna satte journalisten i främsta rummet och tyckaren avsides i det andra. Konstfotografen Walter Niedermayer gör inte heller mig entusiastisk men det är nog så intressant att ta reda på varför han är ett så stort namn som han ändå är. Han röner mycket uppskattning och håller en imponerande 859:e plats på artfacts. Hur han lyckats greja det är en uppgift för en konstkritiker som också skulle kunna fundera på vad han representerar i samtiden. Är han ett eko av Ruffen och Struthen? Det intressanta med Twan Janssen är väl att han är så medelmåttig, en internationell medelmåtta som sannolikt inte kommer att bli så mycket mer. Dock, skall man komma ihåg att det är en bragd att komma så långt.

Jag har några dagar funderat på hur man skall sammanfatta samtidskonstens trender och har hittills följande förslag:

Postmodernismen (som vi nu får kalla för en stil) 1979-1992
Socialkritiken 1993 – (den pågår än men är i avtagande)
Relationell estetik 1996 – 2005 (svårt att avgöra när det tar slut, relationell estetik integreras och förlorar gradvis sin betydelse som konstnärligt utspel och ism)
Postkolonialism/globalisering 2002 – (den kör också ännu men är även snart integrerad.
2006 – 2008 Konstmarknaden. Ingen egentlig ism men marknaden slog under dessa år fortlöpande rekord och blev en fascination. Ingenting i konstvärlden slog marknaden under dessa år som för övrigt var parentetiska.

Kanske någon undrar vad jag håller på med. Göra E. undrade om jag sov. Inte, efter att ha spikat ägnar jag mig åt att skriva en längre artikel om tidsandan och konsten, Zeitgeist. Dessutom har idag publicerat en nygjord teckning: Hund och ryttare. Känslig sak.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, Tillståndet i konsten 2009 | 10 kommentarer