Del 691: Två inte helt lyckade fusioner

Nu har det skett. Konstnär Vilks ligger bakom hela det Skandinaviska karikatyreländet. Sant är det också eftersom det stod att läsa i SvD:

”Danska Jyllands-Posten publicerade Lars Vilks karikatyrer av profeten Muhammed hösten 2005, något som gav avtryck i stora delar av världen.”

En lite annan sak finner man i Bergens konsthall. Stora ambitioner bär upp utställningen ”Looking is Political”.

Alldeles säkert är de flesta av läsarna helt införstådda med att samtidskonsten får beskrivas som politisk med sin helt förhärskande socialkritik. Emellertid lever samtidigt modernismen färg- och formlära aktivt kvar. Därigenom uppstår en välbekant motsättning. Konsthallen vill råda bot på detta med hjälp av tre inbjudna konstnärer från Iran, Norge och Ryssland (man kan inte säga varifrån konstnärerna kommer eftersom sådant skulle vara snudd på rasism). Nairy Baghramian är närmast känd för sitt lätt subtila deltagande i Skulpturprojekt Münster 2007, Bojan Sarcevic dök upp på bland annat Manifesta. Hans skulptur som är avbildad här är tämligen välkänd.

Ja, så här vill man i Bergens konsthall:

“But the political in an artwork need not exist exclu¬sively at the iconographic level. Art is also political by virtue of the way it constitutes the world and the viewer. The exhibition wants to contribute to an erasure of this boun¬dary, where one aspect does not preclude the other but can instead lead to a more liberated, dialectical position where the formal characteristics too have their own political potential.”

En komplett fake. Man har all anledning att se upp med till synes smarta curatorformuleringar. Visst konsten är själklart politisk genom att den är en aktiv del av samhället. Varje människa och varje handling och varje föremål kan tilldelas en politisk innebörd. Modernismens form- och uttryckskonst är därför också politisk. Vår tids socialkritiska konst är politisk. Alltså är hela rasket politiskt.

Trots allt kan det vara något förrädiskt med de här konstnärerna. Baghramian använder sig av ett minimalistiskt formspråk ofta med estetisk tyngdpunkt. Hon kan därför tillfredsställa både modernister och socialkritiker. Men det innebär inte att hon hamnar mitt emellan. Baghramian är naturligtvis inte någon modernist utan tillhör socialkritikerna som alla DIS-are gör.

Konstvärlden har svårt för att lära sig att skillnaden mellan modernism och DIS inte handlar om hur något ser ut utan om tro. Modernisten tror på den särskilda formestetiken där konsten skall äga en inneboende kraft i sig själv. DIS innebär en uppgörelse med detta och hävdar konsten som social konstruktion och institutionell.

Som med religionen. Hur skall man minska motsättningen mellan dem som tror och dem som inte tror? Att de som tror skall tro lite mindre och att de icke-troende skall tro lite mer?

sarkevic-replacetheirreplaceable06mind.JPG
Bojan Sarcevic: Replace the Irreplaceable 2006

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag | 10 kommentarer

Del 690: Mera om konstskandalerna

Året 2009 bjuder redan på två kollisioner mellan konstvärlden och världen utanför. Odellfallet bör dock ha goda möjligheter att få en rimlig acceptans. Då redovisningen inte skall ske förrän i maj (konstnären skriver för övrigt idag på Newsmill) finns det gott om tid att lägga saker tillrätta. Om saken hanteras klokt och man ser till att få fram de bästa formuleringarna och en imponerande teoriinsats kommer det nog att hålla.

Graffitihistorien med konstnären Nug är betydligt svårare att försvara. Men å andra sidan finns det inget användbart bevismaterial. Sannolikt kan man inte bevisa vem som är verksam på videon. Brottsärendet kommer säkert att avskrivas. Men man skall skilja mellan att visa videon och dess innehåll. Visningen som Andreas Brändström gjorde på Market är en konstvärldshandling av ett annat slag än själva graffitimålandet.

Men han eldar på med sitt uttalande i DN:

”Den här konstnären har lyckats bibehålla energin i graffitin trots att den flyttar in på ett museum eller ett galleri. Det tycker jag är intressant, för jag har sett mycket graffiti där energin rinner av när det kommer in på galleri, säger Brändström.”

Jodå, tillräckligt mycket våld ger en naturlig dos av vitalt intresse.

Medietrycket mot Konstfack ökar naturligtvis med två incidenter på kort tid. Men ser man nykter på saken behövs det inte mer än några tillrättaläggande. Konstfack har också infört värdegrund och kommer säkert att försäkra att de kommer att bli alltmer noggranna i sina bedömningar av studenternas projekt.

Under tiden kan man bara konstatera att det enda sättet att få igång en konstdebatt som når utanför konstvärlden är provokationen. Samtidigt är konstvärlden avvaktande eftersom debattnivån blir låg och att de provocerande konstprojekten inte är särskilt intressanta i sig.

På fri hand har jag gjort en liten översikt över konstskandaler under en period på 15 år. Enligt listan kan man se att det var bättre kvalitet förr – jämfört med de två vi nu tar ställning till. Men debattomfånget är samtidigt större än någonsin. Troligen är det så att bloggosfären, nyhetsförmedling och debattmöjligheter på nätet vilka har växt fram under de senaste åren åstadkommer ett kraftfullt medietryck. Våra mest framgångsrika och aktuella svenska konstnärer ägnar sig däremot inte åt skandaler.

Jag är tacksam för kompletteringar av listan.

Dan Wolgers Liljevalchs 1993
Oleg Kulik Färgfabriken 1996
Elisabet Ohlson Wallin Ecce Homo1998
Bjarne Melgaard Organizing Freedom MM 2000
Pål Hollender Buy Bye Beauty 2001
Kirsten Ortwed Wallenbergmonumentet 2001
Dror Feiler och Gunilla Sköld Snövit Historiska Museet 2004
Itziar Okaritz Umeåfestivalen 2007
Lars Vilks Rondellhund 2007
André Serrano Lund och Alingsås 2007-08
Pål Hollender Göteborgsbiennalen 2007

För den som vill fördjupa sig i något annat finns mitt senaste videoarbete som handlar om skönhet och estetik. Utgångspunkten är den diskussion jag hade i norsk radio med bland annat Ingeborg Stana som visade målningar av moln i Oslo.

VIDEO

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, Projekt, Tillståndet i konsten 2009 | 6 kommentarer

Del 689: I värdegrundens tid

I dessa dagar kan man inte undgå att fascineras av begreppet ”värdegrund”. Skolan arbetar med sin och polisen med sin. Och ingen kommer undan. En fängslande fråga är vilken värdegrund som konstvärlden står för. Självklart är konstvärldens värdegrund av sådan karaktär att i den ingår inte ”värdegrund”. Sådant står den över, dock ej dess statligt ansvariga institutioner.

Jag tror att det ändå kunde vara upplysande att skissera hur konstens värdegrund ter sig. Så här vackert skulle man kunna inleda en formulering:

Konstvärlden är ödmjuk och förstående inför de svaga grupperna, utmanar de makthavande och är aktiv för att skapa en rättvisare värld.

Navigeringen i ett sådant schema är inte alldeles enkel eftersom ett utfall mot makthavare med definitionsrätt kan föra med sig att någon ur en svag grupp blir lidande eller skulle kunna bli lidande. Om två eller flera svaga grupper ryker ihop i någon oenighet är det besvärligt för konstvärlden att ta ställning.

Värdegrund som gäller rökning, sprit och droger är av lättförståeliga skäl mindre intressant för konstvärlden. Däremot har den efter hand blivit alltmer miljömedveten.

Kulturminister Adelsohn Liljeroth blev igår djupt upprörd över en video om ett graffitiprojekt. Hon har inte förstått konstvärldens värdegrund. Graffitimålarna är en svag grupp och bör mötas med förståelse dock utan överdrift. När det enbart handlar om att visa bilder av lagstridiga handlingar är man långt ifrån både brott och värdegrundsbrott. Konstvärlden är och måste vara kluven i frågan. Ett helhjärtat stöd kan man inte ge eftersom graffitins skadegörelse drabbar den enkle medborgaren som genomsnittligt tillhör en relativt svag grupp.

Polisens värdegrund är annorlunda än konstvärldens. Vi skall komma ihåg att konstvärldens värdegrund bygger på högdiskurs vilket innebär ett stort mått av medvetenhet. Polisen är en lågdiskursinstitution som har stora svårigheter att formulera en fungerande värdegrund.

Konstvärlden är på många sätt en föregångare och en förebild för det övriga samhället. Se t ex Nicolas Bourriaud och hans Altermodern (som jag har skrivit om tidigare, Tate Triennial). Bourriaud har insett att accepterandet av mångkultur är ett tecken på diskriminering eftersom olikheten betonas och formuleras från den starkare positionen. Därför deklarerar han att mångkulturen är förbi i konsten och ersatt av den fullständigt jämlike och globale konstnären.

Polisen kan lära sig mycket av konstvärlden och även från den ambitiösare delen av musikbranschen kan den hämta stoff till kommande seminarier om hur t ex begreppet ”neger” skall hanteras. Sjung, polisen, sjung i kör:

Rock N Roll Nigger

Baby was a black sheep. Baby was a whore.
Baby got big and baby get bigger.
Baby get something. Baby get more.
Baby, baby, baby was a rock-and-roll nigger.
Oh, look around you, all around you,
riding on a copper wave.
Do you like the world around you?
Are you ready to behave?

Outside of society, they’re waitin’ for me.
Outside of society, that’s where I want to be.

(Lenny!)

Baby was a black sheep. Baby was a whore.
You know she got big. Well, she’s gonna get bigger.
Baby got a hand; got a finger on the trigger.
Baby, baby, baby is a rock-and-roll nigger.

Outside of society, that’s where I want to be.
Outside of society, they’re waitin’ for me.

(those who have suffered, understand suffering,
and thereby extend their hand
the storm that brings harm
also makes fertile
blessed is the grass
and herb and the true thorn and light)

I was lost in a valley of pleasure.
I was lost in the infinite sea.
I was lost, and measure for measure,
love spewed from the heart of me.
I was lost, and the cost,
and the cost didn’t matter to me.
I was lost, and the cost
was to be outside society.

Jimi Hendrix was a nigger.
Jesus Christ and Grandma, too.
Jackson Pollock was a nigger.
Nigger, nigger, nigger, nigger,
nigger, nigger, nigger.

Outside of society, they’re waitin’ for me.
Outside of society, if you’re looking,
that’s where you’ll find me.
Outside of society, they’re waitin’ for me.
Outside of society. (Repeat)

Ni har säkert hört den förut, men den tål att lyssnas på igen. Det är inte det uttalade som är saken utan kontextmedvetenheten. Patti Smith här.

Mer att titta på finns här. I dagens bittra nordvind fick jag med mig lite publikbilder och annat från det kyliga Ladonia. Resultatet här.

Med tiden har jag åstadkommit en liten kollektion med egna filmer. Hela samlingen här. Lägg märke till att särskilt min musikvideo om Hamas har fått ett gynnsamt mottagande av marknaden.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, Projekt, Samtidskonst | 20 kommentarer