Nu har det skett. Konstnär Vilks ligger bakom hela det Skandinaviska karikatyreländet. Sant är det också eftersom det stod att läsa i SvD:
”Danska Jyllands-Posten publicerade Lars Vilks karikatyrer av profeten Muhammed hösten 2005, något som gav avtryck i stora delar av världen.”
En lite annan sak finner man i Bergens konsthall. Stora ambitioner bär upp utställningen ”Looking is Political”.
Alldeles säkert är de flesta av läsarna helt införstådda med att samtidskonsten får beskrivas som politisk med sin helt förhärskande socialkritik. Emellertid lever samtidigt modernismen färg- och formlära aktivt kvar. Därigenom uppstår en välbekant motsättning. Konsthallen vill råda bot på detta med hjälp av tre inbjudna konstnärer från Iran, Norge och Ryssland (man kan inte säga varifrån konstnärerna kommer eftersom sådant skulle vara snudd på rasism). Nairy Baghramian är närmast känd för sitt lätt subtila deltagande i Skulpturprojekt Münster 2007, Bojan Sarcevic dök upp på bland annat Manifesta. Hans skulptur som är avbildad här är tämligen välkänd.
Ja, så här vill man i Bergens konsthall:
“But the political in an artwork need not exist exclu¬sively at the iconographic level. Art is also political by virtue of the way it constitutes the world and the viewer. The exhibition wants to contribute to an erasure of this boun¬dary, where one aspect does not preclude the other but can instead lead to a more liberated, dialectical position where the formal characteristics too have their own political potential.”
En komplett fake. Man har all anledning att se upp med till synes smarta curatorformuleringar. Visst konsten är själklart politisk genom att den är en aktiv del av samhället. Varje människa och varje handling och varje föremål kan tilldelas en politisk innebörd. Modernismens form- och uttryckskonst är därför också politisk. Vår tids socialkritiska konst är politisk. Alltså är hela rasket politiskt.
Trots allt kan det vara något förrädiskt med de här konstnärerna. Baghramian använder sig av ett minimalistiskt formspråk ofta med estetisk tyngdpunkt. Hon kan därför tillfredsställa både modernister och socialkritiker. Men det innebär inte att hon hamnar mitt emellan. Baghramian är naturligtvis inte någon modernist utan tillhör socialkritikerna som alla DIS-are gör.
Konstvärlden har svårt för att lära sig att skillnaden mellan modernism och DIS inte handlar om hur något ser ut utan om tro. Modernisten tror på den särskilda formestetiken där konsten skall äga en inneboende kraft i sig själv. DIS innebär en uppgörelse med detta och hävdar konsten som social konstruktion och institutionell.
Som med religionen. Hur skall man minska motsättningen mellan dem som tror och dem som inte tror? Att de som tror skall tro lite mindre och att de icke-troende skall tro lite mer?