Jojo, idag fördes några konstteoretiska synpunkter in på NUG.s verk. Den finska galleristen Ilona Anhava som köpt videon gör en hyperestetisk tolkning (som går längre än Jessica Kempes artikel i gårdagens DN ”nyfödd kalv”) skriver på Newsmill:
”Det var ett ganska förtjusande, dansaktigt verk, kanske lite som den oupphörliga rörelsen i tai chi. De övriga passagerarna skapade i sin orörlighet och fullständiga passivitet en kontrast till den dansande hjälten. Genomförandet i svartvitt passade väl ihop med verkets övriga estetik.”
Inte ett öga torrt, som det heter. Men Anhava ger sig också in i konstteorin:
”Sedan besöktes Brändströms avdelning av er kulturminister, som blev rasande och meddelade att verket inte är konst. Det var ganska roande, eftersom verket enligt såväl den institutionella konstteorin – verket visas som konst av ett galleri på en konstmässa – som den intentionella dito – konstnären har gjort verket som konst otvivelaktigt är konst. Dessutom är verket konst också enligt min egen definition: det duger inte till någonting annat än kontemplation.”
Hon har nog inte läst särskilt mycket om konstteori. Som ni ser för hon in ”den intentionella konstteorin”. Det enda jag känner till om en sådan är Nigel Warburtons (i den utmärkta boken the Art Question) omdöpning av Jerrold Levinsons teori (jag har skrivit om den flera gånger tidigare, det går att söka på bloggen) till intentional-historical theory. Teorin går ut på att om konstnären gjort något med avseende på att det skall ses utifrån de sätt att se som finns i konstens traditioner är det en bekräftelse på konst. Teorin har inte fått någon betydelse och är tämligen onödig. Avhana avslutar med att hänvisa till en egen definition som sannerligen inte är hennes egen. Tvärtom det är den klassiska estetiska teorin om att konst inte kan användas till något annat än estetisk kontemplation.
Något konstteoretiskt problem huruvida det handlar om konst eller ej finns inte. Konstvärlden är helt överens om att det är konst och jag kan tillägga, efter att ha läst ett antal konstkritiker, att verket också anses ha god kvalitet.
Lägg märke till, lägg verkligen märke till hur konstvärldens aktörer flitigt åberopar den institutionella konstteorin. Likafullt tror de inte på den eftersom nästan alla i själ och hjärta tror på konsten i sig. Dessutom finns det ingen användbar institutionell konstteori. Ingen verkar vara intresserad (utom jag) att göra något åt den saken.
Dags är det verkligen att uppmärksamma behovet av EN STOR KONSTTEORETISK REVISION. Jag drar mitt strå till den stacken och efter några dagars intensivt arbete kan jag nu presentera första delen av min serie ”What is Art?”
VIDEO ”What is Art?”

