Del 694: Premiär på konstserie, köparens konstteorier

Jojo, idag fördes några konstteoretiska synpunkter in på NUG.s verk. Den finska galleristen Ilona Anhava som köpt videon gör en hyperestetisk tolkning (som går längre än Jessica Kempes artikel i gårdagens DN ”nyfödd kalv”) skriver på Newsmill:

”Det var ett ganska förtjusande, dansaktigt verk, kanske lite som den oupphörliga rörelsen i tai chi. De övriga passagerarna skapade i sin orörlighet och fullständiga passivitet en kontrast till den dansande hjälten. Genomförandet i svartvitt passade väl ihop med verkets övriga estetik.”

Inte ett öga torrt, som det heter. Men Anhava ger sig också in i konstteorin:

”Sedan besöktes Brändströms avdelning av er kulturminister, som blev rasande och meddelade att verket inte är konst. Det var ganska roande, eftersom verket enligt såväl den institutionella konstteorin – verket visas som konst av ett galleri på en konstmässa – som den intentionella dito – konstnären har gjort verket som konst otvivelaktigt är konst. Dessutom är verket konst också enligt min egen definition: det duger inte till någonting annat än kontemplation.”

Hon har nog inte läst särskilt mycket om konstteori. Som ni ser för hon in ”den intentionella konstteorin”. Det enda jag känner till om en sådan är Nigel Warburtons (i den utmärkta boken the Art Question) omdöpning av Jerrold Levinsons teori (jag har skrivit om den flera gånger tidigare, det går att söka på bloggen) till intentional-historical theory. Teorin går ut på att om konstnären gjort något med avseende på att det skall ses utifrån de sätt att se som finns i konstens traditioner är det en bekräftelse på konst. Teorin har inte fått någon betydelse och är tämligen onödig. Avhana avslutar med att hänvisa till en egen definition som sannerligen inte är hennes egen. Tvärtom det är den klassiska estetiska teorin om att konst inte kan användas till något annat än estetisk kontemplation.

Något konstteoretiskt problem huruvida det handlar om konst eller ej finns inte. Konstvärlden är helt överens om att det är konst och jag kan tillägga, efter att ha läst ett antal konstkritiker, att verket också anses ha god kvalitet.

Lägg märke till, lägg verkligen märke till hur konstvärldens aktörer flitigt åberopar den institutionella konstteorin. Likafullt tror de inte på den eftersom nästan alla i själ och hjärta tror på konsten i sig. Dessutom finns det ingen användbar institutionell konstteori. Ingen verkar vara intresserad (utom jag) att göra något åt den saken.

Dags är det verkligen att uppmärksamma behovet av EN STOR KONSTTEORETISK REVISION. Jag drar mitt strå till den stacken och efter några dagars intensivt arbete kan jag nu presentera första delen av min serie ”What is Art?”

VIDEO ”What is Art?”

what-ismind.JPG

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, Projekt | 15 kommentarer

Del 693: Provokationsproffset mot de lokala amatörerna

Jessica Kempe skriver (ja, nu skriver alla konstkritikerna så pennorna glöder) i DN om NUGs film. Man skall ge henne rätt att det alltid är bäst att först ta reda på vad man ser innan dömandet kommer igång. Hur mycket i filmen är fejkat? En väsentlig fråga.

Konstskandaler sätter alltid igång allmänhetens fantasier. Ryding i SvD tycker säkert att han är mycket lustig med sina studentikosa och naiva förslag till konsthandlingar. Sådana kreativa funderingar från amatörerna brukar inte vara imponerande och inte heller här. Amatören ser självfallet inte sin egen dumhet. Men så kommer det också från hjärtat.

Intressant att konstvärldens store provokatör inträffar på Magasin 3 tillsammans med två lokala konstskandaler. Santiago Sierra är en av de få utmanarna som brukar kunna få till kontroversiella projekt inom institutionerna. Och han gillas långt ifrån av alla, provokationen har som bekant mindre gott anseende i DIS och är en svår genre. Emellertid verkar hans projekt på Magasin 3 vara snabbmat. Han kritiserar Banankompaniets byggnad (intill konsthallen) med en strålkastare för att bananarbetarna har för dåliga villkor. Ja, där blir det enbart nickanden från konstvärlden. Inte heller hans överironiska inträdesförbud lättar upp stämningen. Hans bajsmoduler som han har ställt ut i London har anlänt till Stockholm. Och så ett projekt om romer i Neapel. Där hade vi nog en mellandag. Ingela Lind säger i Kulturnyheterna att EGENTLIGEN är Sierra mycket mer utmanande än graffitikonstnären. Snart är vi där att UTMANINGSFAKTORN i en konstutställning skall mätas och kvalitetssäkras. Santiago Sierra ligger stadigt på plats 171 i artfacts medan NUG hankar sig fram på 42.721.

Sinziana Ravini skriver också om skandalerna (Aftonbladet). Hon talar om den allra friaste konsten, den vi inte får se eftersom konstnären har gått underground. Duchamp har gjort ett sådant uttalande, vilket hon citerar. Men inte ens Duchamp kunde leva upp till att försvinna. En undergroundkonstnär är i gammal mening en konstnär som befinner sig på en alternativscen ännu inte tillräckligt rumsren för att ingå i gallerivärlden. På Duchamps tid fanns den möjligheten. Men inte nu längre. Allt som rör sig dammsugs av konstvärlden..

De bästa konstkritikerna är med samma logik dem vi varken ser eller hör.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m, Tillståndet i konsten 2009 | 8 kommentarer

Del 692: En godkänd examen med essä

Expressen kunde kasta nytt bränsle på konstbrasan när de fick läsa NUGs examensessä från Konstfack. Som man utan vidare kunde förvänta sig är NUG ingen internationell samtidskonstnär med de sedvanliga teoretiska kunskaperna och ambitionerna. Han nöjer sig med några utfall och nonsensformuleringar (”Om det kostar samhället så jävla mycket, skit i att tvätta bort det”, ”blablabla…”)

Att det finns ett problem när teori och praktik skall knytas ihop på konsthögskolorna är välkänt. Emellertid är det mycket sällan det uppstår några stora konflikter. Studenterna brukar förstå ungefär vad man förväntar sig och de gör så gott de kan. Merparten söker också aktivt hjälp med sina uppgifter. Men det finns avvikare. Jag har själv varit med om uppstarten av de nya studieordningarna enligt den s k Bolognamodellen som består av två steg resp 3 års grundutbildning (Kandidatexamen) jämte möjligheten till fortsatta studier för Mastersexamen under 2 år.

Vi får anta att NUG genomförde den lägre utbildningen där han bland annat skulle hörsamma att:

”Varje år får du en ny lärare som din personliga handledare. Tillsammans lägger ni upp en individuell studieplan samt för en diskussion om ditt konstnärliga arbete.”

Och

”Institutionen för Konst vill främja en kritisk diskussion av konstnärens roll i samhället och arrangerar seminarier i aktuella samhällsämnen. Medvetenhet om identitet och mångfald är viktiga inslag i din utbildning. Du förbereds för en internationell yrkesverksamhet och möter lärare från andra länder än Sverige. Du får insyn i fältet konstnärlig forskning.”

Ja, det låter bra men vad gör skolan när man får studenter som högaktningsfullt struntar i kursplanerna? Några sådana har man alltid. Skolan brukar inte vilja vara strängt formell, lärarna är konstnärer som inte gärna vill uppträda som statliga byråkrater. Jag kan tänka mig att när NUG kom med sin film som ju är välgjord hade man svårt att komma fram till ett underkännande. Avvägningen mellan forskningsbaserad teori och konstnärlig praxis är inte enkel att göra. Inte minst med tanke på att teorin ändå väger relativt lätt när den jämförs med den konstnärliga prestationen. Studenter som är utmärkta i teori kan vara oförmögna att få till något intressant konstnärligt projekt. Att underkänna eller sparka ut studenter är något konsthögskolorna drar sig för. De undervisande konstnärerna vill vanligtvis framstå som liberala, vidsynta och institutionskritiska.

I ett vidare perspektiv handlar den här saken om hur konstnärlig forskning skall bedrivas. Jag har varit med om etableringen av denna verksamhet på konsthögskolorna och min slutsats är fortfarande att det är en omöjlighet med den form man har idag. Konstnärlig forskning är inte definierat utan den skall själv vara föremålet för konstnärlig forskning. Konstnärerna skall beskriva sitt arbete för att det efter hand skall bli möjligt att kunna bestämma vad det är för något. Enligt min åsikt hade en bättre lösning varit att utbilda konstnärerna i traditionell forskning och inte blanda den samman med konstutövandet. I det senare t ex ingår möjligheten att skapa fejkar och fiktioner efter önskemål. Så skall det vara i konsten men inte i forskningen.

Hur som helst brukar det sällan uppstå problem men ibland händer det som bekant. Som jag ser det finns det bara en lösning. Skolan måste agera formellt. Om en student inte följer studieplanerna skall denne inte godkännas. Alla blivande konstnärer passar inte in i en konsthögskolemiljö som den ser ut idag.

Men det är nog så att den gamla ordningen med bohemer och arbetsinsatser efter eget skön delvis lever kvar. Därav fallet NUG, men naturligtvis inte fallet Odell. Hon gör som skolan säger fast man där fick ett problem med en alltför kraftfull konstnärlig intervention.

nug-hoppar.jpg
Säkert svårt att underkänna en så hängiven student när han i konstens namn kastar sig ut genom ett tågfönster.

turk-gavin-1991-cave.jpg
I England är man strängare. Gavin Turk underkändes på Royal College of Art 1991 trots att hans examensutställning var genomtänkt ehuru nonchalant. Rummet var tomt så när som på denna dekal (som man för övrigt finner på historiska minnesmärken): ”Cave”

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, Tillståndet i konsten 2009 | 9 kommentarer