Del 697: God is behind this behind

Postat den 2009 24 februari av Lars Vilks

Biennalernas kris har varit påtalad länge. Någon ny ordning finns dock inte i sikte. Biennalerna är fortfarande samtidskonstens språkrör. Felet med biennalerna är att formen och innehållet har blivit alltför givet. Konstnärerna blir inbjudna och beroende på budgeten blir det fler eller färre kända namn. Alternativet att satsa på en billigare variant med huvudsakligen mindre namnkunniga konstnärer har också prövats. Skillnaden blir inte stor. Kända och mindre kända, gamla eller unga, de gör ungefär samma saker. Curatorn kommer med sitt socialkritiska tema och skriver sin curatoriska text med citat och hänvisningar till några gångbara teoretiker och oundvikligen tilläggs att biennalen vill diskutera och problematisera högst väsentliga frågor om samhället.

Jo, det blir med tiden enstavigt, bortsett från Venedigbiennalen som är för stor och alltför splittrad för att kunna passa in i det ordinära biennalkonceptet. Konstvärlden vet om allt detta och som man kan förvänta sig har den börjat reflektera över biennalen som utställningsform (man reflekterar inte över konsten eller konstvärlden, vilket kanske kunde ha gett snabbare resultat, men det är en annan historia).

I alla fall reflekterade man i São Paulo i fjor, det var också var curatormöte om saken i Italien. I år är det Sharjahbiennalen som drar igång den 16 mars med ett seminarium om biennaler, särskilt med tonvikt på hur de arabiska konstnärerna kommunicerar med den samtida arabiska identiteten och samhället.

Bergen har bestämt sig för att starta en biennal, men inleder, får vi nu säga, ”tidstypiskt” med ett seminarium – om biennaler.

Jag har svårt att tro att det kommer att leverera några större nyheter. Intressantast är nog själva företeelsen.

Dock ger sig som bekant inte alla. Nicolas Bourriaud har ju gått ut hårt med sin Altermoderntriennal på Tate Britain. Enligt hans fasta ståndpunkt torde Sharjahbiennalen inte behöva fundera på om hur de arabiska konstnärerna kommunicerar. Alla samtidskonstnärer är numera, som han understryker ”global from scratch”. Men man inser att det är en fransk dröm påeldad av en vig och delvis övertygande retorik. Matthew Collings har skrivit – i sin oefterhärmliga stil, där han konstant balanserar på något som verkar vara naivitetens gräns – en recension av triennalen som är värd att läsa. HÄR.

Mer nyheter finns det att beakta: Filosofen ut på gatorna. Astra Taylors film ”Examined Life” drar ut filosoferna som får utgjuta sig i miljöer utanför seminarielokarna. Peter Singer ondgör sig över shoppandets etik, Zizek går runt på en byggarbetsplats och talar om att kärleken är att göra det imperfekta perfekt, Judith Butler talar gående om gåendet. Visas på IFC Center i morgon. Trailer här.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m, Tillståndet i konsten 2009 | 7 kommentarer

Del 696: Särskild behandling, politisk motkraft

Postat den 2009 22 februari av Lars Vilks

Ytterligare några kurser bör man nog lägga till i Konstfacks utbildning. När jag läste DN:s intervjuer med missnöjda studenter som tycker att skolan viker sig för politikerna. (glöm inte att se på alla arga bloggkommentare).

Uttalandena som eleverna kommer med är i och för sig inte något uppseendeväckande. Konsten skall, som kulturministern sade, provocera och utmana. Men elevernas uttalande är naturligtvis en diplomatisk katastrof. Eleverna menar på fullt allvar att de skall ha rätt att göra lite smärre lagbrott eftersom de är en ”politisk motkraft”. Sådana uttalanden är inte precis något som skänker glans åt skolan. Hur fri och överskridande konsten än vill vara är det inte möjligt att få en särskild rätt att nonchalera lag och ordning. Konsthögskolor är då inte som andra högskolor eftersom de har egna regelverk.

Konsten har onekligen ett eget regelverk då den tar sig friheter som inte alltid står i överensstämmelse med lagen. Samhället har dessutom en viss förståelse för detta. Men att få in det på en statlig utbildningsinstitution är inte möjligt.

Emellertid är den här saken intressant då den spetsar till ett problem som konsten dras med. Vad skall den vara bra för? ”Politisk motkraft” är den knappast eftersom en sådan antingen aktiveras internt i konstvärlden eller, som vi nu sett några exempel på, havererar i världen utanför.

På den gamla modernistiska tiden var det enklare alldenstund överträdelserna handlade om estetiska utmaningar i färg och form. Bråk blev det då också men det var betydligt lättare att försvara. När konsten blev socialkritisk uppstår betydande svårigheter att överföra överskridandet till den sociala och politiska scenen. I konstvärldens praxis har problemet fått sin lösning genom att konstnärerna tar upp, ja ni vet, ”angelägna frågor om makt, kön och etnicitet” och överskrider då teoretiskt de normer som råder i folkdjupet.

Jag har inga problem med att studenterna är ute i tassemarkerna med sina projekt. Under åtskilliga år har sådant förekommit. Att öppet deklarera det är emellertid mindre lyckat. Ingen konsthögskola kan sätta sig över de institutionella utbildningsreglerna. Sådan är den ordningen.

Är det en romantisk konstsyn med en övertro på konstens betydelse som är ute och spökar? Eller ligger det någonting bakom? Som konstprojekt är det inte alls dåligt. En deklaration om exklusiv behandling är att ställa saker på sin spets.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m | 15 kommentarer

Del 695: Vi har i alla fall en kulturminister

Postat den 2009 21 februari av Lars Vilks

En intressant fråga är om det pågår en konstdebatt. Jag tänker lite på de stora konstdebatterna som har blivit historia. ”Är allting konst”–debatten 1962 fick fart genom Moderna Museets inköp av ett collage av Karl Erik Häggblad. Varken konstnär eller verk lär väl någon komma ihåg idag. Konstdebatten om postmodernismen inföll 1987. Dessa båda är debatter som främst rör konstvärlden och konstteorin. Det vi ser idag har obetydlig relevans i konstsammanhang. Odells projekt är i princip ett av många tröskverk i socialkritikens relationella avdelning med det väsentliga tillägget att det drabbade samman med världen utanför. Graffitikonsten är en perifer angelägenhet, en oppositionsrörelse som främst drivs av egenintresse. Den gruppen kan betecknas som svag och därför omfattas med viss sympati av konstvärlden.

Något har ändå skett. Inte minst att kulturministern framträdde och drog några stråkdrag på sin populistiska violin. Kulturministern är den som skall medla mellan högdiskursens konstvärld och lågdiskursens folklighet. När det drar ihop sig är valet lätt. Där det finns flest röster att vinna.

Sorgligt dock att det inte finns någon seriös konstdebatt. Problemet i samtidskonsten är det ofrånkomliga glappet mellan dess vilja att nå ut i samhället och dess oförmåga att uppnå ett sådant mål. Jag tänkte på det när jag läste Milou Allerholms (DN) recension av Carlos Mottas (4.198) utställning i konsthall C. Visst, det är säkert inget fel på den. Den är bara så meningslös. Allerholm skriver:

”För den som vill diskutera frågor om jämställdhet, genus och diskriminering är Mottas arkiv en guldgruva. Här finns fördomar och idiotiska generaliseringar, briljanta framlyftanden av utestängande mekanismer och hur dagens glastak fungerar. Men också exempel på hur ett konstnärligt arbete fungerar som en pågående process, snarare än som produktion av objekt.”

Ja, vem är det som vill? Ingen har något större intresse av att gå till konsten för att föra den diskussionen och konstvärldens medlemmar har annat att tänka på än att fortsätta harvandet med dessa välkända problem.

Kommentar till kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth finns HÄR:

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m, Tillståndet i konsten 2009 | 8 kommentarer