Del 739: Driftbetingat

Postat den 2009 25 april av Lars Vilks

Ordningen är återställd i den svenska kritiken av Havannabiennalen. Efter Dan Jönsson oväntat svaga insats kom Sinziana Ravini med en betydligt bättre recension i Aftonbladet. Den ger en helt annan bild. I sin artikel nämner hon vidare att den välkände konstteoretikern Boris Groys bidrag var svagt och undrar om han driver med konstvärlden. Jag tror inte det. Han har gripits av alltmer högtflygande ambitioner att framträda som konstnär och han har bland mycket annat visat sina videor på Apexart. Han ställde ut där strax efter att jag deltagit i en utställning och det var inte på skoj. Jo, han tror nog på sin mission som artist och faller i en mycket vanlig fälla: När konstfilosofen får för sig att praktisera som konstnär är katastrofen aldrig långt borta. Den tesen kan man lita på. En bra filosof blir en dålig konstnär. För Groys är en utmärkt teoretiker och borde hålla sig till det.

Omarföljetongen går vidare i Aftonbladet. Han lämnar nu svenska PEN för att det är en sionistisk organisation. Inte mycket att säga om det annat än att hans konsekventa inställning fortsätter i ett hinderlopp där han river i varje språng. Men jag har inte svårt att förstå den som är fundamental fanatiker och följer de klara anvisningar som finns i det lägret.

Däremot förundras jag djupt över att Anders Johansson (jag har skrivit om honom tidigare och fortsätter att undra varför han inte kunde bruka sin begåvning bättre?) går in i ett sällsamt försvar av Omar. Jo, han kommer med några uddlösa reservationer men sedan får han fart på pennan och angriper de liberala kultursidorna som velat klappa Omar på huvudet för att han som ”företrädare [för den palestinska saken] anpassar sin hållning till en svensk mysliberalistisk sturmarkhumanism.”

Vänsterbanden kan i sin fanatiska fröjd tänjas långt ut i förintelseförnekarnas läger när ett kopiöst USA-hat underblåser ett debattsuget sinne.

I den ovannämnda artikeln av Sinziana Ravini nämner hon också mitt namn när hon talar om att Groys kanske driver med konstvärlden – som Vilks gör. Men gör han det? Mitt biennalprojekt vad kommer det att driva med? Att jag inte gör konstnärerna rättvisa? Eller att jag lägger fram konkurrensen mellan biennaler och curatorer i öppen dager? Jag tror inte det går att driva med konstvärlden om det inte handlar om uppenbar parodi. Konstvärlden är, också när den är som bäst, en drift med sig själv. Det kan inte vara på annat sätt. Uppgiften och allvaret är för stort i förhållande till vad man förfogar över.

Ladoniabiennalen rullar vidare och man kan följa de senaste nyheterna här.

0rockyfrom-ladonia-mind.JPG
Rockyland Weather Island – ett biennalobjekt

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, Projekt | 21 kommentarer

Del 738: Flickan i Havanna – inget för Dan Jönsson

Postat den 2009 23 april av Lars Vilks

Dan Jönssons recensioner brukar vara kritiska. Han brukar inte falla i farstun. Men det verkar som om Havannabiennalen (DN) blev för mycket. Först ser han:

”att biennalen i Havanna är en ¬biennal för den fattiga världen.”

Jovars, men den har också varit beroende av att investerarna från USA har dykt upp för att sätta fart på penninggaloppen. Och det vore intressant att få veta hur det egentligen går till med urvalet, för det är väl enkelt att påstå att biennalen består av:

”i stort sett bara av konstnärer från Afrika eller Latinamerika som lever i exil. Detta konsekventa tredjevärldenperspektiv har biennalen odlat ända sedan starten för tjugofem år sedan. Vad jag vet är den fortfarande ensam om det.”

För några år sedan övergav man det perspektivet och i den senaste biennalen fanns det konstnärer från många länder, överraskande många från Norge. Dessutom kan man tillägga att Dakarbiennalen har en liknande regional inställning men att man också där strävar efter att bryta isoleringen. För isolering blir det. Konstnärerna från tredje världen gör inte annorlunda konst än de andra. Alla vill vara en del av den internationella samtidskonsten och inte exponeras som några exotiska autenticiteter för att kittla tillresande kritiker.

Dan Jönsson samlar sig till en ordentlig slutkläm:

”Jag får intryck av en konst i rörelse. En konst som utmärks inte så mycket av vad den är eller ser ut som, utan av vad den försöker bli: det vill säga något större än sig själv. En konst som med sin råa, punkiga materialitet knappast tycks anpassad till den västerländs¬ka konstmarknaden. Eller till dess institutionella system över huvud taget.
Här och var, då och då under denna biennal tycker jag mig ana en konst som faktiskt inte behöver dessa system. En konst som inte ens gör en poäng av att stå utanför dem, utan i stället skapar sina egna.
Naivt förstås, men bara tanken gör mig upprymd. En tredje konstvärld? I Havanna känns den som en möjlighet.”

Ja, här kunde han nog ha slagit av på naiviteten och skrivit några ord om Tania Brugueras (742)performance när hon öppnade ett forum för att fritt uttrycka förtryckta åsikter under några timmar. Vad sade biennalen om ett sådant påfund? Det kan vara värt att citera större delen av deklarationen från biennalkommittén:

“Last Sunday March 29th 2009, in the Wilfredo Lam Contemporary Art Centre, various people unrelated to the culture, headed by a professional ’dissident’ created by the powerful media group PRISA [of Spain] made use of a performance by Tania Bruguera to strike a blow at the Cuban Revolution. It was a case where individuals, in the service of the anti-Cuban propaganda machine, repeated worn-out claims of ”freedom” and ”democracy” demanded by their sponsors. They spoke – or rather acted – for the cameras and now several media outlets in Florida are turning it into big news.

The Organizing Committee of the Then Biennial of Havana considers this an act of anti-culturalism, of shameful opportunism offensive to Cuban artists and to outside artists who come to share their work with us as well as to support our solidarity and also to all of those who have worked so hard through difficult conditions to put together such an amazing event. It is also offensive to our people, who have exceeded the facilities and areas of the Bienal and enjoyed an intelligent avant-garde art that is critical and humanistic.
It is also particularly offensive that our public places and free events are used by those who are paid to manipulate public opinion, lie, censure, mutilate and systematically limit the freedom of speech and thought.
{…}
This mediocre political take-over of an artistic work demonstrates the scorn that these people and those who sponsor them have for the culture. On the other hand, despite the fact that our institutions and artists are continually criticized as being of the same type of political machine they themselves are, we will continue to support the free and diverse creation of art and its availability to our people.
In spite of these provocations, The Biennial will keep on being a place of anti-hegemonic rebelliousness impregnated with heresy and authentic dissent that defined the success of the Cuban Revolution for the artists of Cuba and for the world.
Signed: Organizing Committee of the Tenth Biennial”

Vill ni se Bruguera aktion finns den här:

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m, Tillståndet i konsten 2009 | 24 kommentarer

Del 737: Omar, Gaillard och en biennal

Postat den 2009 22 april av Lars Vilks

Följetongen Mohamed Omar går vidare. Han har intervjuats i Aftonbladet i en artikel värd att studeras lite närmare. Frågeställaren är påtagligt försynt oavsett vad Omar harklar ur sig. Men så är det också en förlust, närmast ett syndrom. Nåväl, fallet Omar har nu blivit avklarat och lättförståeligt. Han blev en religiös fanatiker och deklarerar nu att Islam skall frälsa Sverige och hela västvärlden. Man skall snart bli av med sådana sjukdomar som feminism och homosexualitet. Det sistnämnda är utbrett bland många bildade muslimer. Jag hade för en tid sedan en längre diskussion med en medicinstuderande muslim från Syrien som hade samma åsikter och som försvarade dem frejdigt åberopande sina medicinska kunskaper.

Omar får också tillfälle att ge sin syn på Andreas Malm:

”Andreas Malm är en person som jag inte gillar alls. Han kommer och säger att det finns en progressiv islam och en reaktionär islam och att han stödjer den progressiva som överensstämmer med hans socialistiska idéer. Detta är fullkomligt förkastligt, det finns ingen progressiv och reaktionär islam utan islam är en. Och den har kommit för att hjälpa västvärlden ur den här situationen, ur feminismen och homosexualiteten och andra sjukdomar. Islam är botemedlet. Vad Andreas Malm vill är att islam ska sjunka ner i krisen, i det sjuka västerlandet och bli nedsmutsat. Det kan jag absolut inte acceptera.”

En förvirrad kombination och hur skall Malm sortera Omar? Av konstnärliga skäl skulle jag vilja se dem båda stående sida vid sida, två genuina figurer med betydande konstnärligt värde. Ingen av dem är något hot mot något, inte heller kan de göra något åt att öka förståelsen för den muslimska världen. De är inte ens förmögna att se den egna oförmågan.

Emellertid skall jag inte helt glömma bort konsten. De små rörelserna i de svenska vattnen är inte tecken på något särskilt, möjligen att det saknas något att hålla sig till. Pluralismen har blivit en sörja. Dock finns det något i vad New York-kritikern Jerry Saltz skriver om New Museum och utställningen Younger than Jesus.
“But then there are the tantalizers, and they make you see how art is changing. They’re investigating the whole world, not just the art world. Their work is less about how we affect time and people than about how time and people affect us.
That’s a welcome switch from the super-self-conscious, highly educated, insular art of the recent past. The best artists in “Younger” turn their gaze from their own belly buttons to gaze at other people’s belly buttons. They simultaneously occupy conflicting positions, are more sincere than ironic but ironic nevertheless, and see the world, not just art, as a living specimen.”

Ett konstverk som gör intryck på Saltz är Cyprien Gaillards Desniansky Raion med musik av Koudlam. Arbetet handlar om två ryska huligangäng som drabbar samman i St Petersburg.

Inte helt ointressant, det sociala som musikvideo, det sociala som ett spektakel mellan missförhållande och hårt fritidsengagemang.

Begrunda själv via YouTube.

För övrigt vill jag påminna om att Ladonia Biennial öppnar på fredag den 24. I första omgången kommer 8 konstnärer att framträda. En har redan tjuvstartat. Det går att se närmare via bloggrollen här på sidan.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m, Projekt | 5 kommentarer