Del 737: Omar, Gaillard och en biennal

Följetongen Mohamed Omar går vidare. Han har intervjuats i Aftonbladet i en artikel värd att studeras lite närmare. Frågeställaren är påtagligt försynt oavsett vad Omar harklar ur sig. Men så är det också en förlust, närmast ett syndrom. Nåväl, fallet Omar har nu blivit avklarat och lättförståeligt. Han blev en religiös fanatiker och deklarerar nu att Islam skall frälsa Sverige och hela västvärlden. Man skall snart bli av med sådana sjukdomar som feminism och homosexualitet. Det sistnämnda är utbrett bland många bildade muslimer. Jag hade för en tid sedan en längre diskussion med en medicinstuderande muslim från Syrien som hade samma åsikter och som försvarade dem frejdigt åberopande sina medicinska kunskaper.

Omar får också tillfälle att ge sin syn på Andreas Malm:

”Andreas Malm är en person som jag inte gillar alls. Han kommer och säger att det finns en progressiv islam och en reaktionär islam och att han stödjer den progressiva som överensstämmer med hans socialistiska idéer. Detta är fullkomligt förkastligt, det finns ingen progressiv och reaktionär islam utan islam är en. Och den har kommit för att hjälpa västvärlden ur den här situationen, ur feminismen och homosexualiteten och andra sjukdomar. Islam är botemedlet. Vad Andreas Malm vill är att islam ska sjunka ner i krisen, i det sjuka västerlandet och bli nedsmutsat. Det kan jag absolut inte acceptera.”

En förvirrad kombination och hur skall Malm sortera Omar? Av konstnärliga skäl skulle jag vilja se dem båda stående sida vid sida, två genuina figurer med betydande konstnärligt värde. Ingen av dem är något hot mot något, inte heller kan de göra något åt att öka förståelsen för den muslimska världen. De är inte ens förmögna att se den egna oförmågan.

Emellertid skall jag inte helt glömma bort konsten. De små rörelserna i de svenska vattnen är inte tecken på något särskilt, möjligen att det saknas något att hålla sig till. Pluralismen har blivit en sörja. Dock finns det något i vad New York-kritikern Jerry Saltz skriver om New Museum och utställningen Younger than Jesus.
“But then there are the tantalizers, and they make you see how art is changing. They’re investigating the whole world, not just the art world. Their work is less about how we affect time and people than about how time and people affect us.
That’s a welcome switch from the super-self-conscious, highly educated, insular art of the recent past. The best artists in “Younger” turn their gaze from their own belly buttons to gaze at other people’s belly buttons. They simultaneously occupy conflicting positions, are more sincere than ironic but ironic nevertheless, and see the world, not just art, as a living specimen.”

Ett konstverk som gör intryck på Saltz är Cyprien Gaillards Desniansky Raion med musik av Koudlam. Arbetet handlar om två ryska huligangäng som drabbar samman i St Petersburg.

Inte helt ointressant, det sociala som musikvideo, det sociala som ett spektakel mellan missförhållande och hårt fritidsengagemang.

Begrunda själv via YouTube.

För övrigt vill jag påminna om att Ladonia Biennial öppnar på fredag den 24. I första omgången kommer 8 konstnärer att framträda. En har redan tjuvstartat. Det går att se närmare via bloggrollen här på sidan.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m, Projekt. Bokmärk permalänken.

5 svar på Del 737: Omar, Gaillard och en biennal

  1. Ormar får inte underskattas! skriver:

    Ormar får inte underskattas!

    Att flina åt Ormar eller försöka vifta bort det hot som Ormars närvaro i Sverige innebär är blåögt och insiktslöst.
    Ett samhälle är varken särskilt bättre eller sämre än resultanten av alla de individer som ingår i det. Det som händer i det svenska samhället idag är att antalet toxiska Ormar som väller in ökar för varje dag som går och de ynglar av sig i allt snabbare takt, samtidigt som fertiliteten bland den svenska befolkningen dalar. Det är bara en tidsfråga innan de tar över.

  2. Lars skriver:

    Ormar etc.

    Du måste inse fördelen av att ha något att oroa sig över. Omar är ett gott alternativ till växthuseffekten. Men jag kan försäkra sig att det är ingen fara. Den verkliga faran är den som växer i människornas sinnen och som växer inåt.

  3. Maxime skriver:

    “Ingen av dem är något hot mot något, inte heller kan de göra något åt att öka förståelsen för den muslimska världen. De är inte ens förmögna att se den egna oförmågan.”, skriver Lars Vilks. Är detta anledningen till att du är så besatt av Andreas Malm, Lars Vilks? För att han inte är “något hot mot något” och oförmågen?

  4. Lars skriver:

    Maxime. Försök inte. Du vet mycket väl att allt mitt engagemang i Andreas Malm utgår från de utspel han har gjort om mig. Och du vet också att hans sätt att vinkla sina citat inte är intellektuellt hederliga. Eftersom det inte går att föra en normal diskussion med honom får han förvaltas som skulptur.

    Ormar etc. Visst är det illa i de flesta muslimska länder. Men frågan handlade väl om huruvida västerlandets frihet var hotad?

  5. Carin Madsén Kollberg skriver:

    Intressant att titta på Gaillards Desniansky Raion verk som socialt gruppfenomen.
    Vem är ledaren och varför förflyttar sig gruppen?

    Cirka en minut in i verket springer en person ut till höger. 20 sekunder senare börjar hela gruppen förflytta sig till höger. Varför? Vad är det som får dem att göra det.
    Hade vi frågat någon av dem som var med om varför de förflyttar sig skull de säkert säga “därför att alla andra gjorde det”. Men, vem satte igång rörelsen? Och varför?

    Många av oss vet nog inte varför vi följer med strömmen. Hellre det än att vara utanför. Utanförskap är “smutsigt”.
    Vet att jag själv lätt kan följa när jag egentligen borde reflektera. Det jag kan ha till mitt försvar är att de grupper jag följer slår fysiskt inte ner andra.

    Carin

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.