Del 736: Den stora oredan i Sverige

Det blir bara bättre och bättre. Dem av mina rondellhundsskulpturer jag särskilt omhuldat är Andreas Malm och Mohamed Omar. Nog hade jag tanken att jag något överdrev intresset för dem men det har visat sig att dessa två verkligen är utvecklingsbara. Idag framträder Mohamed Omar med en artikel som Newsmill kan gnugga sig i förtjusning över. Inte tu tal om annat än att Omar är konsekvent. När han utropade sig till islamist var det inga överord och med dagens framträdande står det utom allt tvivel var han har hamnat. Hans sätt att handskas med fakta har inte dock förändrats. Han väljer bort allt som kan väcka misstycke och renodlar fanatiskt sina favoritteman.

I min YouTubevideo bearbetade jag ett foto av Omar så att han fick en viss likhet med Mahmoud Ahmadinejad för att sedan låta den bilden ersättas av en originalnuna av den store iranske presidenten. Jag tyckte då att det var på gränsen av vad som var anständigt men huru profetisk var jag inte. Omar deklarerar nu oreserverat sin hyllning till Ahmadinejad som den store hjälten. Samtidigt passar han på att säga att rasism och islam är ”som eld och vatten, de kan inte förenas”. Ett sådant påstående förefaller något överilat eftersom det finns gott om islamister som helt uppenbart är rasister. Men det är inte bara Omar som gillar Ahmadinejad. Svenskarna på konferensen i Genève gick ut. Alla så när som på Kalle Larsson, riksdagsledamot för vänsterpartiet. Han stannade kvar som man kan läsa om på Axess.

Vi lever i den stora oredans tid där blockgrupperingarna har en synnerligen skiftande sammansättning.

Vidare rullar det också med Konstfack. Krav på rektorns avgång har naturligtvis höjts och Anna Odell gör ett försök att försvara konstens frihet på Newsmill. Hon skyller restriktionerna för konstens frihet på Alliansen och lågkonjunkturen.

Förmodligen är det så att det inte finns någon springande orsak till konstfacksbekymret. Det var nog så att det plötsligt blev goda medienyheter av de konsthändelser som utan samband dök upp på scenen och skapade långt mer än vad man kunde förvänta sig av ett brett konstintresse. Nu letar medierna efter mera provocerande och helst olaglig, eller åtminstone oetisk, konst som visat sig ha förmågan att väcka de mest bävande känslor inte minst bland allmänheten. Någon trend är det inte fråga om, snarare kan man kalla det för trängd, stackars Konstfack har hamnat i en trängd situation och hur de än gör kommer de ofelbart att göra fel.

I dessa dagar då socialkritiken för en alltmer tynande tillvaro har den svenska andrahandsscenen lyckats lyfta den till en provocerande höjd som inte har någon motsvarighet någon annanstans. I alla fall: Länge leve konstpedagogiken! Och det kan gå också för politiken: Länge leve politikpedagogiken! Omar är långt mer pedagog än han någonsin anar.

omar-mohamedfotokop.jpg
Omar, populär islamist

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag | 5 kommentarer

Del 735: Konstfacks censurbekymmer

Nya påbud om snöskottning har utgått från Konstfack. Denna hårt pressade institution vill nu se till att allting blir mer än rätt. Nyheten om två censurerade arbeten har skapat stora rubriker: DN Expressen. Äntligen tycks konsten ha fått en fast förankring i nyhetsflödet. Äntligen ett rejält engagemang från en stor publik. De är inte de väletablerade konstnärerna med angelägna frågor som skapar intressen. Den svenska konstscenen har informellt kommit att domineras av elevarbeten.

Och det är klart att det inte går att blunda för upphovsrättsliga problem. Magdalena Nordin som samplat en musikvideo ställer till ganska självklara problem för Konstfack. Visserligen är det så att konstnärer tar vad de behöver utan att fråga. Något bråk brukar det inte heller bli. Den kommersiella faktorn är nästan alltid obefintlig, visningens omfattning och spridning obetydlig. Men skall rätt vara rätt finns det ett stort problem. Martin Aagård har kommenterat saken i Aftonbladet.

Det andra fallet, Oscar Guermouche, visar klara tecken på överreaktion. Här är en konstnär som gör allting rätt i enlighet med socialkritikens agenda och i den politiska korrekthetens tecken. Hans flaggor med militära nidvisor handlar om nationen, den svenska, och dess symbol, den stolta blågula flaggan. Det kan tyckas att detta är det mest oförargliga man kan tänka sig (bortsett från att några marginella nationalister och fosterlandsvänner kan känna sig kränkta – vilket de givetvis får hålla till godo med: de tillhör inte någon utsatt grupp), men Konstfacks försiktighet ledde fram till funderingar kring brottet att skända flaggan alternativt förargelseväckande beteende. Emellertid är flaggstriden redan avblåst och konstnären fri att visa sitt verk. Något som jag också förväntade mig skulle bli resultatet. Projektet har i en något annan utformning visats på Kalmar Konstmuseum

socar1korr.JPG
Oscar Guermouche med flagga

socar2korr.JPG
Oscar Guermouche: Vi vill åka till Moskva

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m | 14 kommentarer

Del 734: Konstteori och hemma hos

En liten konstteoretisk fråga dyker upp i danska Politiken där Det Kongelige Danske Kunstakademiets rektor Mikkel Bogh får frågan om Kurt Westergaards Muhammedteckning kan bli ett konstverk. Rektorn svarar:

”Denne her tegning har ikke været tænkt ind i en kunstsammenhæng, og jeg kan ikke se, at det pludselig skulle blive kunst af, at tegneren sætter sin signatur på.”

Journalisten och konstnären Uwe Max Jensen har skrivit en kommentar där han gör en jämförelse med Leonardo da Vincis skisser. ”anså for eksempel ikke sine skitser for kunst”.

Rektor Bogh har alldeles rätt för sig. Westergaard är inte konstnär utan karikatyrtecknare. I konsthistoriska översikter finner man ibland rubriker som t ex ”publicistiska bilder”. Så får man nog tänka sig den konsthistoriska placeringen av Westergaard. Det är inte omöjligt att han kan värderas annorlunda i framtiden men jag tror det knappast. Varför skulle inte ”publicistisk bild” eller karikatyrteckning vara bra nog? Westergaard är inte verksam i konstvärlden. Men det rör ändå vid konsten mest beroende på att stora delar av konstvärlden inte vill se någon avgörande skillnad mellan konst och bild. Genom att bilder från andra områden som t ex journalistik eller serieteckningar förs in i konstvärlden händer det att de får status som konst. Man skall vara observant på att det inte är särskilt intressant med ett gästspel. Intressant blir det först när något får en verklig kvalitetsstatus.

Uwe Max Jensens exempel med Leonardo handlar om hur konstvärlden hanterar olika bilduttryck. Först att Leonardo blir konstnär i vår bemärkelse vilket han blev utan svårigheter under 1800-talet. Skissen som konstverk tillkom senare. Det tog en del diskussion innan den proceduren blev genomförd och självklar. Men skisser till konstverk eller konstprojekt bildar ingen självständig kategori. Inte minst mot bakgrunden av att otaliga konstverk är utförda i skissaktig stil gör det omöjligt att dra någon vettig gräns. En av de största manifestationerna av skissen som konst finns på Skissernas museum i Lund.

Men det handlar alltså om vad konstvärlden bestämmer sig för att se som kvalitet i konsten.

Idag kan för övrigt bjudas på ett hemma-hos-reportage. En dag med konstnär Vilks kan man se i SVT 2, Sverige mellan kl 18 och 19.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, konstteori | 5 kommentarer